Arne Nordheim: Individualisierte Höhenmessung der Lagen
Arne Nordheim (1931–2010) var en av Norges mest betydande modernister. Han var en mycket uppskattad tonsättare och en musikalisk tänkare med en samhällelig position. Han tilldelades bland annat Nordiska rådets musikpris, och fick bo i Norska statens hedersbostad nära Oslos kungliga palats. Nordheim fick en statsbegravning.
Nordheim anses vara en av de stora förnyarna i den norska musiken efter krigen. Han var en av de första att utveckla elektroniska kompositionstekniker utan att samtidigt helt överge romantiska ideal. Nordheim jämförde komponerandet med en process i vilken tonsättaren erinrar sig bortglömda upplevelser och väcker försvunna sinnebilder till liv.
Soloviolinstycket Individualisierte Höhenmessung der Lagen hänvisar till Paul Klees (1879–1940) tavla med samma namn (ung. Individualiserad höjdmätning av skikt, 1930), målad under konstnärens Bauhaus-period. Stycket är det femte och sista i sviten Partita für Paul (1985) som skrevs för norska Henie Onstad Kunstsenters utställning Klee och musiken.
I Partita har Nordheim enligt egen utsago eftersträvat att skapa de poetiska, drömska och groteska stämningar och texturer man finner i Klees målningar, motsvarigheter till vinklar som trotsar naturlagarna och föremål som leker med tyngdlagen. Nordheim berättar: ”I de två sista satserna har jag lagt till en digital fördröjningsenhet som spelar in violinens musik och sedan spelar upp den igen. Detta ger upphov till ett ständigt utvidgat ljudlandskap i många skikt och ’det förflutna’ sammanblandas så småningom med den ständigt närvarande live-musiken. På detta sätt imiterar jag den av Klee så älskade tekniken att lägga skikt på skikt. Genom att ständigt låta musiken möta sitt eget nyss närvarande (och allt mera avlägsna) förflutna får jag också med en hommage till T.S. Eliot och hans motsvarande tidsuppfattning i dikten Burnt Norton.”
Dobrinka Tabakova: Dawn
Dobrinka Tabakova (f. 1980) är en i Bulgarien född tonsättare som 11 år gammal flyttade till London. Hon har vunnit popularitet med en musik som kombinerar melodik med ett meditativt och andaktsfullt uttryck. Dessa element anses höra till den så kallade sakrala minimalismens verktygslåda. Tabakova har dock angett John Adams, Alexander Goehr och Iannis Xenakis som sina förebilder. Framförallt sistnämndas musik utgör den totala motsatsen till Tabakovas.
Tabakovas mest kända verk är pianostycket Nocturne (2008), Suite in Old Style (2006) samt konserten för altviolin och stråkorkester (2004) som blivit lyssnad ett miljontal gånger på enbart Spotify. String Paths, en CD med hennes kompositioner, var Grammy-nominerad år 2008.
Dawn (Gryning, 2007) för violin, cello och stråkorkester är det första verket i triptyken Dawn, Day, Dusk. Dawn skrevs för att uppmärksamma violinist Gidon Kremers 60-årsdag och hans orkesters, Kremerata Balticas 10-årsjubileum. Verket uruppfördes i Kronberg i Tyskland i februari år 2007 av Kremer, orkestern och cellist Kristine Blaumane.
Verket är en cirka femton minuter lång skildring av en soluppgång. Den stämningsfulla, fylligt vällande musiken är för tonsättaren typisk. Oändliga melodier flätas in i varandra. Dawn börjar i djupet och tystnaden. Musiken stiger upp mot höjderna tills den når zenit. I verkets titel finns en bild som ger associationer: ”…and she emerged from the lake, with fire in her hands” (…och hon uppenbarade sig ur sjön, med eld i sina händer).
Andrea Tarrodi: Camelopardalis
Ända sedan Andrea Tarrodi (f. 1981) år 2010 vann Uppsala kompositionstävling med sitt verk Zephyros har hon varit en av de mest spelade svenska tonsättarna i sin generation. Hennes musik har framförts av svenska symfoniorkestrar och spelats i även bland annat Royal Albert Hall i London, Philharmonie i Berlin och Musikverein i Wien. Hennes CD String Quartets tilldelades år 2018 Grammis-priset i kategorin Bästa klassiska CD.
