Cantus till en tonsättarkollegas minne är ett av Arvo Pärts mest älskade verk.
Maurice Ravel tillägnade sitt verk de vänner som dött i världskriget.
Arvo Pärt blev djupt gripen då han fick höra att Benjamin Britten hade avlidit. Ett av Pärts mest älskade verk är Cantus, skrivet för att hedra tonsättarkollegans minne. Maurice Ravel i sin tur tillägnade sitt verk de vänner som dött i världskriget.
För konsertens sista verk rullas två flyglar ut på estraden för syskonen Labèque. I Nico Muhlys konsert skymtar barockmusiken till likt ett spöke.
Arvo Pärt: Cantus till minnet av Benjamin Britten
Den estniska tonsättaren Arvo Pärt (f. 1935) komponerade först nyklassisk, sedan modernistisk musik. Myndigheterna reagerade negativt på hans kompositioner. Även en andlig kris bidrog till att han började överväga en stilförändring. Pärt satte sig in i framförallt medeltidens och renässansens musik och skapade i mitten av 1970-talet ett musikaliskt uttryck som han döpte till ”tintinnabulism” (härlett ur latinets ”liten kyrkklocka”). Typiska drag för denna musik är tonalitet, treklangsmotiv och kontrapunktik. I början av 1980-talet flyttade Pärt med sin familj till Berlin. Samtidigt började hans musik bli internationellt ryktbar. Ett lättförståeligt tonspråk kombinerat med ett starkt understruket andligt innehåll - Pärt är en hängiven ortodox - har gjort Pärt till en av vår tids få verkligt populära moderna tonsättare.
I december år 1976 avled den engelska tonsättaren Benjamin Britten. Pärt berättade senare: ”Jag hade nyss funnit Britten. Kort före hans död hade jag börjat beundra hans musiks ovanliga klarhet - den erinrade om den klarhet man finner i Guillaume de Machauts ballader. Redan länge hade jag velat träffa Britten personligen - nu var det inte längre möjligt.” Cantus till minnet av Benjamin Britten fullbordades år 1977. Verket, som är skrivet för stråkar och rörklocka, uruppfördes i Tallinn den 7.4.1977 på Estlands nationella symfoniorkesters konsert. Dirigent var Eri Klas.
Cantus är ett verk med en stark stämning. Det är skrivet som en kanon i vilken en sjunkande a-mollskala upprepas i olika pulser samtidigt som dynamiken långsamt börjat växa. I höjdpunkten spelar alla stråkar forte forte fortissimo. Då musiken abrupt klipps av hör man i tystnaden rörklockans ensamma a-ton.
Maurice Ravel: Le Tombeau de Couperin, orkestersvit
År 1914 började Maurice Ravel (1875–1937) planera en pianosvit som var inspirerad av barockens musik, framförallt François Couperins (1668–1733) stycken för cembalo. Sviten fick arbetstiteln Fransk svit. Kompositionsarbetet avbröts av att första världskriget bröt ut. Ravel var såpass tanig att man till en början inte tillät honom utföra militärtjänst. Till sist fick han dock arbeta som ambulanschaufför och sjukskötare.
År 1917 återvände Ravel till sin Franska svit. Titeln byttes ut till Le Tombeau de Couperin, Couperins grav. Detta hänvisar till barockens tombeau-tradition: en tombeau är ett musikverk som är skrivet för att hylla minnet av en viss person. Varje sats är tillägnad minnet av någon av Ravels vänner som hade stupat i kriget. Le Tombeau de Couperin (1914–17) uruppfördes i april år 1919 i Paris av Marguerite Long. Orkesterversionen (1919) uruppfördes i Paris i februari år 1920 av Pasdeloup’s orkester under ledning av Rhené-Baton. Pianoversionen har sex satser men i orkesterversionen har Ravel lämnat bort satserna Fuga och Toccata. Tonsättaren kritiserades för att ha gett sin sorgemusik en rätt så ljus ton. Han svarade: ”De döda, i sin eviga tystnad, är redan tillräckligt sorgsna”.
Sviten består av ett flödande Preludium (tillägnat minnet av löjtnant Jacques Charlot), en graciös Forlane (tillägnad minnet av löjtnant Gabriel Deluc), en nostalgisk Menuett (tillägnad minnet av Jean Dreyfus) och en snabb Rigaudon (tillägnad minnet av Pierre och Pascal Gaudin).
