Jordens skuggor

Jukka-Pekka Saraste

Jukka-Pekka Saraste (f. 1956), som inleder sitt arbete som Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare, har etablerat sig som en av sin generations mest kända dirigenter. Han är född i Heinola och inledde sin karriär i musiken som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius, och är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar. Under säsongen 23/24 går Saraste tillsammans med HSO på djupet med Sibelius, Mahlers och Bruckners symfoniska arv. Han lyfter fram också vår egen tids tonsättare.

Saraste tillhör Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam och betonar musikens roll för samhälle och individ: ”Musiken har en egen stark roll i den finländska kulturen, och Helsingfors stadsorkester har en egen betydande roll vad gäller skapandet av vår identitet. Då jag inleder mitt arbete som chefdirigent vill jag delta i orkesterns strävan att vara en orkester för alla helsingforsare. Jag har bollat idéer med det konstnärliga ledarteamet och orkestermedlemmar. Vi vill visa att något av det mest storslagna som en orkester kan erbjuda sina lyssnare är att få uppleva musik tillsammans med andra.”

Jukka-Pekka Saraste har arbetat som chefdirigent för Radions symfoniorkester, Torontos symfoniorkester, WDR-symfoniorkesterns, Oslos filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och Seouls filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor åt unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. Sommaren 2023 arrangerades igen en LEAD!-mästarkurs i samband med Fiskars Summer Festival. En av unga musiker med olika nationalitet sammanställd symfoniorkester samarbetade med Saraste och gästartister.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia - medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.  

Jukka-Pekka Saraste (jukkapekkasaraste.com)

Olivier Messiaen: Les offrandes oubliées

Den stora franska tonsättarmästaren Olivier Messiaen (1908-1992) konstaterade en gång: "Det var min lycka att jag föddes till katolik; jag är född till att vara troende. Flera av mina verk strävar efter att kasta ljus över de katolska trosartiklarnas sanningar. Detta är min musiks absolut viktigaste utgångspunkt... kanske den enda jag inte behöver skämmas över vid min dödstund."

En orubblig katolsk tro återspeglas i Messiaens verks ämnesval och kompositionsestetik, men trots detta var han inte en dogmatisk tonsättare. Tvärtom sökte han sin inspiration från allt som är förknippat med människan, naturen och kosmos. Ett specifikt intresse riktade han indisk musik och fågelsång. Han bekantade sig dock även med moderna kompositionsmetoder och blev vid sidan om komponerandet känd för sin insats som en pedagog som stod öppen för allt nytt. Till Messiaens kompositionselever hörde bland annat Pierre Boulez, Karlheinz Stockhausen och Iannis Xenakis. År 1944 publicerade han boken Technique de mon langage musical (Mitt tonspråks teknik) som kom att bli många unga tonsättares viktigaste lektyr. 

Messiaen var i årtionden organist i kyrkan L'Eglise de la Trinité i Paris. Han  komponerade flera betydande orgelverk, men produktionen innehåller även omfattande orkester- och vokalkompositioner samt en del kammarmusik. Huvudverket torde vara operan Saint Francois d'Assise som har en speltid på ett par timmar. 

Les offrandes oubliées (De bortglömda offergåvorna) komponerades år 1930 och hör till Messiaens tidiga produktion. Det är även tonsättarens första orkesterverk. Det uruppfördes i Paris i februari år 1931. Les offrandes oubliées består av tre satser, och såväl form som innehåll kan jämställas med de tre delarna i en altartriptyk. Verket inleds med den långsamma klagosången La Croix (Korset) som skildrar Kristi lidande. 

Den andra satsen Le Péché (Synden) är ett kort och våldsamt scherzo. Människan vältrar sig i synden och glömmer bort sin Frälsares offerdöd. Verket avslutas med den långsamma och stämningsfyllda L'Euchariste (Nattvarden), i vilken människan ges en ny chans att återknyta kontakten med Kristus.

Kaija Saariaho: Maan varjot

Då uppgiften om att konsertsalen i Musikhuset i Helsingfors skall få en orgel offentliggjordes blev många överraskade. Boägget på en miljon euro hade nämligen donerats av Kaija Saariaho (1952–2023). Tonsättarens relation till instrumentet framstod som kanske allt annat än självklart. Men faktum var att Saariaho hade spelat orgel före hon inlett sina kompositionsstudier, och hon skattade alltid instrumentet högt. Trots detta innehåller hennes verkförteckning endast en komposition för orgel. 