Praktiskt taget alla Tarrodis verk är inspirerade av ett utommusikaliskt naturfenomen och landskap eller någon berättelse. Oboekonserten Flyttfåglar (2010) handlar om flyttfåglars resa, i cellokonserten Highlands (2013) klingar det skotska hedlandskapet, i orkesterkonserten Ascent (2015) hör man såväl djuphavsgravar som antagonismen mellan stad och natur, och symfonin In Fire, Water, Earth & Air (2022) är formad som en dialog mellan de fyra elementen. Camelopardalis (2010), som uruppfördes på Kapstadens musikfestspel år 2011, hade sin utgångspunkt i en dröm:
”Jag drömde att jag hade en giraff. Vi blev de bästa av vänner, giraffen och jag! Jag hoppade upp på den, och vi hoppade ut genom ett fönster och red iväg! Vi red genom skogar, över ängar och berg! Vid horisonten såg vi en stor röd sol gå upp (istället för ner) och en flock av färggranna fåglar flög förbi. När jag vaknade upp kände jag mig så obeskrivligt glad! Eftersom jag precis tänkt börja skriva på orkesterstycket till Cape Philharmonic kändes det bara så naturligt att låta stycket inspireras av drömmen. Camelopardalis är det latinska namnet för giraffens stjärnbild. I mitten av stycket kan man också höra giraffens egna tema, presenterat av fagotten…"
Olivier Messiaen: Prière du Christ montant vers son Père
Den franska modernisten Olivier Messiaen (1908–1992) anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika musikpersonligheter. Vid sidan om sitt komponerande var han professor vid konservatoriet i Paris och arbetade i över 60 års tid som La Trinité-kyrkans organist. Till hans elever hörde bland annat Pierre Boulez och Karlheinz Stockhausen. Till Messiaens mest betydande verk hör Kvartett för tidens ände (1941) som han skrev då han satt i nazisternas fångläger, Turangalîla-symfonin (1948), orkesterverket i 12 satser Från kanjonerna till stjärnorna (1974) och operan Franciskus av Assisi (1983). Pianostycket Modes de valeurs et d'intensités (1949) anses vara musikhistoriens första exempel på total serialism.
Messiaen var en devot katolik och det påverkade starkt hans musik. Vissa av hans samtida hade dock svårt att svälja musikens mystik och dess konfessionella karaktär: det ansågs inte alltid lämpligt att i konsertsalar framföra musik med religiösa motiv. Även Prière du Christ montant vers son Père (Kristus bön då han uppstiger till sin Far, 1932) togs emot med skepsis. I samband med uruppförandet skrev en kritiker: ”Verkets ambivalenta karaktär sårar vissa känsliga troende som kritiserar det för att vara kvasi-religiöst och tilltrasslat och ha en oren atmosfär.” För 1930-talets parisiska publik öppnade sig kanske musikens dolda meningar lättare än för dagens lyssnare. Man skulle knappast inse att verket är religiöst om det inte var för den associationsrika titeln.
Kristus bön är den fjärde och sista satsen i orkesterverket L’Ascension. Utgångspunkten finns i Johannesevangeliets 17:e kapitel där Jesus säger: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra. Far, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.” Verket består av en serie långsamt framträdande ackord som stegvis sträcker sig allt högre och högre upp. Vid varje ackord tycks tiden stanna upp, som om den väntade på evigheten.
Jörg Widmann: Hornkonsert
Tysken Jörg Widmann (f. 1973) är för tillfället en av världens mest spelade nutida tonsättare. Han är uppskattad som också dirigent och klarinettist. Widmann har arbetat som bland annat Berlins filharmonikers och Leipzigs Gewandhaus-orkesters residenstonsättare och Irlands kammarorkesters chefdirigent. Han har uppträtt som solist med världens bästa orkestrar och tilldelats bland annat Hindemith-priset, Hamburgs stads Bach-pris och Opus Klassik-priset i kategorin Årets tonsättare. År 2023 inledde han sitt arbete som den tyska NDR-orkesterns första gästdirigent.
I sin musik har Widmann på ett naturligt sätt lyckats förena två till synes oförenliga element: det komplexa och det underhållande. Hans kompositioner har ofta historiska utgångspunkter. De hämtar material ur äldre tonsättares produktion och skruvar till det på ett sätt som aktiverar lyssnaren att hålla utkik efter bekanta fragment och ständigt gissa vad som sker härnäst. I exempelvis Lied (2003) skymtar sångmelodier av Schubert, i uvertyren Con Brio (2008) fragment av Beethoven. Altviolinkonserten (2015) skildrar på ett teatraliskt sätt altviolinens tillkomsthistoria - eller åtminstone en version av den. Hornkonserten (2024) är ett paradexempel på Widmanns förmåga att skapa en musik som kallar en till sig lika effektivt som ett cirkustält i neon som placerats mitt på en betonggrå parkeringsplats.
