John, Jean, Johannes

John Storgårds 

John Storgårds inledde sin musikerbana som violinist och arbetade som konsertmästare i flera orkestrar före han utbildades till dirigent vid Sibelius-Akademins dirigentklass. Vad sidan om sitt arbete som dirigent fortsätter Storgårds att vara aktiv som även violinist. Han uppträder som solist och kammarmusiker i samarbete med många internationellt kända musiker och ensembler. 

Storgårds har uppträtt som solist med flera av världens topporkestrar, bland annat Oslo filharmoniker, Frankfurts och Kölns radioorkestrar, Deutsche Kammerphilharmonie, BBC Philharmonic Orchestra, RAI-orkestern i Torino samt nästan alla orkestrar i Finland.

Flera tonsättare har tillägnat honom sina verk, av dessa kan nämnas Kimmo Hakola (Violinkonsert och två soloviolinkompositioner), Pehr-Henrik Nordgren (Violinkonsert nr 4), Sunleif Rasmussen (Violinkonsert) och Bent Sørensen (Serenissima). Han har spelat in violinkonserter av bland annat Robert Schumann, Erkki Melartin, Pehr-Henrik Nordgren, Kaija Saariaho och Peteris Vasks. År 1990 uruppförde han i Lahtis Jean Sibelius Svit för violin och stråkorkester opus 117, ett verk som Sibelius ursprungligen gett spelförbud. 

Som kammarmusiker är Storgårds aktiv i bland annat Avanti!, National Arts Center Orchestra i Ottawa och Lapplands kammarorkester. Han uppträder också på festivalerna i exempelvis Aspen, Santa Fe, Rolandseck, Affinis, Korsholm och Kuhmo. 

Storgårds har blivit undervisad i violin av bland annat Esther Raitio och Jouko Ignatius. Den  legendariska pedagogen och Israels filharmonikers konsertmästare Chaim Taub var hans lärare i flera perioder under 1980- och 1990-talen. Storgårds gav sin första konsert som violinist för 35 år sedan, våren 1988, i Helsingfors. 

John Storgårds (johnstorgards.com)

Frode Haltli

Norrmannen Frode Haltli (f. 1975) trivs lika mycket med att ge konserter med ny musik som med att framföra folkmusik. Han började studera dragspel då han var 7 år gammal. Han sysslade först med folkmusik men bekantade sig sedan med klassisk repertoar och blev fascinerad av framförallt vår tids musik. 16 år gammal vann Haltli första pris i NRK:s TV-program Talentiaden. 2001 valdes han av Rikskonsertene till Årets unga solist. 

Haltli studerade dragspel vid Norges musikhögskola samt vid Danmarks kungliga konservatorium därifrån han utexaminerades år 2000. Debutalbumet Looking on Darkness (2002) tilldelades första pris i Spellemannprisens kategori för ny musik; musikpriset är Norges mest betydande. Tack vare Haltli har dragspelet igen blivit ett populärt instrument i Norge. 

Haltli har gästat flera internationella kammarmusikfestivaler, festivaler för ny musik och folkmusikevenemang. Han har konserterat i Europa, Nordamerika och Asien och samarbetar regelbundet med tonsättare och orkestrar. Han har medverkat i internationella musikprojekt i Kina, Indien, Japan, Nordkorea och Egypten. 

Haltlis egna ensembler är Trio Poing, Trio RUSK och Avant Folk. Tillsammans med sistnämnda grupp har han gjort albumet Avant Folk Triptyk som kom ut i augusti 2023. Haltli har skrivit musik mest för sina egna ensembler men har också skrivit beställningsverk för teater och radio. 

Haltli har hållit mästarkurser vid flera musikfestivaler samt i Köpenhamn, Oslo, Graz, Luzern och Lodz. 2011-2017 undervisade han dragspel vid Norges musikhögskola. Numera är han på heltid freelance-musiker och tonsättare. 

