Kvällen inleds med världens kändaste symfoniöppning. I Beethovens Ödessymfoni hör Jukka-Pekka Saraste en tonsättare vars liv är i omvälvning.
”Den femte symfonin är Beethovens försök att klamra sig fast vid något han håller på att förlora. Inte endast sin hörsel utan också annat i sitt liv. Antingen överlever han eller så går han under”, sade Saraste på webbsajten clevelandclassic.com i februari 2024. ”I finalen hör man Beethovens vilja att överleva. Slutet är som en seger.”
För violinist Christian Tetzlaff är Edward Elgars violinkonsert ett mycket personligt verk. ”Det har en bred känsloskala, solopartiet är otroligt fint. Det här verket gör min kropp lycklig”, berättade Tetzlaff år 2024 på den nyzeeländska RNZ-radiokanalen. ”Verket är vansinnigt emotionellt! Alltför emotionellt, men jag älskar det!”
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 5 c-moll
Ludwig van Beethovens (1770–1827) kompositionskonsert i Wien den 22.12.1808 är en av musikhistoriens mest betydande händelser. På den fyra timmar långa maratonkonserten framfördes bl.a. konsertarian Ah! perfido, den fjärde pianokonserten, Körfantasin och två satser ur C-durmässan. På konserten uruppfördes dessutom Beethovens symfonier 5 och 6.
Musikerna hade inte hunnit öva tillräckligt mycket och det klingande slutresultat var därför inte så värst bra. Framförandenas nivå påverkades dessutom av att Beethoven själv var konsertens dirigent och en av solisterna, och vid det här laget var han redan svårt döv. Trots detta fick framförallt symfonierna ett bra mottagande.
Trots detta fick framförallt symfonierna ett bra mottagande.
Beethoven hade börjat skissa på den femte symfonin (c-moll, op.67) år 1804. På grund av arbete på andra stora verk - bl.a. operan Fidelio, violinkonserten och de tre Razumovsky-kvartetterna - fullbordades symfonin först fyra år senare.
C-mollsymfonin etablerade sig snabbt som ett av tonsättarens mest kända verk. Den gjorde ett enormt intryck på framförallt den romantiska generationen. E.T.A. Hoffmann talade entusiastiskt om musikens ”ändlösa, smärtfyllda längtan” och om hur ”hoppets strålar genomsyrar nattens djup”. Enligt Hector Berlioz gav Beethoven här uttryck för ”allt sitt lidande och all sin ilska, sina desperata drömmar, nattliga visioner och utbrott av energi”.
Verket är så välkänt att det är svårt att minnas att det rör sig om en musik som för sin tid var modern. Beethoven låter den första satsen bygga på en nästan monoman upprepning av ett enda kort motiv, låter de två sista satserna spelas utan paus, och utvidgar den klassiska orkesterbesättningen med piccolo, kontrafagott och basuner. Symfonins grundidé, en resa från mörker till ljus, är inte uppfunnen av Beethoven. Men han är den första tonsättaren som ser idéns stora dramatiska möjligheter. Med verkets fyra satser (Allegro con brio, Andante con moto, Allegro och Allegro) såväl förnyar Beethoven symfonins genre som presenterar ett helt nytt slag av heroiskt och romantiskt musikuttryck.
Edward Elgar: Violinkonsert h-moll op. 61
Edward Elgars (1857–1934) resa från landsbygden och olika ströjobb till positionen som Englands mest betydande tonsättare och en baronet-titel var fylld av motgångar. Allt förändrades först i och med orkesterverket Enigma-variationer (1899). Under de kommande åren blev Elgar berömd även utanför sitt hemland.
Violinkonserten (1909–10) skrevs på uppmaning av Fritz Kreisler. Det var även han som var solist i uruppförandet i London i november 1910. Tonsättaren ledde London Symphony Orchestra. Verket fick ett utmärkt mottagande. Det har stannat i repertoaren även under de tider då man sett ner på Elgars senromantiska uttryck.
Konserten har symfoniska dimensioner. Den har endast tre satser, men de är desto mera omfattande: verkets normala speltid är ungefär 45 minuter. Solopartiet är krävande.
I partituret finns ett kryptiskt motto på spanska: "Aquí está encerrada el alma de ....." (”Här är sparad …..s själ”). Elgar älskade gåtor och denna är en av hans mest berömda. Mottot antas hänvisa till exempelvis Elgars ungdomskärlek Helen Weawer eller familjevännen Alice Stuart-Wortley. Musiken har ofta en nostalgisk ton som talar för teorin att kompositionen skildrar något som är av personlig betydelse för Elgar. Själv konstaterade han: ”Det är ett fint verk! Förbaskat känslosamt! För känslosamt, men jag älskar det.”
