En bra kontakt mellan musiker - det är A och O i orkesterarbetet framförallt ikväll, då stadsorkestern uppträder utan dirigent.
En bra kontakt mellan musiker - det är A och O i orkesterarbetet framförallt ikväll, då stadsorkestern uppträder utan dirigent. I uruppförandet av Sibelius sjätte symfoni var tonsättaren själv dirigent. Kritikern i Uusi Suomi beskrev symfonin som ”det mest homogena, sinnliga och kultiverade som Sibelius skapat och som denna skribent överhuvudtaget hört.” (20.2.1923).
Jean Sibelius: Symfoni nr 6 d-moll opus 104
Jean Sibelius (1865-1957) skissade samtidigt på symfonierna 5 och 6 men skillnaderna dem emellan kunde inte vara större. Den femte symfonin präglas av stora gester medan den sjätte symfonin är introvert. Den femte symfonin fann sin slutliga utformning först i sin tredje version (1919) medan den sjätte symfonin (1923) inte hade en lika komplex tillblivelse.
Verket uruppfördes den 19.2.1923 på HSO:s konsert under tonsättarens ledning, Mottagandet var närmast artigt. Först senare insåg man att det rör sig om ett verk som undviker för lyssnaren självklara lösningar. Sibelius själv konstaterade att flera moderna tonsättare bjuder på ”cocktails” medan han här serverar ”friskt källvatten”. Den amerikanska kritikern Olin Downes, som gillat verket, var inne på samma linje: ”Sjätte symfonin torde förbliva den ljusaste höjdpunkt som någonsin uppnåtts av Sibelius, den absoluta musikens och den renaste skönhetens apostel.”
I denna musik är det omöjligt att finna vare sig drypande romantik eller modernistisk angst. Den sjätte symfonins värld är poetisk, lakonisk och gåtfull: allt sägs i form av antydningar istället för larm. Musiken är i en konstant process då korta motiv varieras och betraktas ur nya synvinklar. Orkestertexturen är genomskinligt polyfon. Entydiga dur-och moll-stämningar fördunklas då Sibelius använder sig av medeltida kyrkotonarter.
I den första satsen (Allegro molto moderato) växlar skuggor och ljus, glädje och sorgmod. Den andra satsen (Allegretto moderato) har en lekfull ton. Mot slutet tycks Sibelius trolla fram en magisk skog med fågelsång. Den tredje satsen (Poco vivace) är ett ställvis dramatiskt scherzo. I finalen (Allegro molto) växer musiken till ett större känslobrus. Men i slutet stillas stämningarna och skuggorna blir längre.