Benjamin Britten: An American Overture
Det andra världskrigets första skott hördes redan vid horisonten då Benjamin Britten (1913-1976) och hans partner, tenoren Peter Pears år 1939 packade kappsäckarna inför en resa till Förenta Staterna. Resan inleddes i utmärka tecken. Variationer över ett tema av Frank Bridge hade vunnit ryktbarhet i de amerikanska musikkretsarna, violinkonserten var fem före färdig, och knappt hade Britten kommit till Amerika förrän kontinentens bästa orkestrar började göra beställningar. Sedan slog kritikerna till. Sinfonia da Requiem skrevs för att hylla Japans kejsare men verket passade inte de rådande politiska stämningarna. Ett kallt mottagande drabbade också operetten Paul Bunyan och vokalsviten Les Illuminations.
Den tre år långa perioden i Förenta Staterna och Kanada blev påfrestande. Britten drabbades av såväl hemlängtan som en svår skrivblockering. Att inte kunna fylla partiturarket med noter måtte ha varit en mycket traumatisk upplevelse - som Britten sedan förträngde. Då man på 1970-talet i ett arkiv hittade partituret till det av Clevelands orkester beställda verket An Occasional Ouverture (1941) förnekade Britten att han var tonsättaren. Han hade rentav hunnit skriva ett nytt verk med samma titel, som för att ersätta gamla dåliga minnen med nya och bättre. En analys av handstilen fick honom dock att bekänna att han var upphovsman till verket från år 1941. Det uruppfördes först år 1983 - efter Brittens död - och fick då titeln An American Ouverture, en amerikansk uvertyr.
Den amerikanska uvertyren nickar åt vännen Aaron Coplands håll i lika hög grad som uvertyren Canadian Carnival (1939). På 1930-talet hade Coplands uttryck blivit synonymt med vad som uppfattades vara amerikansk musik. Uvertyrens orkesterklang är ovanligt transparent. Den vandrande basen och bleckfanfarerna innehåller ekon av marschorkestrar, och de tomma kvarterna och kvinterna torde vara en stiliserad allusion till ett amerikanskt klangideal.
Pekka Kuusisto
Pekka Kuusisto (f. 1976) är en av Finlands mest kända och mest internationellt framgångsrika musiker. I och med öppningskonserten för säsongen 2024/25 inledde Kuusisto sin andra period som Helsingfors stadsorkesters första gästartist och medlem i det konstnärliga ledarteam som planerar orkesterns program. I HSO:s konserter uppträder Kuusisto som dirigent och violinsolist. Dessutom leder han ibland orkestern genom att spela violin istället för att använda en taktpinne.
”Ett av målen i vår nya konsertsäsong är att leka med Musikhusets konsertsals akustik som blivit bara bättre tack vare orgeln”, säger Kuusisto. ” Genom att noga lyssna in det nya skapar vi en avvägd ljudbild, och resultatet blir en ännu djupare upplevelse. Vi bjuder på långa linjer och snabba blänk, både trygghet och tumult. Orkesterapparaten är ett experiment i vilket hundratals människor med sina egna drömmar och sårbarheter strävar efter det omöjliga.”
Pekka Kuusisto växte upp i en musikersläkt och började spela violin då han var tre år gammal. Kuusistos solistkarriär tog fart på allvar i och med segern i den internationella Jean Sibelius-violintävlingen 1995. Därefter har han i accelererande takt fått arbetserbjudanden från olika håll av världen. För tillfället har Kuusisto en fast anställning i inte endast Helsingfors utan även Oslo (Norges kammarorkester), Bremen (Deutsche Kammerphilharmonie) och San Francisco (San Franciscos symfoniorkester).
Kuusisto är känd för sitt orädda och innovativa musikerskap. Repertoaren går från folkmusik och klassisk musik till musik som saknar genrebenämningar. Han kombinerar, skapar nytt och rör sig fritt mellan olika konstarter för att förnya konserttraditioner och musikernas och publikens växelverkan. Som exempelvis instrumentalist och – numera allt oftare – dirigent respekterar han även kärntraditionen.
Kuusistos violin är en privatägd Antonio Stradivari ”Scotta” (1709). Den är utlånad via auktionskammaren Tarisio.
