Joana Carneiro gör ett efterlängtat besök med en symfoni som ifrågasätter vår bild av Beethoven som en ständigt trumpen mästare. Wagner kallade den sjunde symfonin för en hyllning till dansen. Även Magnus Lindberg ifrågasätter Beethovens image. Hans verk Absence är inspirerat av tonsättarens samtalshäften och deras anteckningar om såväl vardagliga ting som ädla filosofiska ämnen.
Aleksander Melnikov är känd som en pianist vars blick borrar sig långt ner under musikens yta.
Joana Carneiro
Portugisiska Joana Carneiro har blivit en av sitt hemlands mest kända dirigenter. Hon föddes i Lissabon. Under sin uppväxttid sjöng hon i kör, lyssnade på konserter och besökte flitigt operahus. Detta var inte i sig anmärkningsvärt: enligt dåliga praxis skulle alla portugisiska skolelever studera musik två gånger i veckan. På konservatoriet studerade Carneiro altviolin och piano, men redan nio år gammal visste hon att hon egentligen vill bli dirigent. Föräldrarna gav åt henne en dirigentpinne i julklapp, och det sporrade henne ytterligare. Som vuxen studerade hon dock i två år medicin vid sidan om musik.
År 2002 var Carneiro finalist i Maazel-Vilar-dirigenttävlingen. Succén ledde till en plats i bland annat kulturstiftelsen Allianzs dirigentprogram och karriären började ta fart. Från 2002 till 2005 arbetade Carneiro som Los Angeles filharmonikers assisterande dirigent, varefter hon kallades att bli den ryktbara Gulbenkian-orkesterns gästdirigent. Hon efterträdde Kent Nagano som Berkeleys symfonikers konstnärliga ledare. 2013-22 var hon Portugals nationalorkesters chefdirigent. För tillfället är hon Galiciens orkesters första gästdirigent.
Carneiro har dirigerat även bland annat BBC:s och Göteborgs symfoniker, Frankrikes radios orkester, Skottlands kammarorkester och Philharmonia-orkestern i London. Helsingfors stadsorkester gästade hon senast år 2014 och då fanns musik av Brahms och Beethoven på programmet. Magnus Lindbergs musik har Carneiro dirigerat bland annat år 2021 på BBC Scottish Symphony Orchestras konsert samt på Los Angeles filharmonikers konsert i Hollywood Bowl åt en publik som bestod av över 7500 personer.
Aleksandr Melnikov
Ryska federationens hedersartist, två Diapason d’Or -pris, två Echo Klassik -pris, två Deutschen Schallplattenkritik-pris, ett Gramophone-pris. År 2011 valde BBC Music Magazine hans Sjostakovitj-skiva till en av de 50 bästa skivinspelningarna genom tiderna. Den ryskfödda Aleksandr Melnikov (f. 1973) är en av vår tids mest belönade pianister. Själv förhåller han sig modest till alla lovord.
Melnikov är känd för sina mångsidiga och överraskande konsertprogram som förenar hans styrkor: periodstilar och rysk musik. I sina solorecital använder han gärna instrument från olika epoker för att betona de klangideal som rådde då verken ifråga skrevs. Som solist har han uppträtt med såväl barockspecialister som moderna orkestrar. Han konserterar regelbundet med bland annat Concerto Köln, Akademie für Alte Musik Berlin, Amsterdam Concertgebouw och Philadelphias orkester. Åren 2014–2019 var han Tapiola Sinfoniettas konstnärliga samarbetspartner.
Melnikov inledde sina studier sex år gammal vid konservatoriet i Moskva. 12 år gammal började han studera vid Tjajkovskij-konservatoriet under ledning av Lev Naumov. Som ung var han starkt influerad av Svjatoslav Richter som inbjöd honom att uppträda på sina kammarmusikfestivaler. I sitt samarbete med Andreas Steier och Aleksej Ljubimov bekantade sig Melnikov med äldre musik. Den ryska romantikens musik fastnade han för tack vare Mihail Pletnjov.
Sergej Rachmaninovs musik står Melnikov nära: hans inspelning (Harmonia Mundi, 2007) av de diaboliskt svåra etyderna op, 39 har blivit kritikerrosad jorden runt. Paganini-rapsodin spelade han redan år 1991 i Bryssel, i Drottning Elisabet-tävlingens final.
