Mot skyarna

Pekka Kuusisto

Pekka Kuusisto (f. 1976) är en av Finlands mest kända och internationellt mest framgångsrika musiker. I och med öppningen av Helsingfors stadsorkesters konsertsäsong 2023/24 inleder han en treårsperiod som orkesterns första gästdirigent och violinist och som medlem av orkesterns konstnärliga ledarteam.

”Att få skapa denna konsertsäsong har varit ett underbart äventyr. Jag önskar att lyssnarna upplever såväl upptäckandets glädje som fröjden i att återvända hem”, säger Kuusisto. I HSO:s konserter kommer han att uppträda som både dirigent och violinsolist. Han kommer att stå på estraden som även violinist-dirigent.

Pekka Kuusisto växte upp i en musikerfamilj och började spela violin då han var tre år gammal. Solistkarriären startade på allvar i och med segern i den internationella Jean Sibelius-violintävlingen år 1994. Sedan dess har Kuusisto uppträtt och arbetat jorden runt. För tillfället är han fast anställd i Oslo (Norska kammarorkestern), Bremen (Deutsche Kammerphilharmonie), Berlin (Mahler-kammarorkestern) och San Francisco (San Franciscos symfoniorkester) samt nu även i Helsingfors.

Pekka Kuusisto är känd för att vara oförskräckt och innovativ. Repertoaren går från folkmusik till klassisk musik och musik som trotsar strikta genrebeteckningar. Kuusisto rör sig fritt och frimodigt på konstfältet för att förnya konserttraditioner och interaktionen mellan musiker och publik. I egenskap av instrumentalist och numera också dirigent respekterar han dock också traditionen.

Kuusistos instrument är en ”Scotta” (1709) av Antonio Stradivari som ägs av en privat part. Violinen är utlånad av auktionskammaren Tarisio.

https://www.harrisonparrott.com/artists/pekka-kuusisto

Pēteris Vasks: Lonely Angel

Lettländaren Pēteris Vasks (f. 1946) är en av vår tids mest betydande europeiska tonsättare. Produktionens kärna utgörs av framförallt körmusik men Vasks har skrivit även konserter, kammarmusik och tre symfonier. I likhet med bland annat Arvo Pärt, Sofia Gubaidulina och Giya Kancheli förknippas han med en stilriktning som döpts till ”andlig minimalism”. Musiken karaktäriseras av en långsamt böljande harmonik och en sorgmodig melodik. Den kan väcka  associationer till något andligt, spirituellt, religiöst.

I Vasks tidiga musik finner man spår av den aleatorik och de modernistiska spelsätt som på den tiden omgav honom. Numera har dessa drag fullständigt försvunnit ur sikte. Hans kompositioners  ämnen och ensembler tar istället fasta på uppväxten i en pastorsfamilj och arbetet som violinist och kontrabasist. ”Dagens människor saknar tro, kärlek och ideal”, har Vasks sagt. ”Den spirituella dimensionen har raderats ut. Mitt mål är att ge själen näring. Det är vad jag predikar i mina verk.”

Lonely Angel (2006) med undertiteln Bön för violin och stråkorkester skrevs för violinist Gidon Kremer. Verket är andaktsfullt på ett för tonsättaren typiskt sätt. Solot sjunger ovanför ett rofyllt ackompanjemang för att sprida hopp och ljus mitt i det dystra och mörka. Musikens utgångspunkt var en verkningsfull vision. ”En ängel svävar ovanför jorden och grubblar med tårar i ögonen över den demolerade världens tillstånd”, berättar Vasks. ”Men genom sin kärleksfulla vinges nästan omärkliga beröring förmår ängeln bringa tröst och räddning. Verket är en reaktion mot ångest. Solopartiet ger en röst åt den ensamma ängel som oförtrutet vaktar jordklotet.”
 

