Stig in i en musikalisk tidsmaskin! Helsingfors stadsorkester hälsar er välkomna till en festkonsert som har exakt samma program som då Filharmoniska sällskapet för 140 år sedan, i oktober 1882, gav sin första konsert. Dirigent är Storgårds istället för Kajanus, konsertmästare är Kauppinen istället för Sattler. Universitetets solennitetssal har ersatts av Musikhuset och storfurstendömet är en republik. Men tre ting är sig lika: konsertens verk, deras ordningsföljd, och den filharmoniska andan!
John Storgårds
John Storgårds (f. 1963) inledde sin musikerbana som violinist. Han uppträdde också som solist och gästdirigent. Storgårds var med om att grunda kammarorkestern Avanti! och Helsingfors kammarstråkar, båda betydande pionjärensembler inom den finländska konstmusiken. Storgårds arbetar fortfarande som violinsolist och kammarmusiker.
I början av sin dirigentkarriär, åren 1992-1996, ledde Storgårds orkestern Ylioppilaskunnan Soittajat. År 1996 inledde han sitt arbete som konstnärlig ledare för Lapplands kammarorkester, EU-områdets högst i norr belägna professionella kammarorkester. Under Storgårds ledning har orkestern väckt stor uppmärksamhet även utomlands.
Efter fem år som Helsingfors stadsorkesters första gästdirigent valdes Storgårds till orkesterns chefdirigent för åren 2008-2015. En motsvarande övergång från första gästdirigent till chefdirigent skedde våren 2023 då Storgårds efter tio års arbete som BBC:s filharmonikers första gästdirigent valdes till orkesterns chefdirigent. Han fortsätter sitt arbete som Lapplands kammarorkesters konstnärliga ledare och som kanadensiska National Arts Center Orchestras första gästdirigent.
I juni 2022 debuterade Storgårds med stor framgång med Berlins filharmoniker. Under konsertsäsongen 2023-24 gästar han bland annat Atlantas, Chicagos, Bostons och Torontos symfoniorkestrar, Metropolitan-orkestern i Tokyo, Stuttgarts radioorkester, Stockholms filharmoniker och Tonkünstler-Orchester i Wien.
För Storgårds är det alltid något speciellt att få samarbete med HSO: ”Redan halvvägs i den första repetitionen var det som om vi återvänt till alla de fina stunder som min period som chefdirigent kulminerade i. Jag tror att känslan är ömsesidig.”
https://www.johnstorgards.com/fi/
Pekka Kauppinen
Pekka Kauppinen (f. 1966) studerade violin vid Konstuniversitets Sibelius-Akademi samt vid Kungliga konservatoriet i Köpenhamn. Första pris i Kuopio violintävling 1989 och en finalplats i Jean Sibelius-violintävlingen 1990 utgjorde startskottet för en mångsidig musikerkarriär. Kauppinen har uppträtt som solist med samtliga finländska orkestrar.
Kauppinen har arbetat som Helsingfors stadsorkesters första konsertmästare sedan år 1991. Sedan 2012 är han deltidsanställd lektor i violinspel vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi.
Av kvällens konserts två solistnummer känner Kauppinen till ett från förr, men det andra verket är en helt ny bekantskap:
”Beethovens två romanser lärde jag känna redan i ett tidigt skede av mina studier - dock endast genom att lyssna på dem, inte öva in med. Att ta itu med G-durromansen var lätt på grund av dess anknytning till HSO:s historia. Hantverket är på ett för Beethoven typiskt sätt perfekt och inspirerat. Styckets romantik är, tycker jag, av ett rätt oskuldsfullt och stämningsskapande slag. Det sporrar en att lyfta fram skönheten i violinstämman.
Men Miska Hauer var ett helt okänt namn. Ju mer jag uppfattade sambandet mellan verkets violinism och tonsättares liv, dess mer fascinerad blev jag av Ungersk rapsodi. Hauer startade som ett underbarn och slutade som en virtuos som uppträdde jorden runt. Han blev en för mig mytisk figur. Hur hade jag själv klarat mig i fyra år i Australien med min violin?
Att spela framför den egna orkestern ger alltid fjärilar i magen. Till all tur har jag varit om det redan många gånger förr och vet att det finns värme i inte endast HSO:s klang utan även i stämningen. Det har varit fantastiskt att få göra musik med det här gänget i redan över 30 år!”
Den första konserten för 140 år sedan
Helsingfors Orkesterförening, nuvarande stadsorkestern, höll sin första konsert i Helsingfors universitets solennitetssal 3.10.1882. Programmet bestod av såväl seriösa som underhållande verk, en lösning som var mycket typisk för sin egen tid. Detta betonade samtidigt att musikerna under ledning av orkesterns grundare och dess första dirigent Robert Kajanus tänjde till att spela verk av mycket olika slag.