Frode Haltli

Jean Sibelius: Okeaniderna opus 73

År 1913 beställde amerikanen Horatio Parker - som gått till musikhistorien som Charles Ives kompositionslärare - ett orkesterverk av Jean Sibelius (1865-1957) till musikfesten i Norfolk året därpå. Sibelius började först arbeta med en orkestersvit i tre satser men bestämde sig sedan för att göra ett orkesterstycke i en sats istället. Sommaren 1914 sände han verket, som hade titeln Rondo der Wellen (Vågornas rondo), till Amerika. Sibelius drabbades nästan genast av självkritik, skrev om verket och döpte om det till Okeaniderna (Vattennymferna). Ännu under sin båtfärd över Atlanten gjorde han ändringar i partituret.

Carl Stoeckel, Norfolks musikfests grundare, erinrade sig musikernas reaktioner då Sibelius inledde repetitionerna: ”På basen av deras uttalanden tror jag att de till en början inte alls förstod musiken. Men nästa morgon, efter tre genomgångar, var de mycket förtjusta. De sade att musikens skönhet bara växte för varje gång.” Okeaniderna uruppfördes den 4.6.1914 i en konsert i vilken Sibelius dirigerade också bl.a.  Finlandia och Valse triste. Konserten blev en enorm publik- och kritikerframgång. 

Okeaniderna har mycket gemensamt med impressionismen: musik om havet, en koloristisk orkestrering, en skenbart improvisatorisk motivbehandling. Men den av verket mycket imponerade kritikern Olin Downes anmärkte helt korrekt att Sibelius ”i jämförelse med Debussy är stadigare förankrad i ett tonalt uttryck, vilket gör att han frammanar en starkare bild av en oändlig och evig naturkraft.”

Okeaniderna består av två delar. I den första växlar två temagrupper. Den andra delen är ett långsamt framväxande crescendo som kulminerar med maximal effekt. Efter höjdpunkten är havet dock plötsligt och överraskande lika stilla som i verkets början. 
 

Bent Sørensen: It is pain flowing down slowly on a white wall

Dansken Bent Sørensen (f. 1958) studerade komposition under ledning av Ib Nørholm och Per Nørgård. Han hade bakom sig en redan omfattande produktion då han år 1996 gjorde sitt internationella genombrott med violinkonserten Stärbende Gärten som tilldelades Nordiska rådets musikpris. År 2018 tilldelades han det ansedda Grawemeyer-musikpriset. Sørensen arbetar som professor vid Royal Academy of Music i London.

Sørensens musik är antingen intensivt inåtvänd eller rastlös och nervös. Tonsättaren är inspirerad av litteratur och natur, men också barndomsminnen och drömmar är viktiga. Även om Sørensens musik inte skulle låta traditionellt romantisk är det inte fel att uppfatta honom som en romantisk artist.

It is pain flowing down slowly on a white wall för dragspel och stråkar (2010–11) skrevs på beställning av Ultima-festivalen, Trondheims solister och Telemarks kammarorkester. Verket uruppfördes i Oslo den 10.9.2011 på Telemarks kammarorkesters konsert. Solist var Frode Haltli.

Till verket hör ett soloviolinparti som skall spelas utanför konsertsalen. Mot slutet får musiken för en stund en ny klang då en del av orkestern spelar melodika. Alldeles i slutet lämnar violinerna och altviolinerna estraden.

Tonsättaren berättar: ”It is pain flowing down slowly on a white wall – denna textrad-titeln –kommer från en ungersk kvinna som skrev ner den på en papperslapp efter att ha hört min musik på en festival. Hon sa att min musik påminner om den här textraden som har skrivits av en ungersk poet. Musiken klingar i slow motion – den är fylld av sorg – den innehåller tangon utan dansare. Kanske jag såg framför mig hur accordeonistens tårar långsamt rinner nerför bälgen.” Berättelsen har en epilog. Tre år efter uruppförandet stötte Sørensen på samma kvinna. Hon sa att hon hade kommit ihåg texten fel: i dikten var väggen röd, inte vit. 
 

