Dirigent André de Ridder har grundat musikkollektivet s t a r g a z e och är en nyfiken och innovativ konsertkurator. Den konstnärliga ledaren för festivalen Musica nova Helsinki hämtar med sig kompositioner som behöver även elektronik och videoskärmar i framförandet. Anna Merediths stycke belyser stunderna på morgonnatten mellan gårdag och imorgon. Kompositören Simon Steen-Andersen slängde en konsertflygel från åtta meters höjd ner till ett betonggolv, spelade in detta, och använde det som den stora smällen och material i hans pianokonsert.
Edgar Varèse: Deserts
Som ung man rörde sig den i Frankrike födda Edgard Varèse (1883-1965) i konstkretsarna i Paris och Berlin fram tills han år 1915 flyttade till Förenta staterna. Där arbetade han som dirigent och den nya musikens förkämpe och drömde om helt nya klangvärldar. Traditionella instrument och ensembler var inte nog, så Varèse satte sin förhoppning till teknologins utveckling. Samtidigt komponerade han verk som förverkligade hans berömda åsikt att musik är ”organiserat ljud”. Klanger och gester behandlas som om de var stenblock som flyttas hit och dit, krossas i småbitar och på nytt byggs ihop. Fortfarande ter sig sådana verk som Hyperprism (1923), Arcana (1927) och Ionisation (1931) betydligt mera modernistiska än flera långt senare komponerade modernistiska verk. För samtiden var Varèses uttryck för extremt. Hans verk jämfördes med en explosion i en kastrullfabrik eller en eldsvåda i en djurpark.
Varèse fick genuin uppskattning först på 1950-talet då den nya teknologin gjorde det möjligt att skapa elektronmusik och en ny generation fann honom. Varèse blev en kulttonsättare som beundrades av såväl Boulez och Stockhausen som Charlie Parker.
Deserts (1950–1954) är skrivet för blåsinstrument, slaginstrument, piano och ljudband. Verket var ursprungligen planerat att ackompanjera en film som skulle handla om de öknar som finns på jorden, i rymden och i människans psyke. Det är ett av de första musikverk som använder sig av såväl orkester som ljudband. Deserts uruppfördes i Paris i december år 1954. Publiken hatade verket och kritikerna skällde ut det, men det har senare blivit en klassiker. Deserts består av fyra orkesterepisoder med interfolierade partier för enbart ljudband. Kompositionen är möjlig att framföra utan partierna för ljudband.
Simon Steen-Andersen: Pianokonsertto
Dansken Simon Steen-Andersen (f.1976), som har studerat under ledning av bland annat Karl Aage Rasmussenin ja Bent Sørensen, är en av de mest intressanta nordiska moderna tonsättarna. Han har blivit ryktbar med sina verk som kombinerar konstmusik, performance och multimedia. Han har tilldelats flera betydande pris, bland annat Ernst von Siemens-priset, Nordiska rådets musikpris och Carl Nielsen-priset. Steen-Andersen arbetar som lärare i Aarhus musikakademi och är tonsättarprofessor vid Berns konstuniversitet. Han är bosatt i Berlin.
Pianokonserten (2014) uruppfördes på Donaueschingens musikdagar 19.10.2014. Solist var Nicholas Hodges och SWR-orkestern dirigerades av Franxois-Xavier Roth. Verket blev en sensation och belönades med SWR Orchesterpreis-priset. Det rör sig om en allt annat än traditionell solokonsert. Redan starten är möjligast uppseendeväckande: på vita duken visas som vad sker då en konsertflygel fälls från 8 meters höjd ner i ett betonggolv. Enligt tonsättaren är verkets idé att föra lyssnaren ”in i det förstörda instrumentet för att där njuta av aldrig tidigare hörda klanger”. Pianisten spelar såväl flygeln på estraden som en sampler med vilken hen påverkar video-flygelns i förväg inspelade parti.
Verket går att uppfatta som en munter dekonstruktion av pianokonsertens genre. Under dess gång hör man bl.a. Beethoven, stora romantiska gester och stumfilmsackompanjemang men som om ljudet kom från en trasig radioapparat. Enligt Steen-Andersen själv bör man inte närma sig hans musik med alltför kraftigt rynkade ögonbryn. ”Jag försöker skapa perspektivskiften, belysa ting på nya sätt”, berättade han i VAN Magazine år 2018. ”Den metoden ger upphov till sådant som vi brukar uppfatta som roande. Jag letar efter de ögonblick då endorfinet befrias. Då alla bitar faller på plats eller du upplever något bekant på ett helt nytt sätt ger det upphov till ett ögonblick av fröjd.”
Anna Meredith: Four Tributes to 4am
Anna Meredith (f. 1978) är en skotsk tonsättare som studerade vid universitet i York och Royal College of Music. Hon gjorde sitt genombrott år 2008 med froms, ett verk beställt av BBC Proms-festivalen. Ett år senare skrev hon för samma festival operan Tarantula in Blue Petrol. Meredith har varit BBC Scottish Symphony Orchestras hustonsättare. Hon har gett ut tre studioalbum av vilka den första Varmints (2016) valdes till Årets album i Skottland och den tredje Fibs (2019) då detta skrivs är nominerad till Hyundai Mercury-priset. År 2019 förlänades Meredith Brittiska Imperieorden av graden MBE.
Meredith komponerar såväl konstmusik som dansmusik, såväl stråkkvartetter som body percussion-verk. För att idéerna skall förbli fräscha lyssnar hon inte så mycket på andras musik. År 2016 berättade hon på Loud And Quiet - bloggen: ”Man säger åt mig att ’aha, det där måste du ha lyssnat på’, men det har jag inte alls gjort. Och det är användbart eftersom jag då öppet kan säga att jag gör det här därför att jag är passionerat intresserad av att se vad jag kan göra med mitt material och inte som så av att vara trendig.”
Four Tributes to 4am (2011/2019) är ett av den brittiska orkestern Sinfonia Viva beställt verk för kammarorkester och elektronik. Till verket hör en film som är skapad av Ewan Jones Morris och Colette Vermeulen. Verkets första version uruppfördes i Derby i februari 2011 under ledning av André de Ridder. En ny version är från år 2019. Meredith fick idén till sitt verk under sina promenader i Derby. Enligt henne undersöker Four Tributes to 4am ”den döda stund mitt i natten då gårdagen och inkommande dag möts”: gatorna står tomma, butiksfönstren stirrar ut i ingenting, människor stapplar hem från partyn.
Film: Anna Meredith