Jannes fåglar

”Dagen härlig. Promenerat och njutit af flyende tranors läten - dessa ljud, hvilka äro mest besläktade med min själs toner.” (8.10.1911). ”Sett flyktande tranor med full musik. Lärt mig åter omedelbarhet i klangen.” (5.9.1915). Dagboksanteckningarna visar hur förtjust Jean Sibelius (1865-1957) var i naturens ljudlandskap och i att få följa med fåglarnas rörelse på himlen och lyssna på deras sång. Under sina dagliga promenader i Ainola och vid Tusby träsk samlade han intryck och material som kunde bearbetas musikaliskt. Det mest berömda exemplet är väl temat som Sibelius började skissa på efter att ha sett sexton svanar: ”Ett af de största intrycken i mitt lif! Herre Gud denna skönhet!” (21.4.1915). Temat fann sin plats i den femte symfonins final. Jannes fåglar är en av Pekka Kuusisto sammanställd svit som presenterar fyra fåglar som Sibelius odödliggjort i sin musik.

Scen med tranor op. 44

Då Arvid Järnefelts pjäs Döden sattes upp år 1903 blev den en flopp. Pjäsen gavs till sist endast sex gånger, och till de sista föreställningarna försökte man locka publik med en biljettrabatt. I sin recension anmärkte Eino Leino att scenerna ”flyr allt längre och längre från den konstnärliga kritiken”. Knappt en enda av kritikerna nämnde Sibelius musik trots att den innehöll stycket som senare blev tonsättarens kanske största internationella hit, Valse Triste. Då Sibelius år 1906 återvände till pjäsmusiken lämnade han Valse Triste orörd men sammanställde scenerna tre och fyra till Scen med tranor. I samma opus lade han till två självständigt skrivna orkesterstycken, Canzonetta och Valse Romantique. Scen med tranor börjar med en presentation av Elsa, den unga kvinna pjäsens huvudperson Paavali är förälskad i. Tranorna hämtar åt det unga paret ett barn; i tranornas sång hör Paavali sin döda moders röst.

Hör rödhaken slå och Påfågeln ur Svanevit, svit op. 54

I början av 1900-talet spreds den franska symbolismen inom scen- och tonkonst till även Finland. Den kom att utgöra ett element i även Sibelius musik, med partituret till Maurice Maeterlincks pjäs  Pelléas och Mélisande (1906) som det mest kända exemplet. I Helsingfors gjordes Mélisandes roll av Harriet Bosse. Då August Strindbergs nya pjäs Svanevit skulle sättas upp i Helsingfors föreslog Bosse åt författaren att Sibelius skulle skriva musiken.

Svanevit hade premiär våren 1908 i Helsingfors. Uppsättningen blev en dundersuccé och Sibelius pjäsmusik menades vara hans bästa. I Helsingin Sanomat skrev kritikern V.: ”Knappt något går att  jämföra med Svaneviths sofistikerade och poetiska skönhet”. Spelåret fortsatte i slutet av 1908.  Sibelius bearbetade musiken och sammanställde de bästa delarna till en svit. Samtidigt arrangerade han om en del av musiken för en större orkesterensemble.

Svanevit är en saga om en prinsessa som hennes far, onda styvmor och tre tärnor försöker tvinga ingå äktenskap med grannlandets konung. Men prinsessan förälskar sig i konungens budbärare, prinsen. I Svanevits slott bor även djur, bland annat en påfågel och en rödhake samt svanar som i själva verket är prinsessans och prinsens mödrar. Sibelius färggranna bruksmusik innehåller sin tids franska stildrag.

Svitens fjärde sats Hör rödhaken slå utgör en del av en pantomimscen som avslöjar att konungen är elak och att prinsessan förälskat sig i prinsen. Scenens effekt är långt beroende av sin musik: prinsen representeras av pizzicaton, svanen av harpan, triangelns tre slag avslöjar att klockan är tre på natten, och rödhaken sjunger i flöjterna. Svitens första sats presenterar Påfågeln som tillsammans med prinsessan väntar på den gåtfulla budbäraren. Ett snillrikt trick är att låta  kastanjetter motsvara påfågelns näbbknackning.

Tuonelas svan

Tuonelas svan (1893/1900) var från början tänkt att bli uvertyren till en stor Kalevala-opera. Men operaprojektet gick i stöpet och Tuonelas svan blev Lemminkäinen-legendernas tredje sats. Numera är orkesterstycket ett av Sibelius mest kända. I och för sig förblir svanens röst och karaktär i bakgrunden: stycket är en symbolistisk vision av det oskuldsfulla och rena på ett sätt som påminner om Richard Wagners operor Lohengrin och Parsifal. En närmare inspirationskälla torde dock ha varit Lemminkäinens moder, målningen av Sibelius vän Akseli Gallén-Kallela. Modern sörjer sin livlösa son som ligger på dödsrikets svarta flods strand. I bakgrunden syns svanen som överlevt Lemminkäinens försök att döda den.

