Hjärtats röster

Erich Korngold: Violinkonsert

Av alla musikens underbarn var väl Erich Wolfgang Korngold (1897–1957) en av de mest förbluffande. Endast 11 år gammal väckte han Wien-bornas uppmärksamhet med baletten Snögubben, och i tonåren skrev han en pianosonat och operorna Violanta och Der Ring des Polykrates. 23 år gammal skrev han den framgångsrika operan Die tote Stadt som blev hans viktigaste bidrag till den europeiska konstmusiken före nazismen tvingade honom att år 1934 flytta till Amerika. 

Tack vare sin bakgrund som operatonsättare anlitades Korngold av filmindustrin. Han hittade snabbt sin egen plats i Hollywood. Korngold, som fick Oscar-priset för bästa filmmusik två gånger - för Anthony Adverse (1936) och Robin Hoods äventyr (1938) - kan med fog kallas för en av den symfoniska filmmusikens faddrar.

Korngolds succéer hade alltid ett pris. I vissa kretsar ansågs att hans framgångar som wunderkind och alla hans beställningar berodde på att hans far var en inflytelserik kritiker, och som boy wonder i Hollywood stämplades han som en underhållningstonsättare som ryggradslöst gick med på att göra vad studiocheferna än önskade sig. Liksom för att ge sina belackare svar på tal avslutade Korngold en över tio års paus med konstmusiken med en violinkonsert (1945) i vilken han lyckades göra det omöjliga: verket anknyter till inte bara film- och konstmusikens traditioner utan också till den senromantiska virtuoskonsertens tradition. Violinkonserten uruppfördes år 1947 av Jascha Heifetz, som hade den som sitt bravurnummer i flera års tid. 

Under sin långa paus hade Korngold utvecklat sin publikvänliga stil till fulländning, och man kunde inte tro att violinkonserten är skriven av samma man vars modernism i tiderna hade väckt uppmärksamhet i Wien. Trots att konserten formmässigt utgår från konstmusikens tradition är den till sin karaktär filmisk, och tonsättaren har tagit temamaterialet ur några av sina Hollywood-partitur. Huvudtemat i den första satsen Moderato nobile är hämtat ur filmen Another Dawn, sidotemat ur Juarez. Den andra satsen Romanze bygger nästan uteslutande på variationer över ett tema ur Anthony Adverse medan finalens folkdanser är hämtade ur musiken till Prinsen och tiggargossen.

Pjotr Tjajkovskij: Symfoni nr 4 f-moll opus 36

Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) började arbeta på sin fjärde symfoni våren 1877. Verket fullbordades i slutet av året och uruppfördes i Moskva i februari år 1878 under ledning av Nikolaj Rubinstein. Den självkritiske Tjajkovskij undrade efteråt: ”Kommer symfonin att fortsätta att leva långt efter att dess skapare lämnat detta liv - eller kommer den genast att falla i glömska?”

Symfonin föll inte i glömska, den är fortfarande ett av tonsättarens mest framförda verk. Musikens innehåll har tolkats på flera olika sätt. I ett brev till Nadezjda von Meck, som verket är tillägnat, beskrev Tjajkovskij i detalj symfonins hemliga program. Den inledande, i fortsättningen ofta återkommande fanfaren är ”den ödesdigra makt som hindrar oss alla från att finna lyckan”; den andra satsen skildrar ”den melankoli som kommer om kvällen då man sitter ensam med en bok”; den tredje satsen innehåller ”nyckfulla infall efter att man druckit litet vin”; finalen skildrar ”glädjen man finner i andra människors sällskap” – och så vidare.

Man har antagit att den ödesdigra makt som Tjajkovskij skrev om hänvisar till hans homosexualitet. Det går också att finna speciella betydelser i det faktum att vissa teman har ett samband med den aria i Georges Bizets opera Carmen i vilken Carmen ser spelkorten spå död. I vilket fall som helst kan symfonin uppfattas som ett typiskt romantiskt verk vars dominerande idé är att den går från mörker mot ljus. Denna idé medgav Tjajkovskij öppet att han hade lånat från Beethovens femte symfoni. 

I f-mollsymfonins första sats (Andante sostenuto – Allegro con anima) växlar dramatiska och drömska stämningar. Den andra satsen (Andantino in modo di canzona) är en lyrisk stämningsbild. Den tredje satsen är ett koloristiskt orkestrerat scherzo. Den snabba finalens (Allegro con fuoco) huvudtema är en variant av den ryska folkmelodin En björk stod på åkern. Ödesfanfaren gör en överraskande återkomst, men symfonin avslutas trots det med en glädjefylld höjdpunkt i dur.