Mälkki & Uchida

Igor Stravinsky: Divertimento, svit ur baletten Feens kyss

I början av 1920-talet flyttade Igor Stravinsky (1882-1971) till Frankrike. Samtidigt inledde han som tonsättare sin nyklassiska period som karaktäriserades av en samtidigt ironisk och kreativ attityd till musikens olika traditioner. 

Le Baiser de la fée (Feens kyss) är en balett i en akt som skrevs år 1928 på beställning av dansösen Ida Rubinstein. Hon önskade ett verk som skulle uppmärksamma att Pjotr Tjajkovskij hade avlidit 35 år tidigare. I sin balett tog Stravinsky till musikalisk utgångspunkt vissa av sin ryska tonsättarkollegas mindre kända verk, bl.a. pianostycket Humoresk och uvertyren till den komiska operan Cherevichki. Originalverken går endast sällan att identifiera, och även då har Stravinsky lagt till en extra överraskning i form av exempelvis en jazzig rytmik eller en modernistisk orkestrering. 

Balettens handling, som Stravinsky själv formade, utgår från Hans Christian Andersens saga Isjungfrun. Ett pojkbarn får en kyss av en fe. Barnet växer upp till en ståtlig ung man. Då han är i avsikt att gifta sig dyker fen upp på nytt och använder all sin charm för att få honom att förälska sig i henne. Planen lyckas. Fen ger då en andra kyss, och paret förflyttas på ett magiskt sätt till en annan dimension. 

Enligt Stravinsky kan feen uppfattas som Tjajkovskijs - och i en bredare mening alla konstnärers - musa, ty ”även hans musa gav åt honom en ödesdiger kyss vars gåtfulla effekt visade sig i alla hans kompositioner”. 

Baletten hade premiär i Paris 27.11.1928. Divertimento är en år 1934 gjord konsertsvit som bygger på balettens musik. År 1949 gjorde Stravinsky en ny version av partituret. Sviten har fyra satser: Sinfonia, Danses suisses, Scherzo och Pas de deux.

Maurice Ravel: Pianokonsert G-dur

”Vi har kommit ifrån de dagar då man tänkte att en tonsättare plötsligt drabbas av inspiration och i febrig iver kastar ner sina idéer på en papperslapp. Att komponera är till 75 % en intellektuell verksamhet.” Så sade Maurice Ravel (1875-1937) om sin pianokonsert i G-dur (uruppförd 1932) som det tog honom två år att skriva. Samtidigt skrev han också pianokonserten för vänster hand. Verken uruppfördes med en dryg veckas mellanrum. Pianokonserterna är stilistiskt olika: konserten för vänster hand är romantisk med jazzinslag, i G-durkonserten är det åt andra hållet. 

Ravel hade kommit i kontakt med jazz i samband med konsertresor i Paris och framförallt Amerika, där han lärde känna George Gershwin och dennes Rhapsody in Blue. Ravel inspirerades av idén att skriva en egen konsert. Han kastade sig in i amerikanens harmonier och lade till Mozarts och Saint-Saëns spirituella grace och en luftig orkestrering. G-durkonserten är ett paradexempel på ett verk i vilket jazz och klassisk musik bildar en smärtfri syntes. 

Det finns kritiker som anser att G-durkonserten är - minst sagt - underhållande. Ravel konstaterade: ”Jag anser att en konsert alltid borde vara lättsinnig och briljant, den borde inte eftersträva djupsinne eller dramatiska effekter. Det har sagts om vissa klassiker att de är skrivna snarare emot pianot än för det. Detta håller jag helt med om.”

Verket består av tre satser och har en speltid på dryga 20 minuter. Verket smäller igång med ett Allegramente. Jazzstämningar dyker upp i än frejdiga, än halvmörka tongångar. Det berömda Adagiot är modellerat efter den långsamma satsen i Mozarts klarinettkvintett. Pianots långa solos ändlösa melodi glider in i bakgrunden då även blåsarna börjar drömma. I Prestot får solisten dominera fritt trots att blåsarna ibland försöker sätta käppar i hjulet.

Aleksandr Skrjabin: Extasens poem

I början av 1900-talet började Aleksandr Skrjabin (1872–1915) komponera en allt mera färgstark och till sina idéer allt mera fantastisk musik. Han läste Nietzsche, Schopenhauer och teosofi och skapade en originell konstfilosofi med en erotisk och egocentrerad grundton. Under sina sista år arbetade han på Mysterium, ett megalomaniskt verk som skulle framföras vid foten av Himalaya. I och med framförandet skulle mänskligheten förbättras. Man kan förstå att många uppfattat Skrjabin som skrattretande. Men han var en betydande tonsättarpersonlighet vars tonspråk förebådar drag i den senare musiken, inte minst inom jazz och filmmusik.

Orkesterverket Extasens poem fullbordades år 1907 och uruppfördes i New York den 10.12.1908 under ledning av Modest Altschuler. Mottagandet var förvirrat och kallsinnigt. Tidningen Tribune anmärkte: ”fina ögonblick, men helheten övertygar inte”. New York Sun menade att verket utsätter lyssnarens nervsystem för konstanta, utmattande attacker.

Skrjabin skrev en 300 rader lång dikt som förklarar kompositionens idé. Mycket förenklat hänvisar titelns extas till det andliga tillstånd den kreativa människan eftersträvar. Då konstnären gjort sig kvitt exempelvis teologins bojor är han fri att skapa glädjefyllt. Såsom diktens allra sista rad konstaterar: ”JAG ÄR!”

Poemet utgår från en fri sonatform med en exposition, en genomföring och en repris. Men detta motsvarar inte hur man hör verket: det gestaltar sig som en process i vilken en romantiskt melodisk och en passionerat lidelsefull musik för en allt intensivare dialog. I den berömda, explosiva höjdpunkten är det som om hela världsalltet började klinga. Verket avslutas med ett enormt crescendo och musikhistoriens mest förblindande C-durackord. Till en vän anmärkte Skrjabin: ”Då du lyssnar på Extasen bör du stirra rakt in i solen!”