Johannes Brahms skrev fyra symfonier, men idag hör vi den ”femte symfonin”: en pianokvartett som är kammarmusik i stor symfonisk skala.
Helsingfors stadsorkesters publik har tagit till sig dirigent Michael Sanderling. Då han förra gången ledde orkestern rapporterade Helsingin Sanomat att Sanderling dirigerat så eggande att publiken brustit ut i entusiastiska rop då framförandet var över.
Pianist Andreas Haefliger spelar med kraft, elegans och poesi – en kombination som är perfekt för Robert Schumanns pianokonsert. Schumann skrev verket för sin hustru Clara, och det var hon som hade uppmanat honom att skriva mera än endast sånger och musik för solopiano: ”Du förstår mig väl rätt då jag säger att jag har fått allt större lust att sporra dig att skriva för orkester. Din fantasi och ande behöver mera än ett anspråkslöst piano.”
Lili Boulanger: D'un matin de Printemps
Fransyskan Lili Boulanger (1893–1918) föddes till en musikalisk familj, hennes syster var Nadia (1887–1979) som blev en berömd pedagog och tonsättare. Lili studerade orgel och musikteori vid konservatoriet i Paris. Hon lärde sig också att sjunga och spela bl.a. violin, cello och harpa. År 1913 vann hon, som första kvinna, det berömda Prix de Rome med sin kantat Faust et Hélène.
Boulangers liv blev kort och överskuggat av sjukdom. Hennes död endast 24 år gammal är en av den västerländska konstmusikens största tragedier. Produktionen blev mycket liten, men den avslöjar att hon utan minsta tvivel var en mycket begåvad och personlig tonsättare.
År 1917, då Boulanger redan var i mycket dåligt fysiskt skick, skrev hon verken D'un matin de printemps (”En vårmorgon”) och D’un soir triste (”En ledsam kväll”) som var avsedda att utgöra en diptyk. Båda existerar i tre versioner: en för duo, en för pianotrio och en för orkester. Vårstyckets orkesterversion (1918) var det sista orkesterverk Boulanger förmådde skriva färdigt för hon dog. I musiken finns av förståeliga skäl ett visst vemod, men även spiritualitet och humor. Stycket uruppfördes i Paris i mars 1921.
Robert Schumann: Pianokonsert a-moll op. 54
Den romantiska periodens måhända mest romantiska tonsättare är Robert Schumann. I likhet med övriga av periodens konstnärer var han fascinerad av kärleken och döden, dubbelgångare, spöken, nattliga stämningar och naturmystik. Hans musiks fantastiska och poetiska tongångar återspeglar även sin skapares manisdepressiva läggning.
Schumanns liv överskuggades med jämna mellanrum av depressionsperioder, då han inte fick något till stånd. Som motvikt var han hektiskt aktiv då han var på maniskt humör; under exempelvis ett enda år komponerade han hela 138 lieder. Till sist rubbades hans mentala hälsa och han låstes in på mentalsjukhus.
I Schumanns kompositioner ligger tonvikten på de inre rösterna, inte den pråliga virtuositeten. Detta drag kan noteras även i de tre konserterna, komponerade för piano (1845), cello (1850) och violin (1853). Pianokonsertens utgångspunkt var år 1841 komponerad Fantasin a-moll för piano och orkester. Pianist-hustrun Clara Wieck prövade verket med orkester redan samma höst och var entusiastisk, men förläggaren tog inte emot Fantasin. År 1845 utvidgade Schumann verket med två satser, ett intermezzo och en final. Så föddes den tresatsiga pianokonserten a-moll op. 54, som uruppfördes i Leipzig i januari följande år.
Första satsen Allegro affettuoso inleds med ett kraftfullt utbrott, men följs omedelbart av det lugna huvudtemat, presenterat av blåsare. Oavsett öppningsgesten är satsen - liksom konserten i övrigt - till sin karaktär intim och melodisk. Även solistens kadens mot satsens slut undviker de riktigt stora gesterna. Den andra satsen är ett Intermezzo i tempot Andantino grazioso. Piano och orkester för en drömsk dialog. Intermezzot leder utan paus över i den optimistiska och ljust sprudlande finalen Allegro vivace.
