Fokus Sibelius II

Jukka-Pekka Saraste

Jukka-Pekka Saraste (f. 1956), som inleder sitt arbete som Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare, har etablerat sig som en av sin generations mest kända dirigenter. Han är född i Heinola och inledde sin karriär i musiken som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius, och är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar. Under säsongen 23/24 går Saraste tillsammans med HSO på djupet med Sibelius, Mahlers och Bruckners symfoniska arv. Han lyfter fram också vår egen tids tonsättare.

Saraste tillhör Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam och betonar musikens roll för samhälle och individ: ”Musiken har en egen stark roll i den finländska kulturen, och Helsingfors stadsorkester har en egen betydande roll vad gäller skapandet av vår identitet. Då jag inleder mitt arbete som chefdirigent vill jag delta i orkesterns strävan att vara en orkester för alla helsingforsare. Jag har bollat idéer med det konstnärliga ledarteamet och orkestermedlemmar. Vi vill visa att något av det mest storslagna som en orkester kan erbjuda sina lyssnare är att få uppleva musik tillsammans med andra.”

Jukka-Pekka Saraste har arbetat som chefdirigent för Radions symfoniorkester, Torontos symfoniorkester, WDR-symfoniorkesterns, Oslos filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och Seouls filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor åt unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. Sommaren 2023 arrangerades igen en LEAD!-mästarkurs i samband med Fiskars Summer Festival. En av unga musiker med olika nationalitet sammanställd symfoniorkester samarbetade med Saraste och gästartister.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia - medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.   

https://www.jukkapekkasaraste.com/

Hanna-Elisabeth Müller

Hanna-Elisabeth Müller är en tysk sopran som blivit internationellt erkänd som operasolist och  liedsångerska. Även oratorier och mässor hör till hennes repertoar. 

Müller studerade sång under ledning av Rudolf Piernay. Hon har deltagit i mästerkurser ledda av bland annat Dietrich Fischer-Dieskau, Júlia Várady, Elly Ameling och Thomas Hampson. 

Müllers första stora roller var, åren 2010-2012, Eurydike i Orfeus och Eurydike och Pamina i Trollflöjten. Det professionella genombrottet skedde år 2014 på Påskfestivalen i Salzburg där hon debuterade som Zdenka i Richard Strauss opera Arabella. Müller stod på scenen tillsammans med Renée Fleming och Thomas Hampson. Hon gjorde intryck på såväl publik som kritiker och tidningen Opernwelt utnämnde henne till Årets unga artist. 

Müller har gästat bland annat Bayerische Staatsoper i München, Teatro alla Scala i Milano, operan i Zürich, Metropolitan i New York, De Singel-konstcentret i Antwerpen, Teatro de la Zarzuela i Madrid och Royal Festival Hall och Wigmore Hall i London. Hoh har uppträtt med flera internationellt kända orkestrar. 

På sitt debutalbum år 2017 sjöng Müller som en av sångerna Alban Bergs Traumgekrönt ur Sju tidiga sånger. Hon har tidigare samarbetat med Jukka-Pekka Saraste i Tyskland. Hon uppträder nu för första gången som Helsingfors stadsorkesters solist. 

Biography - Hanna-Elisabeth Müller (hannaelisabethmueller.de)

Jean Sibelius: Symfoni nr 3

De pompösa symfonierna ett och två hade gjort Jean Sibelius (1865–1957) till en nationell ikon. Men han nöjde sig inte med att upprepa sig. Även om det fanns en risk att han med varje ny symfoni skulle förlora de lyssnare han fått med den föregående, ville han visa vad en symfoni kunde vara. Den fjärde symfonin var såpass naket karg att den översteg fattningsförmågan. Symfonierna sex och sju eftersträvade något ännu mera aforistiskt; ett halvt århundrade tidigare hade det uppfattats som en förolämpning av genren att ens kalla dem symfonier. Men inte heller de hade kunnat skrivas om det inte varit för den tredje symfonin (1907), ett försiktigt men betydande steg mot ett allt mera avskalat tonspråk.

Verket togs emot med förbehåll. I Finland lindrades mottagandet av Sibelius oantastliga position som landets icke-officiella första tonsättare, men i Ryssland var reaktionerna utan undantag bestörta. ”Man får säga adjö till den tidigare Sibelius”, skrev tidningen Rusj. ”Poängen med hans symfoni är - att den är kort.” Även pedagogen och tonsättargurun Rimskij-Korsakov kritiserade Sibelius: ”Varför gör ni inte som man brukar? Ni kommer att se att publiken inte kan följa eller förstå det här.”

Kritiken måste speglas mot sin tid. Sibelius tredje symfoni utgjorde en total kontrast till verk som föddes vid samma tid, Rachmaninovs och Gliéres symfonier nr 2 och framförallt Mahlers åtta som fick heta De tusens symfoni på grund av det antal uppträdande som krävdes för ett framförande. Den romantiska symfonins guldålder drog sina sista andetag före en elefantiasis ersatts av nyklassisk transparens och modernistisk gåtfullhet. Då Sibelius träffade Mahler sade han sig beundra symfonins stränghet och logik som kräver att alla motiv hör samman. Mahler höll inte med: ”Nej. Symfonin bör vara som världen. Den bör innefatta allt.”

