Fokus Bruckner I

Anna Clyne: Weathered 

HSO:n residenstonsättare Anna Clyne (f. 1980) var år 2022 världens mest spelade brittiska kvinnliga tonsättare. Clyne är numera bosatt i New York. Hon har arbetat som bland annat Chicagos, Baltimores, Berkeleys och Trondheims symfonikers hustonsättare. Hennes musik har framförts av exempelvis Yo-Yo Ma, Jeremy Denk, Los Angelesin filharmoniker och London Sinfonietta.

Klarinettkonserten Weathered (2022) uruppfördes i Amsterdam den 5.1.2023, Royal Concertgebouw-orkestern leddes av Jaap van Zweden. Solist var Martin Fröst som Clyne var i kontakt med under kompositionsarbetet för att diskutera solopartiets tekniska utmaningar.

Weathered har fem satser. Satserna utgår från något som vittrar eller trasas sönder: metall, ett hjärta, stenar, träd, jord. Rent konkret rör det sig om en vittrande bro, ett trasigt hjärta, ett vindpiskat slott, en majestätisk skog, en planet som blir allt varmare. Enligt Clyne har verket också att göra med mänsklighetens erfarenheter av covid-pandemin och klimatförändring. 

På notförlaget Boosey & Hawkes hemsida öppnar Clyne i ett samtal med David Allenby upp sina tankar om verket. På vilket sätt presenteras fysiskt slitna ting musikaliskt? ”Helt bokstavligt. I satsen Metal använder jag mängder av metalliska slaginstrument såsom rörklockor och metallrör. I fjärde satsen Wood använder jag bland annat marimba och träblåsinstrument. I satsen Heart ville jag imitera ljudet av ett brustet hjärta: solostämmans låga uttrycksfulla register klingar ovanför en statisk stråkmatta. Stone är mera lekfull, jag har tänkt på att kasta smörgås. I musiken finns gester som studsar, glider och rör sig hit och dit. Satsen Earth för samman element ur alla tidigare satser.” Och på vilket sätt tar verket upp klimatförändring? ”Den femte satsen öppnar med en gest i blecken som påminner om en fanfar: ett alarm som skall väcka uppmärksamhet, påminna oss om den kris som är närvarande. Vi har kommit till en kritisk punkt.”

Anton Bruckner: Symfoni nr 8 c-moll

Anton Bruckner (1824–1896) är en av de stora tonsättare vars musik vissa älskar och andra undviker. Musiken avancerar utan brådska och kräver att lyssnaren såväl tar sig tid som har rätt attityd. Bruckners verk har ofta jämförts med en vandring i bergen: färden är ibland utmattande men de fantastiska landskap som plötsligt breder ut sig är värda besväret.

Bruckner blev ständigt hånad, trots det komponerade han ständigt. Då han hade fått en symfoni färdig började han omedelbart arbeta på nästa. Ovanligt nog fick den sjunde symfonin ett utmärkt mottagande i december år 1884. På arbetsbordet fanns redan symfoni nr 8 c-moll. Bruckner kämpade med orkestreringen fram till år 1887, sedan gav han partituret åt dirigent Hermann Levi som hade lett den förra symfonins uruppförande. Levis reaktion blev en kalldusch: ”Det här kan inte dirigeras. Här finns stiliga teman, men ni utvecklar dem inte tillräckligt. Orkestrationen fungerar inte.” Levi uppmanade Bruckner att göra en ny version. Den blev färdig först hösten 1890.

Den åttonde symfonin uruppfördes i Wien i december år 1892. Kritikern Eduard Hanslick vandrade  ut ur salen efter den tredje satsen. Hugo Wolf var däremot i extas, han menade att detta var Bruckners bästa symfoni. Bruckner själv var av samma åsikt.

Verket existerar i flera olika editioner. Versionen i kvällens konsert är av Robert Haas (1886–1960) som på uppdrag av Internationella Bruckner-sällskapet gjorde kritiska editioner av tonsättarens partitur. Haas har förblivit en kontroversiell figur eftersom han på 1930-talet skrev in sig i NSDAP och var en entusiastisk nazistanhängare.

Redan valet av huvudtonart avslöjar att den åttonde symfonin är en bugning i Beethovens femte symfonins riktning. Även detta är en resa som startar i djupaste mörker men kulminerar i ett bländade ljus. Man kan uppleva musiken som totalt abstrakt, men Bruckner berättade att vissa passager har ett konkret innehåll. Enligt honom avslutas den första satsen (Allegro moderato) med en vision av en klocka som fortsätter att ticka i ett rum där en människa nyss dött. Den andra satsen (Allegro moderato) är ett scherzo med en enorm kinetisk energi. Den lyriska trion nämnde Bruckner att handlar om sömnlöshet. Den långsamma tredje satsen (Adagio) är som en kamp mellan tro och misstro. Finalen öppnar, åter enligt Bruckner, med en bild av ett möte mellan Österrikes kejsares och den ryska tsaren. Fanfarerna skildrar ett kavalleri. I sluttakterna spelas alla symfonins fyra satsers huvudteman samtidigt.