Jean Sibelius: Nattlig ritt och soluppgång opus 55

År 1908 svek Jean Sibelius (1865-1957) hälsa allvarligt. I början av året tillbringade han ett par veckor på Diakonissanstalten, och i april hittade man en tumör i hans hals. Sibelius reste till Berlin där han opererades. Läkarna satte tonsättaren på en sinekur: ingen tobak, ingen alkohol. Han lydde kuren och var helnykter under de kommande åren. Dödens möjlighet hade dock plötsligt blivit konkret, och något av denna upplevelse synes ha färgat av sig på vissa av hans kompositioner. En av dem är den i slutet av år 1908 fullbordade symfoniska dikten Nattlig ritt och soluppgång som uruppfördes i Petersburg den 23.1.1909 under ledning av Alexander Ziloti. Mottagandet var genomgående negativt. Det blev inte bättre av att Ziloti hade gjort nedskärningar i partituret och ignorerat tempoinstruktionerna. Den ryska tonsättarkollegan Aleksandr Glazunov tycks ha varit den enda som verkligen gillade det nya verket.

Men denna symfoniska dikt har inte heller i fortsättningen blivit lika populär som exempelvis En saga, Pohjolas dotter eller Lemminkäinen-legenderna. Jämfört med dem är Nattlig ritt och soluppgång ett kargt orkestrerat, till sitt uttryck inåtvänt verk. Sibelius metod att maniskt upprepa och stegvis transformera de korta motiven förebådar på ett egendomligt sätt minimalismen.

Det bästa sättet att närma sig denna suggestiva musik är att minnas vad Sibelius berättade åt britten Rosa Newmarch: musiken återspeglar ”en vanlig människas inre upplevelser då hon rider allena genom en mörk skog; än glad över att vara ensam med naturen, än rädd för tystnaden eller de främmande ljud som avbryter den; inte med ogrundade onda aningar utan tacksam och glad över gryningen”.
 

Johannes Brahms: Symfoni nr 3

Medan Johannes Brahms (1833-1897) arbetade på sin tredje symfoni drog kampen mellan musikens jättar sina sista andetag. Men ännu var kretsarna splittrade. De modernistiska tondiktarna sysslade i Liszts och Wagners anda med en kromatisk, ställvis dissonant programmusik medan de konservativa tydde sig till traditionella harmonier och den absoluta musikens estetik. Brahms hörde till den senare gruppen.

Det bråk som har kallats för romantikernas krig kan för oss te sig som ett poänglöst konstfilosofiskt käbbel. Men ännu efter att Wagner hade avlidit var hans anhängare beredda att komma till uruppförandet av Brahms tredje symfoni (1884, F-dur op. 90) för att få inleda slagsmål. Med sina symfonier ville Brahms vara Beethovens ideals mantelbärare. Han brydde sig inte om att tiderna hade förändrats, och i sin nostalgiska strävan hade han hjälp av Robert Schumanns uppmuntrande kritik. De på Brahms högt ställda förväntningarna ledde dock till en olidlig självkritik: ”Ni kan inte föreställa er hur det är att höra en jättes steg bakom sig.” Det tog över 20 år för den första symfonin, som sedan kallades för Beethovens tia, att bli till. Dirigent Hans Richter kallade den tredje symfonin för Brahms Eroica trots att ett tematiskt samband till Beethovens trea saknas.

Oavsett sitt rykte lyckades Brahms göra något helt nytt i sin trea. Symfonin är anmärkningsvärt avklarnad i karaktär. Den är tät och kompakt, till sitt temamaterial homogen. Vare sig tempo eller dynamik rör sig någonsin nära det extremas gränser. Varje sats avslutas bortdöende, vilket var något högst ovanligt. Varje sats pendlar dessutom konsekvent mellan dur och moll, något som präglar redan de första takterna med sin moll-ters som stiger upp till huvudtemats sjunkande förkunnelse. I detta huvudtema finner man ett av de få programmatiska inslagen i Brahms musik: motivet F-Ass-F är hans ungkarlsmotto ”frei aber froh” (fri men lycklig”). De båda mellansatserna är lyriska och återhållsamma; ett för symfonier typiskt raskt scherzo saknas. I finalen förs än en gång en kamp mellan dur och moll. Mot slutet tar ljuset dock över, och den första satsens huvudtema blir klingande som ett eko från det förflutna.