Maan varjot (Jordens skuggor, 2013) skrevs på sambeställning av Montreals symfoniker, Orchestre national de Lyon, Southbank Centre i London och Philharmonia Orchestra. Verket uruppfördes på Montreals symfonikers konsert den 29.5.2014 under ledning av Kent Nagano. Solist var Olivier Latry. 

Kompositionens titel är hämtad ur poesin. År 1821 fick P. B. Shelley veta att hans vän John Keats avlidit i tuberkulos i Rom endast 25 år gammal. En chockad Shelley skrev dikten Adonais som innehåller följande rader: “The One remains, the many change and pass: / Heaven’s light forever shines, Earth’s shadows fly”. (Ett blir kvar där annat förvandlas och dör: / evigt lyser himlens ljus, jordens skuggor flyr). Saariaho valde titeln för att hedra minnet av sin avlidne far. Maan varjot är tillägnad minnet av den franska tonsättaren Henri Dutilleux (1916–2013).

Saariaho anmärkte att ”orgeln, till skillnad från andra instrument, inte behöver kämpa för att höras över orkestern: den har inga problem i att kunna göra det när som helst. Men jag ville inte att verket skulle bli en duell mellan decibel och jag uppfattar inte kompositionen som en orgelkonsert. Snarare rör det sig om ett verk med en betydelsefull orgelstämma, ett slags fruktbart och inspirerande kompanjonskap i vilket två starka men civiliserade personligheter agerar utan att slösa onödig tid på  att kämpa om en plats i solen.” Verket har tre satser: Shadows fly (Skuggor flyr), Dome (Kupol) och Flowers, Ruins, Statues (Blommor, ruiner, statyer).

Gustav Mahler: Symfoni nr 6 a-moll

I Gustav Mahlers musik är det alltid tonsättarens egna erfarenheter, tankar och känslor som står i fokus. Men det innebär inte att hans musik vore entydigt självbiografisk och knuten till den tidpunkt då den är skriven. Då Mahler åren 1903-04 komponerade sin dramatiska och tragiska sjätte symfoni var hans liv inte alls dystert. Han var lyckligt gift och hans karriär som dirigent för operan i Wien upplevde ett uppsving.

Den sjätte symfonin uruppfördes i Essen 27.5.1906 under Mahlers ledning. Verket väckte ingen större entusiasm. Men några unga tonsättare – framförallt Alban Berg och Anton Webern – fascinerades djupt av såväl partiturets kolorit som den musikaliska berättelsens logik. Koloriten skapas med hjälp av en stor orkester med bl.a. fyrdubbla träblåsare, 8 horn, 6 trumpeter, 2 harpor, celesta och flera slaginstrument. Vad gäller berättelsen saknar symfonin ett officiellt program. Men på basen av Mahlers uttalanden skildrar musiken en hjälte som till sist krossas av ödet.

Den första satsen (Allegro energico, ma non troppo) är skriven i sonatform. Huvudtemat är en marsch, sidotemat är ett porträtt av Mahlers hustru Alma Schindler. Satsen är bestämd, den presenterar symfonins hjälte i all sin glans.

Mellansatsernas ordning är omdebatterad eftersom Mahler aldrig slog fast den.  Deras placering sinsemellan påverkar dock inte verkets dramatiska båge. Scherzot (Wuchtig) saknar all lekfullhet. Trion domineras av en rytmiskt knyckig, gammaldags melodi. Den vackra långsamma satsen (Andante moderato) bildar en stark kontrast till symfonins övriga musik.

I den omfattande finalen (Sostenuto – Allegro moderato – Allegro energico) förs en kamp på liv och död. Tidvis sjunker musiken ner i djupet, tidvis stiger den till enorma, målmedvetna stegringar. Satsen får sin struktur av tre jättelika slag som bör förverkligas med en specialtillverkad hammare, vars ljud enligt partitutet skall vara ”torrt, icke-metalliskt (påminnande om en yxas)”. Enligt Mahlers egna ord fäller det sista slaget symfonins hjälte ”som om han var ett träd”.