Då Helsingfors stadsorkester reser till Europa tar den med sig Sibelius första symfoni med vilken den redan 125 år tidigare charmade Europa.
Ett telegram från Hamburg i juli år 1900: ”Dagens konsert var en stor framgång. Då programmet avslutats fick Kajanus och Sibelius ovationer, de kallades ständigt fram, man ropade bravo, applåderade, viftade med hattar och näsdukar. Kajanus fick en lagerkrans.” (Vasa Nyheter, 21.7.1900)
”Men jag är ju ingen violinist!”, utbrast Igor Stravinsky då förläggaren föreslog att han skriver en violinkonsert. Tonsättaren tog sig dock an verket med stor självsäkerhet: ”Min konsert var inte inspirerad av och lät sig inte heller påverkas av någon förebild. Jag tycker inte om standardviolinkonserter, de av Mozart, Beethoven och Brahms.”
Igor Stravinsky: Violinkonsert
Då Igor Stravinsky (1882–1971) i början av 1930-talet fick en beställning för en violinkonsert blev han osäker. Han hade ingen tidigare relation till instrumentet. Enligt tonsättarkollegan Paul Hindemith skulle detta vara endast till fördel: Stravinsky skulle närma sig violinen fräscht. Stravinsky gick dock med på att skriva en konsert först då den i Polen födda, till Amerika flyttade violinisten Samuel Dushkin lovade hjälpa till med utformandet av solostämman.
Kompositionsarbetet inleddes i Paris i början av år 1931. Verket uruppfördes 23.10. samma år i Berlin; Berlins radios symfoniorkester dirigerades av tonsättaren, och solist var Dushkin.
Violinkonserten skrevs under Stravinskys nyklassiska period som hämtade inspiration från barockens musik.
Violinkonserten skrevs under Stravinskys nyklassiska period som hämtade inspiration från barockens musik. Satsernas titlar hänvisar till barocken - men det bör påpekas att Stravinsky kom på dem först då kompositionen redan var färdig.
Verket är snarare musicerande än understruket virtuost. För 1930-talets lyssnare skiljde det sig så kraftigt från till exempel Beethovens och Brahms konserter att vissa misstänkte att det rörde sig om ett cyniskt skämt. Stravinsky själv konstaterade att han var mera intresserad av solons och orkesterns instruments relationer än av solot självt. Instrumenteringen är kammarmusikalisk och ger många musiker chansen att få briljera. I finalen får till och med konsertmästaren för en liten stund tävla med solisten om vem som egentligen är solist.
Violinkonsertens märklighet är att varje sats öppnas av violinen med ett ackord som innehåller samma toner (D-E-A). Stravinsky hade kommit på ackordet genast i början av kompositionsprocessen och var mycket lättad då Dushkin prövade det och fann det fullt möjligt att spela. Yttersatserna (Toccata och Capriccio) präglas av humor och rytmisk vitalitet. De båda mellansatserna har fått titeln Aria. Den första arian har en mörkt lyrisk ton. Den andra arian är för sin upphovsman ovanligt melankolisk.
Jean Sibelius: Symfoni 1 e-moll op.39
1890-talet var en kritisk och viktig period i Jean Sibelius utveckling som tonkonstnär. Han studerade i Berlin och Wien och tog till sig internationella impulser, men samtidigt fann han Kalevala och började studera finsk runosång. Sibelius började även bli mer och mer intresserad av orkesterns möjligheter. Tidigare hade han komponerat framförallt kammar- och instrumentalmusik, men nu skrev han en serie orkesterverk av vilka de viktigaste är En saga, Lemminkäinenlegenderna och den första symfonin. På 1890-talet komponerade Sibelius även sin första stora succé, Kullervosymfonin för kör och orkester.
Då filharmoniska orkestern reste till världsutställningen i Paris sommaren 1900 var verket konsertprogrammets huvudnummer.
Sibelius började planera den första symfonin vårvintern 1898. Till en början torde han ha haft i sikte en programsymfoni, inspirerad av framförallt Berlioz' Fantastiska symfonis exempel. Slutresultatet blev dock ett ickeprogrammatisk verk som uruppfördes av Helsingfors filharmoniska orkester (dvs. nuvarande stadsorkestern) under tonsättarens ledning på hans kompositionskonsert i Helsingfors i april året därpå. Mottagandet var mycket entusiastiskt, och symfonin blev omedelbart populär även utomlands. Då filharmoniska orkestern reste till världsutställningen i Paris sommaren 1900 var verket konsertprogrammets huvudnummer.
E-mollsymfonin är den mest traditionella av Sibelius symfonier. Tonspråket är romantiskt med stora gester; i bakgrunden skymtar framförallt Tjajkovskij. De klassiska dragen pekar dock åt Beethovens håll, och man kan även notera kalevala-nationella stildrag. De olika elementens syntes är kanske inte alltigenom lyckad men trots detta rör det sig om ett mycket personligt och skickligt skrivet verk.
Symfonin är på klassiskt vis fyrsatsig. Första satsen inleds med ett melankoliskt klarinettsolo som följs av en lidelsefull huvudsats skriven i sonatform. Den andra satsen innehåller såväl idyll som dystra moln. Den tredje satsen är ett dynamiskt scherzo.
Finalen inleds med första satsens introduktionstema som nu klingar djupt patetiskt. I musiken växlar härefter ett snabbt allegro med stråkarnas fina espressivotema. Symfonin avslutas dramatiskt, kanske rentav tragiskt.