Johannes Brahms/Arnold Schönberg: Pianokvartett nr 1 g-moll
Johannes Brahms (1833-1897) förmåga att kombinera ett romantiskt uttryck med traditonella formlösningar och en strikt kontrapunkt påverkade starkt Arnold Schönbergs (1874-1951) musik och tänkande. Schönberg inspirerades att skriva en berömd essä i vilken han betecknade Brahms som progressiv i motsats till andra som vanligen påstod att Brahms var konservativ. Dessutom gjorde han ett orkesterarrangemang av Brahms första pianokvartett (g-moll, op. 25).
Brahms verk fick sitt uruppförande i Hamburg 1861. Det är ett vackert exempel på sin tonsättares kammarmusik som oavsett en absolut grundkaraktär alltid är melodisk och emotionellt berörande. Av de fyra satserna är den sprudlande rondo-finalen den mest kända.
Schönberg orkestrerade pianokvartetten år 1937 i Förenta Staterna dit han hade flytt undan nazisterna. I ett brev förklarade han: ”Verket spelas alltid dåligt: ju bättre pianist dess ljudligare spelar han och man hör ingenting av stråkarna. Jag ville för en gångs skull höra allt, och i detta har jag lyckats.”
Arrangemanget vore väl enbart en kuriositet om man inte så tydligt hörde att det uttrycker en äkta kärlek till förebilden. I orkestern finns instrument Brahms inte skulle ha använt, t.ex. en xylofon, men detta endast understryker arrangemangets grundtanke: Brahms är en tonsättare för alla tider. Arrangemanget, som ibland kallats för Brahms ”femte symfoni” uruppfördes i Los Angeles år 1938 under ledning av Otto Klemperer.
Michael Sanderling
Då tysken Michael Sanderling (f. 1967) förra gången dirigerade Helsingfors stadsorkester skrev Helsingin Sanomat att konserten var ”så enastående att publiken brast ut i glädjerop”. Sanderling debuterade med HSO år 1998, dock i en annan roll: han var solist i Sjostakovitjs andra cellokonsert medan dirigent var hans legendariska far Kurt Sanderling (1912–2011).
Michael Sanderling har sedan år 2021 varit Lucernes orkesters chefdirigent. I sin tjänst har han fokuserat på att lyfta fram senromantisk repertoar av bland annat Bruckner, Mahler och Strauss. Turnéerna i Amerika och Asien och inspelningen av Brahms alla symfonier hör till höjdpunkterna i Sanderlings och den schweiziska orkesterns samarbete.
Sanderling har tidigare varit chefdirigent för Potsdams kammarakademi (2006–2011) och Dresdens filharmoniker (2011–2019). Han har gästdirigerat bl.a. Berlins filharmoniker, Kungliga Concertgebouw-orkestern, Orchestre de Paris, NHK-symfoniorkestern i Tokyo, Londons filharmoniker samt Leipzigs Gewandhaus-orkester i vilken han i tiderna spelade första solocello.
Sanderlings passion är att förmedla sin kunskap till yngre generationer. Han undervisar vid Frankfurts universitet för musik och scenkonst och samarbetar regelbundet med Schleswig-Holsteins musikfestivals ungdomsorkester.
Andreas Haefliger
”Andreas Haefliger är en otrolig pianist”, skrev Helsingin Sanomat då den schweiziska musikern år 2019 uppträdde som Helsingfors stadsorkesters solist i Dieter Ammanns pianokonsert. Senare framförde HSO och Haefliger under ledning av Susanna Mälkki verket på festivalerna i Lucerne och Edinburgh samt spelade in det på CD tillsammans med konserter av Ravel och Bartók.
Haefliger studerade vid Juillard School i New York. Han har uppträtt som solist med världens ledande orkestrar, bland annat New Yorks filharmoniker, Chicagos symfoniorkester, Clevelands orkester, Kungliga Concertgebouw-orkestern, Bayerns radios symfoniorkester och Londons symfoniker. Han har gett recitaler på bl.a. festivalerna i Lucerne och Edinburgh samt i Wiens konserthus och Wigmore Hall i London.
Tillsammans med sin hustru, flöjtisten Marina Piccinini, grundade Haefliger år 2023 Zauberklang-festivalen i Bürglen i Schweiz. I samband med festivalen men även utanför den har han samarbetat med bl.a. stjärnviolinisten Hilary Hahn. Duon har framfört sonater av Beethoven och Brahms i London, Wien, Tokyo, Seoul och Chicago. Haefligers och baryton Matthias Goernes inspelning av Schuberts lieder tilldelades det prestigefyllda Preis Der Deutschen Schallplattenkritik.
