Kosmiska dimensioner

Sebastian Fagerlund: Drifts

Under de senaste cirka femton åren har Sebastian Fagerlund (f. 1972) blivit en av vårt lands internationellt mest framgångsrika tonsättare. Hans genombrottsverk var klarinettkonserten (2006). År 2011 tilldelades orkesterstycket Ignite Teosto-priset. Fagerlund har skrivit framförallt orkesterverk, konserter och operor. I hans omfattande produktion finner man också en hel del kammarmusik och till exempel solosånger.

Fagerlund inspireras av naturen, framförallt landskapen man finner i hans födelsetrakt och nuvarande sommarställe Pargas. Från stugtomten kan han beundra urberg, horisonten, havet. I verk som till exempel Isola (2007), Darkness in Light för violin och orkester (2012), Stone on Stone för amplifierad cello och kammarorkester (2012), fagottkonserten Mana (2014), Skylines (2016), Woodlands Variations (2018) och Terral för flöjt och orkester (2021) kan man höra urkraft och naturmotiv. Tonspråket är modernt men musiken innehåller även nationalromantiska element. Att kalla Fagerlund för en nyromantiker vore dock att tänja på begreppet alldeles för mycket.

Drifts (2017) är ett verk beställt av Radions symfoniorkester, Göteborgs symfoniorkester och Galiciens symfoniorkester. Det uruppfördes i Musikhuset i maj 2017 på RSO:s konsert under ledning av Hannu Lintu. Redan titeln kan föra tankarna till ett havslandskap i vilket ett okänt element ser ut att driva utan mål. Men i verkligheten är riktningen som förutbestämt av ödet. Verket inleds gåtfullt, långt nere i djupen (Largo misterioso). Sedan blir strömningen kraftfullare (Energico). Dessa två element tävlar sinsemellan och för en dialog. Kampen på ytplanet påverkar inte djupplanets puls som förblir lika sävlig som alltid ända fram till de mystiska sluttakterna.

Béla Bartók: Violinkonsert nr 1 Op. Posth.

I maj 1907 flyttade Budapests musikakademi till nya utrymmen. Detta firades i form av ceremonier som pågick i flera dagar. Mitt i den rådande festyran stötte Bartók på en gammal bekant, violinisten Stefi Geyer - och blev förälskad upp över öronen. Bartók reste runt för att samla in traditionell musik och använde det som ett alibi för att kunna vara i närheten av Geyer. Han skrev åt henne kärlekskranka brev och började skissera påen violinkonsert. I ett brev sade han rent ut: ”Utan dig skulle jag inte ens komponera den.”

Konserten skulle få tre satser, och varje sats skulle presentera olika sidor av den underbara Geyer. Hon skulle framställas som intim, som roande klyftig och som kallt tigande. Bartók kasserade dock den sista satsen eftersom han fann den för ful. Han skrev till Geyer och bad henne kommentera konserten men fick ett avskedsbrev istället för en analys. Geyer var katolik och Bartók ateist och deras livsåskådningar hade redan länge varit på kontrakurs. Det var endast Bartóks envishet som hållit förhållandet vid liv så här länge.

Bartók drabbades av en chock. Han finslipade verket medan han grubblade påsjälvmord. I det manuskript han sände åt Geyer förmedlade han konsertens idémed raderna: ”Min bekännelse - åt Stefi - om de tider som ännu var lyckliga, om än endast halvt lyckliga”.

Det är svårt att separera det klingande slutresultatet från verkets bakgrund. Den första satsen Andante sostenuto tycks sannerligen skildra en idealiserad Geyer. Orkestern väver in solisten i en kokong och duetten blir allt mer och mer intim i uttryck. Den andra satsen Allegro giocoso presenterar i sin tur Geyers lekfullhet, spontana utbrott, hennes pendling mellan blidkat lugn och ursinne.

Violinkonserten blev liggande i Geyers skrivbordslåda fram till år 1958 då Hans-Heinz Schneeberger uruppförde den i Basel under ledning av Paul Sacher. Bartók fick alltså aldrig själv höra detta verk. Under sin livstid avslöjade han aldrig att det existerade. 