Joseph Haydn: Symfoni nr 45 fiss-moll ”Avskedssymfonin”

Vissa symfonier skrivs på grund av ett inre tryck, vissa på grund av pengar, vissa på grund av   förpliktelser gentemot en kung eller kyrkan. Ibland - i brist på bättre - är det arbetsplatspolitiken som utgör sporren. Detta är vad Joseph Haydn (1732-1809), som i sådär trettio års tid arbetade som tonsättare och dirigent vid furst Nicolaus Esterházys hov, valde att göra år 1772.

Haydns orkester hade haft långa arbetsdagar och konsertsäsongen hade tänjt ut långt över det sedvanliga. Ändå ville fursten inte låta musikerna gå på semester, ännu fanns så många nya verk att spela. Då Haydn fick ta del av musikernas oro utökade han notbunten med ytterligare en symfoni, och det till redan nästa konsert. Verket var i övrigt typisk Haydn, men i slutet kom en överraskning. Musiken blev plötsligt ett slumrande adagio, och musikerna upphörde en efter en att spela. Till uruppförandet hade man dessutom intrigerat en koreografi: då musikerna slutar spela blåser de ut sina stearinljus och går ut ur rummet. Tricket förfelade inte sin verkan, redan nästa dag fick orkestern ta ledigt. Numera är verket känt som Avskedssymfonin.

Symfonins slut är en bra historia, men den är trots allt en trivial detalj i förhållande till verkets uppfinningsrikedom. För det första är Avskedssymfonin en av Haydns få moll-symfonier. Verket rusar genast och med lidelse in i ett stormigt fiss-molltema som även med sin tids mått mätt är tämligen dissonant. Ett kontrasterande lyriskt tema försvinner plötsligt ur sikte och kommer aldrig tillbaka. Den andra satsen är ett dämpat Adagio. Den lättsamt dansande menuetten har en gregorianskt klingande trio. Finalen spurtar fort fram till det berömda Adagiot med sin protest.
 

Anna Clyne: Within Her Arms

Anna Clyne, född i London och bosatt i New York, har under de senaste tio åren etablerat sig som ett av de återkommande namnen i de stora konserthusens repertoarer. Hon har skrivit flera konserter och orkesterstycken. Hennes musik präglas ofta av tidlös mystik och shamanism och har använts i exempelvis dansföreställningar, filmer och videokonstverk. Säsongen 2023-24 är Clyne spanska Orquesta Sinfonica de Castilla y Leons artist-in-residence och Helsingfors stadsorkesters hustonsättare.

Within Her Arms (2008/09) skrevs snabbt och spontant. År 2008 beställde Esa-Pekka Salonen och Los Angeles filharmoniker ett nytt verk. Clyne hade redan börjat skissa på ett stycke som skulle bli energiskt och kaotisk då hon fick höra om sin mors överraskande död. Hon reste till sin familj i London, satte sig ner vid pianot, tände ett ljus och betraktade ett fotografi av sin mor taget ett par dagar tidigare. På endast ett dygn hade Clyne gett utlopp för sina känslor i ett verk som fick titeln Within Her Arms. Den bygger på dikten Message som skrivits av den vietnamesiske författaren, fredsaktivisten och munken Thích Nhất Hạnh. Dikten finns i samlingen Call Me By True Names (1999):

Jorden skall hålla dig hårt i sin famn, du jag älskar,
så att du imorgon skall förvandlas till blommor,
blommor som tyst ler på morgonens äng.
Nu gråter du inte mera, du jag älskar.
Vi har kommit igenom en alltför mörk natt.
Denna morgon går jag på knä i det gröna gräset
och märker din närvaro.
Blommor med det outsägligas förunderliga leende
talar till mig i tystnaden.

(Övers. CH)

Verket är skrivet för femton stråkar. Det öppnar med en ensam violin som lockar de andra stråkarna till en omfamning. Musiken är ibland lätt, ibland hotfull i ton. Mot slutet börjar musiken stanna upp på ett sätt som kanske är olycksbådande. Förebådar detta evigheten, avskedet, en  acceptans?