Hornkonserten, som utgör en kulmen på Widmanns period som Berlins filharmonikers residenstonsättare, består av sju satser och är 40 minuter lång. Verket skrevs för Stefan Dohr och sambeställdes av allt som allt sju orkestrar, bland dem Sveriges radios symfoniorkester och Tokyo Metropolitan. Uruppförandet i april 2024 leddes av Sir Simon Rattle. Sin vana trogen har Widmann dolt såväl mystik som otaliga allusioner i musiken. Man kan dessutom snappa upp något av instrumentets historia och bruk samt höra klanger man inte trodde existerade. I konserten finns citat – såväl direkta som indirekta – av verk av åtminstone Carl Maria von Weber, Johann Strauss den äldre, Jacques Offenbach, Rossini, Beethoven och Mahler.
Stefan Dohr
Den tyska hornisten Stefan Dohr (f. 1965) är en internationellt eftersökt solist och kammarmusiker. Sedan 1993 har han arbetat som stämledare för horngruppen i Berlins filharmoniker och sedan 2015 som gästande professor vid Royal Academy of Music i London.
Dohr spelar en klassisk och romantisk repertoar men är också förtjust i ny musik. Bland annat Herbert Willi (2008), Jorge E. López (2009), Johannes Wallmann (2010), Toshio Hosokawa (2011), Wolfgang Rihm (2014), Dai Bo (2015) och Hans Abrahamsen (2020) har skrivit verk åt honom. Den hornkonsert Jörg Widmann skrev honom fick sitt uruppförande i Berlin i maj 2024. På webbsajten Bachtrack skildrades premiären i varma och humoristiska termer. Solisten hyllades: ”Samtidigt som Dohr respekterade hornets typiska klang presenterade han en kavalkad av ljud man inte trodde var möjliga (…) Lugnt och kallblodigt växlade Dohr mellan ett virtuost spel och tämligen oseriösa effekter, bland annat karikatyrartade tics och pruttljud. Endast en mästare i klass med Dohr kunde ha dissekerat sitt instruments anatomi så här grundligt.” Jörg Widmanns hornkonsert får sin Finlandspremiär i Helsingfors stadsorkesters konsert med Dohr som solist.
Förutom HSO gästar Dohr under säsongen 2024–2025 bland annat BBC Scottish Symphony Orchestra, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Bryssels filharmoniker, NFM-filharmonikerna i Wrocław, Sveriges radios symfoniorkester, Stavangers symfoniker, Taipeis symfoniker och Tokyo Metropolitan-orkestern. Dohr inledde konsertsäsongen med att debutera på BBC Proms, världens största evenemang för klassisk musik.
Pekka Kuusisto
Pekka Kuusisto (f. 1976) är en av Finlands mest kända och mest internationellt framgångsrika musiker. I och med öppningskonserten för säsongen 2024/25 inledde Kuusisto sin andra period som Helsingfors stadsorkesters första gästartist och medlem i det konstnärliga ledarteam som planerar orkesterns program. I HSO:s konserter uppträder Kuusisto som dirigent och violinsolist. Dessutom leder han ibland orkestern genom att spela violin istället för att använda en taktpinne.
”Ett av målen i vår nya konsertsäsong är att leka med Musikhusets konsertsals akustik som blivit bara bättre tack vare orgeln”, säger Kuusisto. ” Genom att noga lyssna in det nya skapar vi en avvägd ljudbild, och resultatet blir en ännu djupare upplevelse. Vi bjuder på långa linjer och snabba blänk, både trygghet och tumult. Orkesterapparaten är ett experiment i vilket hundratals människor med sina egna drömmar och sårbarheter strävar efter det omöjliga.”
Pekka Kuusisto växte upp i en musikersläkt och började spela violin då han var tre år gammal. Kuusistos solistkarriär tog fart på allvar i och med segern i den internationella Jean Sibelius-violintävlingen 1995. Därefter har han i accelererande takt fått arbetserbjudanden från olika håll av världen. För tillfället har Kuusisto en fast anställning i inte endast Helsingfors utan även Oslo (Norges kammarorkester), Bremen (Deutsche Kammerphilharmonie) och San Francisco (San Franciscos symfoniorkester).
Kuusisto är känd för sitt orädda och innovativa musikerskap. Repertoaren går från folkmusik och klassisk musik till musik som saknar genrebenämningar. Han kombinerar, skapar nytt och rör sig fritt mellan olika konstarter för att förnya konserttraditioner och musikernas och publikens växelverkan. Som exempelvis instrumentalist och – numera allt oftare – dirigent respekterar han även kärntraditionen.
Kuusistos violin är en privatägd Antonio Stradivari ”Scotta” (1709). Den är utlånad via auktionskammaren Tarisio.
