Kosmiska dimensioner

Béla Bartók: Violinkonsert nr 1 Op. Posth.

I maj 1907 flyttade Budapests musikakademi till nya utrymmen. Detta firades i form av ceremonier som pågick i flera dagar. Mitt i den rådande festyran stötte Bartók på en gammal bekant, violinisten Stefi Geyer - och blev förälskad upp över öronen. Bartók reste runt för att samla in traditionell musik och använde det som ett alibi för att kunna vara i närheten av Geyer. Han skrev åt henne kärlekskranka brev och började skissera påen violinkonsert. I ett brev sade han rent ut: ”Utan dig skulle jag inte ens komponera den.”

Konserten skulle få tre satser, och varje sats skulle presentera olika sidor av den underbara Geyer. Hon skulle framställas som intim, som roande klyftig och som kallt tigande. Bartók kasserade dock den sista satsen eftersom han fann den för ful. Han skrev till Geyer och bad henne kommentera konserten men fick ett avskedsbrev istället för en analys. Geyer var katolik och Bartók ateist och deras livsåskådningar hade redan länge varit på kontrakurs. Det var endast Bartóks envishet som hållit förhållandet vid liv så här länge.

Bartók drabbades av en chock. Han finslipade verket medan han grubblade påsjälvmord. I det manuskript han sände åt Geyer förmedlade han konsertens idémed raderna: ”Min bekännelse - åt Stefi - om de tider som ännu var lyckliga, om än endast halvt lyckliga”.

Det är svårt att separera det klingande slutresultatet från verkets bakgrund. Den första satsen Andante sostenuto tycks sannerligen skildra en idealiserad Geyer. Orkestern väver in solisten i en kokong och duetten blir allt mer och mer intim i uttryck. Den andra satsen Allegro giocoso presenterar i sin tur Geyers lekfullhet, spontana utbrott, hennes pendling mellan blidkat lugn och ursinne.

Violinkonserten blev liggande i Geyers skrivbordslåda fram till år 1958 då Hans-Heinz Schneeberger uruppförde den i Basel under ledning av Paul Sacher. Bartók fick alltså aldrig själv höra detta verk. Under sin livstid avslöjade han aldrig att det existerade. 

Jean Sibelius: Symfoni nr 4 op. 63

Efter sin tredje symfonin (1907) hamnade Jean Sibelius (1865–1957) i ett vägskäl. Plågsamma halsoperationer och den dödsskräck de förde med sig gjorde att han måste stanna hemma med sin familj. Hans skulder påverkade först ekonomin, sedan sinnet. För första gång på kanske årtionden var Sibelius tvingad att lyssna på sina inre röster utan att samtidigt få dricka och röka. Det var tungt men lärorikt. Under denna period föddes bland annat stråkkvartetten, som fick den betecknande titeln Voces Intimae, och orkestersången Luonnotar. I dessa verk ersattes tydliga tonarter och en klassisk klarhet av något mera ostabilt. 

Hösten 1909 reste Sibelius till Koli, följande vår till Viborg och Imatra. I naturen fann han något beständigt och evigt som motsvarade den inre rösten, något som samlade allting i ett enda oavbrutet ljud, och i visioner: en brusande fors, en susande skog, en horisont som breder ut sig. Upplevelsen bör ha påverkat även den år 1911 skrivna fjärde symfonin. Men Sibelius gick aldrig med på att samtiden hade rätt då den uppfattade verket som en klingande skildring av Karelen och Koli. 

Symfonin utgår från tritonus-intervallet. Det öppnar verket som ett motiv i formen c, d, fis, e och utgör grunden för allt som hörs i fortsättningen. Det dyker upp i den andra satsens oboe-melodi och understryker tack vare sin mångtydiga karaktär satsens pendling mellan det muntra och det mörka. I den tredje satsen filtreras, andäktigt men obevekligt, en identifierbar ciss-moll-tonart fram ur motivet. Beroende på hur lyssnaren uppfattar finalen avslutas den med antingen en total kollaps eller en stämning av optimism. Slående nog har Sibelius i symfonins slut använt motiv som från början var avsedda för en tonsättning av Edgar Allan Poes Korpen, en dikt om en psykisk kollaps.

”Med varje ny symfoni förlorar man de lyssnare man fick med den föregående”, reflekterade Sibelius efter den tredje symfonins kyliga mottagande. Det var ett klassicistiskt, avskalat och rätt kargt verk - raka motsatsen till de två första symfonierna. I jämförelse med den fjärde symfonin var den dock relativt lättfattligt och underhållande. Om trean väckte frågor lämnade fyran lyssnarna att stirra ut i tomheten. Måhända det var Sibelius avsikt att visa åt lyssnarna det bottenlösa gap som han själv nyss hade sett ner i. 

Jukka-Pekka Saraste

Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.

Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”

Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.

www.jukkapekkasaraste.com