Jean Sibelius: Symfoni nr 4 op. 63

Efter sin tredje symfonin (1907) hamnade Jean Sibelius (1865–1957) i ett vägskäl. Plågsamma halsoperationer och den dödsskräck de förde med sig gjorde att han måste stanna hemma med sin familj. Hans skulder påverkade först ekonomin, sedan sinnet. För första gång på kanske årtionden var Sibelius tvingad att lyssna på sina inre röster utan att samtidigt få dricka och röka. Det var tungt men lärorikt. Under denna period föddes bland annat stråkkvartetten, som fick den betecknande titeln Voces Intimae, och orkestersången Luonnotar. I dessa verk ersattes tydliga tonarter och en klassisk klarhet av något mera ostabilt. 

Hösten 1909 reste Sibelius till Koli, följande vår till Viborg och Imatra. I naturen fann han något beständigt och evigt som motsvarade den inre rösten, något som samlade allting i ett enda oavbrutet ljud, och i visioner: en brusande fors, en susande skog, en horisont som breder ut sig. Upplevelsen bör ha påverkat även den år 1911 skrivna fjärde symfonin. Men Sibelius gick aldrig med på att samtiden hade rätt då den uppfattade verket som en klingande skildring av Karelen och Koli. 

Symfonin utgår från tritonus-intervallet. Det öppnar verket som ett motiv i formen c, d, fis, e och utgör grunden för allt som hörs i fortsättningen. Det dyker upp i den andra satsens oboe-melodi och understryker tack vare sin mångtydiga karaktär satsens pendling mellan det muntra och det mörka. I den tredje satsen filtreras, andäktigt men obevekligt, en identifierbar ciss-moll-tonart fram ur motivet. Beroende på hur lyssnaren uppfattar finalen avslutas den med antingen en total kollaps eller en stämning av optimism. Slående nog har Sibelius i symfonins slut använt motiv som från början var avsedda för en tonsättning av Edgar Allan Poes Korpen, en dikt om en psykisk kollaps.

”Med varje ny symfoni förlorar man de lyssnare man fick med den föregående”, reflekterade Sibelius efter den tredje symfonins kyliga mottagande. Det var ett klassicistiskt, avskalat och rätt kargt verk - raka motsatsen till de två första symfonierna. I jämförelse med den fjärde symfonin var den dock relativt lättfattligt och underhållande. Om trean väckte frågor lämnade fyran lyssnarna att stirra ut i tomheten. Måhända det var Sibelius avsikt att visa åt lyssnarna det bottenlösa gap som han själv nyss hade sett ner i. 

Kristīne Balanas

Kristīne Balanas (f. 1990) är en lettisk, i London bosatt violinist. Hon har belönats i flera internationella violintävlingar och tilldelades år 2018 Lettlands viktigaste musikpris ”Lielā mūzikas balva” som årets unga artist. Hon har tilldelats det brittiska hederspriset Associate of the Royal Academy of Music (ARAM).

Under konsertsäsongen 2024–2025 debuterar Balanas med Helsingfors stadsorkester. Hon gästar också den nybildade Chromatica-orkestern i London och uppträder som solist med Göttingens symfoniorkester och Heidenheims operafestspels Cappella Aquileia-kammarorkester.

Höjdpunkter under de senaste säsongerna har varit uppträdanden med bland annat Bayerns radios symfoniorkester, BBC Concert Orchestra, George Enescu-filharmonikerna i Bukarest, Concerto Budapest-symfoniorkestern, Deutsche Philharmonie Merck, Gran Canarias filharmoniker, Kioi-musikhusets kammarorkester i Tokyo, Lettlands nationalorkester, Londons filharmoniker, Londons kungliga filharmoniker, Montpelliers nationalorkester, Paris kammarorkester, Saarbrückens symfoniorkester och Stettins filharmoniker. Dessutom har Balanas uppträtt på Risørs kammarmusikfestspel och deltagit i Kremerata Baltica-kammarorkesterns turné. Hon har uppträtt på Dresdens musikfestspel tillsammans med sin syster, cellisten och dirigenten Margarita Balanas. I samarbete med Barcelonas symfoniorkester har systrarna framfört Brahms dubbelkonsert för violin och cello.

Kristīne Balanas är utexaminerad från Royal Academy of Music i London och Hanns Eisler-musikhögskolan i Berlin. Hon har studerat under ledning av György Pauk och Kolja Blacher.

Jukka-Pekka Saraste

Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.

Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”

Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.

www.jukkapekkasaraste.com