Hela stadens orkester

Felix Mendelssohn: Hebriderna, konsertuvertyr op. 26

År 1829 reste Felix Mendelssohn (1809–1847) till England för att uppträda som organist, pianist och dirigent. Efter framgångsrika konserter reste han norrut. Mendelssohns vistelse i Skottland gav upphov till två betydande musikverk. Tonsättaren blev mäkta imponerad av de enorma hedarna och av Edinburghs idylliska landskap med sina slott. Intrycken resulterade i Den skotska symfonin som dock fullbordades först år 1842. Ett annat verk blev dock genast färdigt. 

Mendelssohn besökte en grotta på den öde ön Staffa i Hebriderna. Grottan befinner sig delvis över havet. Mendelssohn blev så imponerad av vad han såg att han måste dela med sig av sina stämningar i ett brev till systern Fanny: ”För att få dig att förstå vilket enormt intryck Hebriderna har gjort på mig sänder jag här något som där rann mig i hågen.” Detta något var ett fragment av uvertyren Hebridernas öppningstema.

Det är föga egendomligt att musikmänniskan Mendelssohn blev så fascinerad. Grottan är över 10 meter hög och 60 meter djup och dess akustik har beskrivits som en klingande katedral. På gaeliska är platsen känd som ”den melodiska grottan”. Namnet Fingal’s Cave fick den först i och med James Macphersons hjältedikter i slutet av 1700-talet. 

Uvertyren Hebriderna fullbordades år 1830 med titeln Den ensamma ön. Mendelssohn reviderade dock verket och gav den sin nuvarande, geografiskt exakta titel. Verket uruppfördes i London år 1832 på en konsert där man även framförde uvertyren En midsommarnattsdröm. Hebriderna är inte direkt programmatiskt till sitt innehåll. Däremot skildrar det de stämningar och akustiska bilder som kan uppstå då man hör vågorna slå mot de enorma, ekande stenväggarna.

Jean Sibelius: Pelléas och Mélisande, svit op. 46

Belgaren Maurice Maeterlincks (1862–1947) pjäs Pelléas och Mélisande (1893) har en position som ett av teaterhistoriens mest betydande och den symbolistiska konstens mest ikoniska verk. Till en början fick pjäsen ett reserverat mottagande. Det i dimma och dunkel insvepta triangeldramat med sina små, omärkliga gester var alldeles för högtflygande för kritikerna. Den psykologiska spänningen skapades med hjälp av en icke-understruken passivitet som lämnade utrymme för tolkningar. Tonsättarna däremot tog till sig en text i vilken förnuft och logik går förlorad i känslornas omedvetna lager. Pjäsens mest berömda musikversion är Claude Debussys opera (1902) men även Gabriel Fauré (1898), William Wallace (1903) och Arnold Schönberg (1903) har uttryckt Maeterlincks disiga atmosfärer i toner.

Jean Sibelius (1865–1957) bekantade sig med symbolismen då han i 1890-talets början var i Tyskland. Framförallt Arnold Böcklins målningar gjorde intryck på honom trots att de saknade den skärpa, dimma och dysterhet som fick Gallen-Kallelas penseldrag att tränga djupt in i själen. Sibelius symbolism hade sin grogrund i de tidiga orkesterdikterna En saga (1893), Tuonelas svan (1895) och Skogsrået (1895). Fullt ut blomstrade den i musiken till pjäserna Döden (1903), Ödlan (1909) och Svanevit (1908) som nästan direkt fortsätter på samma linje som musiken till Pelléas och Mélisande, den symbolistiska periodens höjdpunkt.

Pelléas och Mélisande hade sin Finlandspremiär på Svenska teatern den 17.3.1905. Redan samma år sammanställde Sibelius en konsertsvit. Ändringarna i förhållande till pjäsmusiken är få: den andra aktens fjärde scens uvertyr lämnades bort, och Mélisandes sång De trenne blinda systrar spelas i en instrumentalversion. Sviten representerar Sibelius som allra mest seren. Motiven och melodierna glider fram mellan raderna som om de ville undvika att väcka uppmärksamhet. Musiken bygger inte så mycket på teman som stannar i minnet som dunkla atmosfärer som lämnar sitt avtryck i medvetandet först efter att tonerna släckts – om ens då.

Harri Mäki

Clarinettist Harri Mäki (b. 1963) is Professor of Woodwinds at the Sibelius Academy of the University of Arts in Helsinki. He serves on competition juries and teaches clarinet master classes internationally. In 1988–2018 Mäki was Principal Clarinet of the Tapiola Sinfonietta. His main teacher at the Geneva Conservatory was Thomas Friedli, and other notable influences include Reijo Koskinen and Kari Kriikku.

Nils Rõõmussaar

Oboist Nils Rõõmussaar (f. 1974) är en av Helsingfors stadsorkesters oboegrupps två stämledare. Han inledde sina oboestudier vid Tallinns musikgymnasium år 1988. Senare studerade han vid Estlands musikakademi och Norges musikhögskola. Åren 2001–2014 var han Estlands nationella symfoniorkesters oboegrupps stämledare. Han har arbetat i även NDR Elbphilharmonie-orkestern i Hamburg. Rõõmussaar har undervisat vid Estlands musikakademi. Han började spela i HSO år 2015.

Markus Tuukkanen

Fagottist Markus Tuukkanen (f. 1964) är Helsingfors stadsorkesters fagottgrupps stämledare. Han började spela fagott på 1970-talet i österbottniska Haapavesi som är känd för sina blåsmusiktraditioner. Senare studerade han i Karleby, Helsingfors, Tyskland och Österrike. Tuukkanen började spela i HSO år 1987. En av hans viktigaste lärare har varit Matti Tossavainen som tidigare var orkesterns fagottgrupps vice stämledare. 2004–2006 spelade Tuukkanen i Finlands Nationaloperas orkester.

Ville Hiilivirta

Valthornist Ville Hiilivirta (f.1984) har arbetat som Helsingfors stadsorkesters horngrupps stämledare sedan år 2010. Han inledde sina studier vid Västa Helsingfors musikinstitut. Studierna fortsatte vid Sibelius-Akademin under ledning av Timo Ronkainen och vid Hannovers musikhögskola under ledning av Markus Maskuniitty. Vid sidan om sitt orkesterarbete gästar Hiilivirta frekvent finländska kammarmusikfestivaler. Han är också aktiv i kammarorkestern Avanti!