In memoriam

Arvo Pärt: Cantus till minnet av Benjamin Britten

Den estniska tonsättaren Arvo Pärt (f. 1935) komponerade först nyklassisk, sedan modernistisk musik. Myndigheterna reagerade negativt på hans kompositioner. Även en andlig kris bidrog till att han började överväga en stilförändring. Pärt satte sig in i framförallt medeltidens och renässansens musik och skapade i mitten av 1970-talet ett musikaliskt uttryck som han döpte till ”tintinnabulism” (härlett ur latinets ”liten kyrkklocka”). Typiska drag för denna musik är tonalitet, treklangsmotiv och kontrapunktik. I början av 1980-talet flyttade Pärt med sin familj till Berlin. Samtidigt började hans musik bli internationellt ryktbar. Ett lättförståeligt tonspråk kombinerat med ett starkt understruket andligt innehåll - Pärt är en hängiven ortodox - har gjort Pärt till en av vår tids få verkligt populära moderna tonsättare. 

I december år 1976 avled den engelska tonsättaren Benjamin Britten. Pärt berättade senare: ”Jag hade nyss funnit Britten. Kort före hans död hade jag börjat beundra hans musiks ovanliga klarhet - den erinrade om den klarhet man finner i Guillaume de Machauts ballader. Redan länge hade jag velat träffa Britten personligen - nu var det inte längre möjligt.” Cantus till minnet av Benjamin Britten fullbordades år 1977. Verket, som är skrivet för stråkar och rörklocka, uruppfördes i Tallinn den 7.4.1977 på Estlands nationella symfoniorkesters konsert. Dirigent var Eri Klas.

Cantus är ett verk med en stark stämning. Det är skrivet som en kanon i vilken en sjunkande a-mollskala upprepas i olika pulser samtidigt som dynamiken långsamt börjat växa. I höjdpunkten spelar alla stråkar forte forte fortissimo. Då musiken abrupt klipps av hör man i tystnaden rörklockans ensamma a-ton. 

Maurice Ravel: Le Tombeau de Couperin, orkestersvit 

År 1914 började Maurice Ravel (1875–1937) planera en pianosvit som var inspirerad av barockens musik, framförallt François Couperins (1668–1733) stycken för cembalo. Sviten fick arbetstiteln Fransk svit. Kompositionsarbetet avbröts av att första världskriget bröt ut. Ravel var såpass tanig att man till en början inte tillät honom utföra militärtjänst. Till sist fick han dock arbeta som ambulanschaufför och sjukskötare. 

År 1917 återvände Ravel till sin Franska svit. Titeln byttes ut till Le Tombeau de Couperin, Couperins grav. Detta hänvisar till barockens tombeau-tradition: en tombeau är ett musikverk som är skrivet för att hylla minnet av en viss person. Varje sats är tillägnad minnet av någon av Ravels vänner som hade stupat i kriget. Le Tombeau de Couperin (1914–17) uruppfördes i april år 1919 i Paris av Marguerite Long. Orkesterversionen (1919) uruppfördes i Paris i februari år 1920 av Pasdeloup’s orkester under ledning av Rhené-Baton. Pianoversionen har sex satser men i orkesterversionen har Ravel lämnat bort satserna Fuga och Toccata. Tonsättaren kritiserades för att ha gett sin sorgemusik en rätt så ljus ton. Han svarade: ”De döda, i sin eviga tystnad, är redan tillräckligt sorgsna”. 

Sviten består av ett flödande Preludium (tillägnat minnet av löjtnant Jacques Charlot), en graciös Forlane (tillägnad minnet av löjtnant Gabriel Deluc), en nostalgisk Menuett (tillägnad minnet av Jean Dreyfus) och en snabb Rigaudon (tillägnad minnet av Pierre och Pascal Gaudin).   

Benjamin Britten: An American Overture

Det andra världskrigets första skott hördes redan vid horisonten då Benjamin Britten (1913-1976) och hans partner, tenoren Peter Pears år 1939 packade kappsäckarna inför en resa till Förenta Staterna. Resan inleddes i utmärka tecken. Variationer över ett tema av Frank Bridge hade vunnit ryktbarhet i de amerikanska musikkretsarna, violinkonserten var fem före färdig, och knappt hade Britten kommit till Amerika förrän kontinentens bästa orkestrar började göra beställningar. Sedan slog kritikerna till. Sinfonia da Requiem skrevs för att hylla Japans kejsare men verket passade inte de rådande politiska stämningarna. Ett kallt mottagande drabbade också operetten Paul Bunyan och vokalsviten Les Illuminations. 

Den tre år långa perioden i Förenta Staterna och Kanada blev påfrestande. Britten drabbades av såväl hemlängtan som en svår skrivblockering. Att inte kunna fylla partiturarket med noter måtte ha varit en mycket traumatisk upplevelse - som Britten sedan förträngde. Då man på 1970-talet i ett arkiv hittade partituret till det av Clevelands orkester beställda verket An Occasional Ouverture (1941) förnekade Britten att han var tonsättaren. Han hade rentav hunnit skriva ett nytt verk med samma titel, som för att ersätta gamla dåliga minnen med nya och bättre. En analys av handstilen fick honom dock att bekänna att han var upphovsman till verket från år 1941. Det uruppfördes först år 1983 - efter Brittens död - och fick då titeln An American Ouverture, en amerikansk uvertyr.

