Dirigent Esa-Pekka Salonen öppnar en gammal fransk sagobok och trollar fram sagogestalter som har fått en musikdräkt av Maurice Ravel. Vi får möta Prinsessan Törnrosa, Tummeliten, Pagodernas kejsarinna samt Skönheten och odjuret.
Tonsättaren Tan Dun växte upp i en kinesisk by på landsbygden och omgavs av ljud av vatten. I sin musik flätar han in minnen av vattnet som en källa för glädje, renhet, lek och näring. Konserten för slagverk tolkas av den fenomenale Colin Currie.
Esa-Pekka Salonen
Esa-Pekka Salonen är känd som både kompositör och dirigent och är för närvarande chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Londons Philharmonia Orchestra. Han är utsedd musikchef för San Francisco Symphony; säsongen 2020-21 är hans första som musikchef. Han är konstnärlig partner vid Finlands nationalopera och balett. Han är hedersdirigent för både Sveriges Radios symfoniorkester och Los Angeles filharmoniker, där han var musikchef från 1992 till 2009. Salonen var en av grundarna — och från 2003 till 2018 fungerade han som artistisk chef för — den årliga Östersjöfestivalen.
Salonen dirigerade senast Helsingfors stadsorkester 2010 under Östersjöfestivalen i Stockholm.
www.esapekkasalonen.com
Colin Currie
Skotten Colin Currie (f. 1976) började spela piano 5 år gammal, men redan ett år senare var det slaginstrumenten som gällde. Idag är Currie känd som den nya musikens apostel, men han växte upp med Bach och Mozart.Vändpunkten kom då han i tonåren hörde Stravinskys Våroffers ”hisnande och perkussiva slutstegring”. Han började studera verk av bl.a. Stockhausen, Boulez och Berio på kuppen.
Currie blev känd för den breda publiken i och med guldmedaljen i Shell/LSO-tävlingen år 1992 och finalplatsen i BBC Young Musician of the Year-tävlingen år 1994. Sedermera har han profilerat sig som en slaginstrumentens magiker som uruppfört verk av bl.a Andriessen, Birtwistle, Carter och Tan Dun.
www.colincurrie.com
Tan Dun: Water Concerto for Water Percussion and Orchestra
Tan Dun (f. 1957) är inte endast en av de få internationellt kända kinesiska tonsättare som arbetar med en västerländsk kompositionsstil. Han är även en av vår tids mest framgångsrika tonsättare. Hans musik förenar kinesisk musiktradition, en djupsinnig livsåskådning och reflektioner över jaget och naturen med en amerikansk modernism som han lärde känna då han år 1986 flyttade till New York. Genombrottsverket, operan Nine Songs (1989), är ett bra exempel på hur Tan Duns estetik överskrider kulturgränser. De shamanistiska dikterna reciteras på både kinesiska och engelska, och i orkestern finns både österländska och västerländska instrument.
År 1998 tilldelades Tan Dun det stora Grawemeyer -musikpriset för sin opera Marco Polo. År 2001 fick han en Oscar för musiken till filmen Crouching Tiger, Hidden Dragon; musiken tilldelades även en Grammy. Tan Dun har berättat att han skriver såväl operor och filmmusik som konsertmusik med exakt samma kreativa grepp. Oavsett formatet förblir hans andliga arbetsprocess oförändrad.
I Tan Duns musik hör man en längtan till naturen. I exempelvis Water Passion (2000) går tonsättaren i J.S.Bachs Matteus-passions fotspår med hjälp av vatteninstrument, i Paper Concerto (2003) spelar slagverkarna vassrör och papper av olika storlek, och i Earth Concerto (2009) används stenar och keramiska instrument. Water Concerto (1998) är måhända det verk som tydligast vittnar om Tan Duns livsåskådning. Han presenterar här sin filosofi, som tar fasta på miljömedvetenhet, förståelse för det förgångna, musikens och livets gränslöshet - på hur allt flödar fritt. Konserten bygger på Tan Duns barndomsminnen från Huan. Vi får ta del av pojkårens vattenlekar, byns kvinnors tvätt av sin byk och shamanistiska ritualer i vilka byns vise män trollar fram en extatisk ljudvärld med hjälp av vattenkärl och stenar.
”Land är något du kan avgränsa, du kan säga: här är Kina och här är Ryssland”, har Tan Dun sagt. ”Men vatten vet inte av gränser. Jag vill ge åt er en musik som man kan lyssna på med ögonen och se med öronen, något som är berusande. Och jag hoppas att ens vissa lyssnar, och finner
livets element på nytt - de ting som omger oss men som vi inte lägger märke till.”
Maurice Ravel: Gåsmor
Av de två stora franska tonsättarna i sekelskiftet 1800-1900 var det Maurice Ravel (1875–1937) som i många avseenden var den mera traditionella. För eget syfte gjorde Claude Debussy sitt allt för att störta wagnerianska maktstrukturer, reformera harmoniuppfattningen och förnya musikaliska former. Ravel däremot gjorde något nytt av det gamla. Han var en nostalgiker som skrev valser trots att de inte var på modet och imiterade barockstilen före det blev en allmän trend. Det som förenar Ravels källor är att de bevisligen hade tålt tidens tand. Det rörde sig om klassiker.
Klassiker är även berättelserna i Gåsmor (1910): gamla folksagor som hade samlats i bokform av bland annat bröderna Grimm, Madame d’Alnoy och Charles Perrault. Senare byggde Walt Disney sitt filmimperium utgående från samma material. Gåsmor var från början en svit i fem satser för piano fyrhändigt. Ravel tillägnade sviten några av sina vänners barn. Två år senare utvidgade han musiken med en uvertyr och ett par mellanspel och skapade en 30 minuter lång balett för orkester. Orkesterversionen med fem satser har blivit ett av Ravels mest framförda verk. Balettversionen får man däremot höra mycket sällan.
Scenerna i Gåsmor äger rum i Prinsessan Törnrosas sömn. Uvertyren för oss till den förtrollade trädgården och vi skymtar redan de gestalter som vi snart får möta. I den första och andra scenen får vi se den förtrollade sländan och Prinsessan Törnrosa som försjunker i en hundraårig sömn omgiven av sina goda feer. I den tredje scenen grälar Skönheten och Odjuret. Deras förhållande är i vågskålen. Men Odjuret övertygas om att Skönheten älskar honom och förvandlas då till den stiliga man han hela tiden var under sitt yttre. Den fjärde scenen handlar om hur Tummeliten leder timmermannens sju barn ut ur skogen. Tummeliten märker att de gått vilse: de brödsmulor han hade strött ut för att hitta tillbaka har blivit uppätna av fåglarna.
Den femte scenen, som utgör en av balettens höjdpunkter, bygger på en berättelse av Madame d’Alnoy och handlar om en prinsessa som har förtrollats och blivit en fuling. Enda sättet att bryta förtrollningen är att resa långt bort till Pagodernas land, till det mystiska Kina. En trumpet signalerar att vi åter befinner oss i den förtrollade trädgården. Det är morgon, fåglarna kvittrar och Prinsen väcker Prinsessan Törnrosa från sin sömn. Vår resa i drömmarnas värld är avslutad.