Efter Beethovens femte symfoni och en paus framfördes Felix Mendelssohns (1809–1847) uvertyr Hebriderna (1829). Mendelssohn hade besökt England och Skottland, och en färd till Hebridernas ögrupp och den av den vilda naturen formade Fingalsgrottan inspirerade honom att skriva ett orkesterverk i vilket vågorna svallar, blåsten tilltar och måsar skriker. Men trots ett programmatiskt innehåll är strukturen en klassisk sonatform med en exposition, genomföring och repris. Uvertyren uruppfördes i London sommaren 1832, men tonsättaren reviderade partituret ännu år 1835.
I Orkesterföreningens konsert framfördes ingen stor solokonsert. Däremot fick konsertmästare Josef Sattler visa upp sitt kunnande i två sinsemellan mycket olika verk. I början av 1800-talet lät Ludwig van Beethoven (1770–1827), som bara ett par år tidigare bosatt sig i Wien, publicera två romanser för violin och orkester. Någondera var troligen från början avsedd att bli den långsamma satsen i en planerad violinkonsert. Den första romansen (G-dur opus 40) fullbordades kring år 1802. Detta vackra och melodiska stycke behöver inte analyseras – musiken är gjord för att avnjutas.
Sina pyrotekniska talanger fick Sattler visa upp i Michael Hausers musikstycke Ungersk rapsodi. Hauser (bättre känd som Miska Hauser, 1822–1887) var en i Slovakien född violinvirtuos. Han uppträdde med stor framgång jorden runt, i bland annat Förenta Staterna, Australien och Finland, och publicerade böcker om sina resor. Han skrev musik mest för sitt eget instrument, men även en operett. Ungersk rapsodi opus 43 (1863) är det enda av Hauers verk man numera stöter på i konsertprogrammen.
Johan Svendsen (1840–1911) var en av de stora, inflytelserika figurerna i norskt och danskt musikliv. Han arbetade som violinist, tonsättare och dirigent. Under Svendsens ledning fick flera klassiker, bland annat operor av Wagner och Verdi samt Beethovens nionde symfoni, sina första framföranden i Norden. Inte minst för att Robert Kajanus hade studerat under Svendsens ledning i Paris var det på sin plats att inkludera något av Svendsen i programmet. Valet föll på Två isländska melodier för stråkar opus 30 (1874) som bygger på melodier Svendsen hade hört på Island då han konserterat där år 1867.
Den skandinaviska linjen fortsatte med Svendsens arrangemang av sin landsman, violinist Ole Bulls (1810–1880) Säterjäntans söndag. Av konsertens nummer var det denna som mest tilltalade publiken och måste ges i repris. Ole Bull var en skicklig violinist som kallades för ”Nordens Paganini”. Han gjorde omfattande turnéer i Europa och var en sensation i även Förenta staterna där han på 1850-talet i Pennsylvania grundade den norska kolonin New Norway. Bulls mest kända komposition är och förblir Säterjäntans söndag som existerar i även en sångversion med text av Jørgen Moe. Stycket är ursprungligen ett parti i den för violin och orkester skrivna rapsodin Et Sæterbesøg (1849).
Konserten år 1882 avslutades med Carl Maria von Webers (1786–1826) Jubeluvertyr opus 59. År 1818 hade Fredrik August I i femtio års tid varit Sachsens kurfurste och detta måste firas med musik. Weber, vid denna tid en ännu relativt okänd tonsättare, var anställd av kurfursten och fick i uppdrag att skriva en kantat. Den föll dock bort ur konsertprogrammet och Weber skrev snabbt en orkesteruvertyr att framföras i dess ställe. Uvertyren avslutas med Heil dir im Siegerkranz, Tyska kejsardömets inofficiella nationalsång fram till år 1918. Vi känner melodin som God Save the King; den från början engelska melodin spreds under 1800-talet till andra länder i vilka den gavs en lokalt vinklad patriotisk text.
Helsingfors Orkesterförenings första konsert fick positiva och entusiastiska recensioner. Vissa kritiker underströk att det rörde sig om orkesterns debut, riktigt alla pusselbitar hade inte ännu helt fallit på plats. Men så byggdes ju inte heller Rom på en dag, anmärkte K.F. Wasenius i Helsingfors Dagblad. Kajanus profeterades bli en betydande dirigent, och man kunde förvänta sig mycket av den orkester han hade grundat. Härifrån var det endast att gå vidare.