Sibelius tredje symfoni innefattar inte hela världen men innehåller förvisso allt som den behöver. År 1940, då Sibelius tonsättarpenna tigit i redan tio år, erinrade han sig symfonins mottagande och Rimskij-Korsakovs faderliga tillrättavisning: ”Jag är nu säker på att mina symfonier spelas oftare än hans.”
 

Alban Berg: Sju tidiga sånger

Hösten 1904 inledde Alban Berg (1885-1935) privata musikstudier under ledning av Arnold Schönberg. Schönberg invigde sin elev i bl.a. kontrapunktens och harmonins hemligheter. Redan före sina studier hade Berg komponerat flera solosånger. Under Schönbergs ledning skrev han flera till, och presenterade år 1907 tre av dem i offentligheten. Han återvände till sin tidiga sångproduktion år 1927 då han reviderade och orkestrerade sju mellan åren 1905-1908, ursprungligen för sångröst och piano komponerade sånger. Sju tidiga sånger uruppfördes i Wien den 6.11.1928. Sopransolist var Claire Bern.

Verket är en sångcykel i en mycket vid bemärkelse. Varje sång är självständig, den förenande faktorn utgörs endast av att alla dikter handlar om kärlek och natur. Musiken i Sju tidiga sånger påminner oss om att Bergs tonspråk utgick från senromantiken. Man kan ofta associera till musik av Brahms, Wolf och Richard Strauss. Den kromatiska kontrapunkten står i skuld till Schönberg, den klara orkestreringen till Mahler.

Sviten öppnar med sången Nacht, tonsatt till en dikt av Carl Hauptmann (1858-1921). Schilflied, till en dikt av Nikolaus Lenau (1802-1850), är ett mjukt gungande erotiskt ögonblick. Därefter följer den melodiska serenaden Die Nachtigall, tonsatt till en dikt av Theodor Storm (1817-1888). Sången blev fort verkets mest populära, något som irriterade tonsättaren som inte tyckte sången var så speciell.

Mitt i sviten är placerad Traumgekrönt, en intensiv och drömlik kärlekssång till en dikt av Rainer Maria Rilke (1875-1926). Tonsättningen av Johannes Schlafs (1862-1941) Im Zimmer innehåller en möjligen ironisk musikalisk naturalism: klockan tickar och den lilla lågan fräser. Liebesode är en expressiv tonsättning av en dikt av Otto Erich Hartleben (1864-1905). Sviten avslutas med den passionerade Sommertage till en dikt av Paul Hohenberg (1885-1956).

Jean Sibelius: Sinfonia nro 2 D-duuri op. 43

Det är möjligt att Jean Sibelius (1865–1957) hade förblivit en endast lokalt känd figur i sitt hemlands historiska persongalleri om det inte varit för de sju symfonierna. Kullervo, Lemminkäinen-legenderna, En Saga och Karelia-sviten hade redan lämnat sina djupa spår i ett folk som kämpade för att förverkliga sin dröm om självständighet. Men vid sekelskiftet hände stora ting. Sibelius första symfoni (1899) var en milstolpe. Verket använde råmaterial ur internationell tonkonst men på ett sätt som inte ifrågasatte graden av det genuint inhemska. Det djuplodade den finska själen och uttryckte ett kargt skönhetsideal. Utomlands blev Sibelius känd som en ny symfoniker. 

Hans rykte steg ytterligare med den andra symfonin (1902/1903), ett i jämförelse med den första symfonin ännu mera finslipat verk. Redan samtiden jämförde D-dursymfonin med Brahms symfoni med samma ordningsnummer och i samma tonart. Vi känner till hur de flesta av Sibelius stora verk blev till, detta verk är inget undantag. De första skisserna handlade om något episkt: under en resa i Italien år 1901 hade Sibelius grubblat på Don Giovanni-myten (Don Juan) och sett framför sig hur en hotfull besökare drar vivören ner i helvetet. I symfonin har eventuellt också funnits ett messianskt element: i skisserna finner man ordet Christus. Men till sist använde Sibelius de utommusikaliska associationerna endast som verktyg för att kunna komma igång. 

Då Sibelius återvänt från Italien skrev han symfonin färdig och ledde dess uruppförande på Helsingfors filharmoniska sällskaps (nuv. Helsingfors stadsorkester) konsert den 8.3.1902. Som vanligt fann han det nödvändigt att efteråt göra ändringar i partituret. Symfonins slutliga version uruppfördes i Stockholm i slutet av år 1903 under ledning av  Armas Järnefelt. 

Varje lyssnare uppfattar den fyrsatsiga symfonin på sitt eget sätt. Tonsättare Sulho Ranta talade om en shamans trummande som får åtminstone finländare att falla i trans. Robert Kajanus upplevde att verket  beskrev det självständiga Finlands framtid. Simon Parmet talade om en hyllning till sommaren och livsglädjen. För Sibelius själv var symfonin en ”själsbikt”.