Den amerikanska uvertyren nickar åt vännen Aaron Coplands håll i lika hög grad som uvertyren Canadian Carnival (1939). På 1930-talet hade Coplands uttryck blivit synonymt med vad som uppfattades vara amerikansk musik. Uvertyrens orkesterklang är ovanligt transparent. Den vandrande basen och bleckfanfarerna innehåller ekon av marschorkestrar, och de tomma kvarterna och kvinterna torde vara en stiliserad allusion till ett amerikanskt klangideal. 

Nico Muhly: In Certain Circles

Amerikanen Nico Muhly (f. 1981) har gjort en framgångsrik karriär inom såväl konstmusik som pop. Han studerade komposition vid Juilliard School of Music i New York under ledning av John Corigliano och Christopher Rouse. Han har gett ut studioalbum och samarbetat med bland annat Björk, Philip Glass, rockgruppen Grizzly Bear och Esa-Pekka Salonen. Muhly har skrivit orkesterverk, tre operor, solokonserter och körverk. Han har också skrivit musik till filmer och TV-serier. Bland annat Britten Sinfonia, Metropolitan och Guggenheims konstmuseum har beställt verk av honom.

In Certain Circles för två pianon och orkester (2020) skrevs på beställning av New Yorks filharmoniker, Düsseldorfs symfoniker, Paris filharmoniker och Royal Liverpool Philharmonic Orchestra. Verket skrevs för och är tillägnat Katia och Marielle Labèque, och de uruppförde verket i Paris den 6.6.2021. Paris orkester leddes av Maxim Emelyanychev.

Muhly berättar: ”Den första satsen innehållet ett litet fragment ur Rameaus stycke l’Enharmonique. Rameaus melodi stiger allt emellanåt till ytan bara för att igen försvinna ur sikte. I alla tre satser upprepas en mycket enkel gest: det stigande sekundintervall som blecken kraftfullt presenterar i den första satsens första takt.

Den andra satsen består av två danssatser: sarabande och gigue. Jag försökte utnyttja min kännedom om fransk barockmusik för att skapa något för mig helt nytt, nämligen en musik som mer eller mindre följer de rytmiska regler som finns i en redan existerande formlösning. Där sarabanden är rätt vig är giguen understruket mekanisk och en smula instabil.

I början av den tredje satsen är de två pianona i förhållande till varandra i helt olika rytmvärldar. Musiken går snabbt från ljus till mörker, från kantiga till enkla rytmer, från det delikata till det rätt våldsamma. Varje lekfullt ögonblick klipps av något allvarsamt och mekaniskt.”

Katia och Marielle Labèque

De franska systrarna Katia och Marielle Labèque uppträder som en internationellt berömd pianoduo, känd för sitt suveräna samspel. Systrarna började studera piano i redan tidig ålder. Efter att ha utexaminerats från Paris konservatorium fokuserade de på att framföra repertoar för piano fyrhändigt och två pianon.

På 1980-talet blev systrarna Labèque världsberömda då deras skiva Rhapsody in Blue sålde i över en halv miljon exemplar. År 2005 uppträdde de på en galakonsert tillsammans med dirigent Simon Rattle och Berlins filharmoniker. Publiken bestod av över 33 000 lyssnare. Andra berömda orkestrar som har samarbetat med duon är bland annat Concertgebouworkestern i Amsterdam, Bayerns radios symfoniorkester, Chicagos symfoniorkester, Clevelands orkester, Staatskapelle Dresden, Gewandhausorkestern i Leipzig, Londons filharmoniker, Londons symfoniorkester, Los Angeles filharmoniker, Paris orkester och Wiens filharmoniker.

Redan från början av sin karriär har Katia och Marielle Labèque spelat inte endast klassisk repertoar utan även samtida musik. Tillsammans med Helsingfors stadsorkester framför de In Certain Circles, en konsert som Nico Muhly skrivit enkom för dem. Under årens gång har duon samarbetat med också andra tonsättare, bland annat Thomas Adès, Louis Andriessen, Luciano Berio, Pierre Boulez, Bryce Dessner, Philip Glass, Osvaldo Golijov, György Ligeti och Olivier Messiaen.

Då systrarna Labèque uppträdde i konstcentret Barbican i London sommaren 2024 beskrev The Times duons samarbete som ”telepatiskt”: pianisterna uppvisade såväl ”osviklig sensitivitet” som ”brinnande frenesi”.

Tomas Djupsjöbacka

Tomas Djupsjöbacka är Vasa stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare 2021–24. Han har dessutom dirigerat bland annat Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester, Sinfonia Lahti, Åbo filharmoniker och Oulu Sinfonia. HSO dirigerade Djupsjöbacka senast i november 2022 på Helix-konserten

Tomas Djupsjöbacka (f. 1978) har en bakgrund som cellist. Efter en inhemsk tävlingsframgång arbetade han som solist och kammarmusiker i såväl Finland som utomlands. Han har varit med om att grunda den framgångsrika Meta4-stråkkvartetten och har redan länge spelat i Chamber Orchestra of Europe. På musikernas önskemål var han 2019–2022 Lapplands kammarorkesters första gästdirigent.