Fokus Bruckner II

Aleksandr Skrjabin: Prometheus

I sin ungdom beundrade Aleksandr Skrjabin (1872–1915) Wagner och Chopin, men senare började han gå mot allt mera fantastiska sfärer. Musiken började utgå från en erotisk-egomanisk  konstfilosofi som var inspirerad av Nietzsche, Schopenhauer och teosofi. Många ställde sig avvisande till Skrjabin och menade att han var kvasi-djupsinnig. Han har dock haft ett stort inflytande på 1900-talets musiks harmonik och orkestrering.

Många av Skrjabins verk handlar om andliga processer vilkas slutmål är att vara kreativ och fri från exempelvis den traditionella religionens dogmers bojor. I denna mening är det föga märkligt att Skrjabin till sist tog fasta på myten om Prometheus. I den grekiska mytologin är Prometheus en gud som blir fäst vid mänskligheten. Han vill ge den en gåva och stjäl därför elden, en symbol för kunskap och civilisation. Överguden Zeus straffar Prometheus genom att fjättra honom fast vid en klippa.

Prometheus, med undertiteln Eldens poem (1908–1910) skrevs för piano och orkester. Verket uruppfördes i Moskva i mars 1911 under ledning av Serge Koussevitsky. Publiken reagerade negativt. Ernest Pingoud däremot, som hörde verket i slutet av året, skrev en entusiastisk recension i vilken han hyllade det modiga tonspråket.

Skrjabin var en synestetiker som ”såg” vissa ackord i vissa färger. För detta verk lät han konstruera  en s.k. färgorgel, ett instrument med glödlampor i olika färger som motsvarar olika ackord. Experimentet utföll inte på ett sätt som tillfredsställde tonsättaren. Numera framförs verket ibland med ljuseffekter som möjliggjorts av modern teknologi. I Prometheus finns också ett kort körparti som enligt partituret dock kan lämnas bort. Om kören används önskar Skrjabin att sångarna är klädda i vita kåpor.

Prometheus är en hallucinatorisk musikresa under vars gång korta motiv bollas hit och dit och kontrasteras mot varandra. Alldeles i slutet klingar ett rent Fiss-durackord som för Skrjabin hade en klarblå färg.

Anton Bruckner: Symfoni nr 9 d-moll

Då Anton Bruckner (1824-1896) avled i Wien år 1896 fanns den nionde symfonin på hans arbetsbord. Han hade börjat arbeta på verket redan år 1887, men omarbetningen av den åttonde symfonin och en allt svårare sjukdom hade satt käppar i hjulet. Bruckner hann fullborda de tre första satserna. Finalen torde ha varit långt färdig, men en del av materialet försvann för alltid då manuskriptsamlare tog med sig notark ur dödsboet. Numera existerar flera rekonstruktioner av finalen, men Bruckners sista symfoni framförs alltjämt oftast med endast tre satser. Egendomligt nog gör verket då ändå inte ett ofullbordat intryck.

Bruckner var en perfektionist som konstant filade på sina partitur. Han var dessvärre beroende av andras åsikter: om någon ansåg att något måste ändras gjorde Bruckner en ändring. Dessutom tillät han sina elever att göra revideringar även om de gick emot hans egna avsikter. Detta är orsaken till att det existerar flera olika versioner av hans verk. Kvällens version av den nionde symfonin är editerad av Leopold Nowak. Nowak (1904-1991) gjorde från och med slutet av 1940-talet kritiska editioner på uppdrag av Internationella Bruckner-sällskapet. 

För att vara ett verk av Bruckner innehåller den nionde symfonin ovanligt många dissonanta och mörka inslag. Den kan sägas skildra en lång resa från tvivel och ångest mot hopp och ljus. Bruckner, en from katolik, hade för avsikt att tillägna verket ”käre Gud”. 

I den första satsen (Feierlich, misterioso) växlar lyriska och dramatiska passager. Den andra satsen är ett ställvis brutalt scherzo (Bewegt, lebhaft). Trion (Schnell) har en något ljusare ton. Den verkningsfulla tredje satsen (Adagio) präglas av en expressionistisk melodik. Bruckner kallade satsen för ”ett avsked till livet”.

Jukka-Pekka Saraste

Jukka-Pekka Saraste (f. 1956), som inleder sitt arbete som Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare, har etablerat sig som en av sin generations mest kända dirigenter. Han är född i Heinola och inledde sin karriär i musiken som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius, och är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar. Under säsongen 23/24 går Saraste tillsammans med HSO på djupet med Sibelius, Mahlers och Bruckners symfoniska arv. Han lyfter fram också vår egen tids tonsättare.

Saraste tillhör Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam och betonar musikens roll för samhälle och individ: ”Musiken har en egen stark roll i den finländska kulturen, och Helsingfors stadsorkester har en egen betydande roll vad gäller skapandet av vår identitet. Då jag inleder mitt arbete som chefdirigent vill jag delta i orkesterns strävan att vara en orkester för alla helsingforsare. Jag har bollat idéer med det konstnärliga ledarteamet och orkestermedlemmar. Vi vill visa att något av det mest storslagna som en orkester kan erbjuda sina lyssnare är att få uppleva musik tillsammans med andra.”

Jukka-Pekka Saraste har arbetat som chefdirigent för Radions symfoniorkester, Torontos symfoniorkester, WDR-symfoniorkesterns, Oslos filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och Seouls filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor åt unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. Sommaren 2023 arrangerades igen en LEAD!-mästarkurs i samband med Fiskars Summer Festival. En av unga musiker med olika nationalitet sammanställd symfoniorkester samarbetade med Saraste och gästartister.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia - medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.  

Jukka-Pekka Saraste (jukkapekkasaraste.com)