Magnus Lindberg: Absence
I orkesterstycket Absence eftersträvar Magnus Lindberg en dialog med Beethoven. Han berättar följande:
”Hur bör man närma sig Ludwig van Beethoven om man vill föra ett samtal med honom? För egen del ville jag nalkas honom försiktigt för att inte framstå som påträngande eller själv bli överväldigad. För att hitta en utgångspunkt för ett samtal valde jag de resurser herr van Beethoven använder i samtliga av sina symfonier: dubbla träblåsare, två horn, två trumpeter, pukor och stråkar. Därmed delade jag hans alfabet.
Då jag läste Beethovens fascinerande konversationshäften slogs jag av att de tar upp såväl hushållets praktikaliteter och frågan om var man finner ett bra ’kaffeehaus’ som sublima filosofiska ämnen. Dessa skarpa kontraster präglade hans liv. Han kunde på en sekund byta stämningsläge; det tycks ha varit i Beethovens natur att gå från något oväntat till något annat lika oväntat. Detta inspirerade mig att bejaka kontraster istället för att undvika dem, inte vara rädd för abrupta klipp.
Som en tonsättare i det 21:a seklet var det inte, och kunde inte vara, min avsikt att försöka skriva ett mästerverk á la Beethoven. Det hade varit skrattretande. Vad jag däremot kunde göra var att lyfta fram vissa citat för att artigt fråga en långt mera erfaren kollega vad han menar. Vad betyder det här egentligen, och hur skall det tolkas?
Jag ville använda endast ett fåtal citat, nämligen den elfte takten i den långsamma satsen i Les Adieux-sonaten, den häpnadsväckande sekvensen i slutet av den första satsen i den andra symfonin i vilken en stigande kromatisk baslinje täcker en hel oktav, och den nionde symfonins finals öppningsackord.
De alltigenom moderna ’dissonanserna’ talar för sig och dialogen sker i musiken. Som sig bör.”
Absence uruppfördes av Rotterdams filharmoniker 8.10.2020 under ledning av Lahav Shan. Samma år firades Beethovens 250-årsjubileum.
Sergej Rachmaninov: Rapsodi över ett tema av Paganini
Sergej Rachmaninovs (1873–1943) karriär präglades av en balansgång mellan att uppträda som pianist och följa ett tonsättarkall. Publiken och kritikerna hade delade meningar vad gällde frågan om man samtidigt kan vara både en genialisk, uppriktig och djupsinnig tonsättare och en populär artist. Efter att Rachmaninov år 1917 emigrerat till väst bemöttes hans kompositioner ständigt av magsur kritik. De var för konservativa. Till kritikernas ilska var Rachmaninov dock en extremt framgångsrik musiker, en av 1900-talets allra största pianister.
Rachmaninov brukar ses som den sista romantikern. Under tiden mellan världskrigen var hans musik helt otidsenlig. Den dominerade musikstilen, nyklassicismen, ersatte romantiskt patos med saklighet, askes och ironi. Rachmaninovs kompositioner uppfattades representera en svunnen värld.
Tonsättaren själv deltog inte i de offentliga debatter som omgav hans musik, men i ett privatbrev belyste han sin syn på saken: modern musik kom från hjärnan istället för hjärtat. På 1950-talet började uppfattningarna om Rachmaninov förändras. Idag ifrågasätter ingen hans värde.
Corelli-variationerna för piano (1931) kan uppfattas som en förstudie för Paganini-rapsodin (1934). Rachmaninov var inte helt nöjd med verket och eftersträvade att korrigera dess problem i Rapsodin. Rapsodin, en pianokonsert med tre utan paus framförda satser, består av 24 variationer av Paganinis a-moll-kapris för soloviolin. Verket blev snabbt ett av tonsättarens mest populära.
Paganini-rapsodin användes som även balettmusik. Rachmaninov själv skapade ett scenario som utgick från Paganinis liv. Det ryktades att Paganini hade sålt sin själ till djävulen för att bli en mästarviolinist och en oemotståndlig kvinnokarl. Det medeltida Dies Irae-motiv som dyker upp i rapsodin hänvisar till djävulen, Variationerna 11-18, verkets långsamma sats, skildrar Paganinis kärleksäventyr. I de återstående variationerna står Paganinis virtuositet i fokus. Till sist påminner djävulen om vad han, djävulen, skall få ut av deras kontrakt.
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 7 op. 92
Varje symfoni av Ludwig van Beethoven (1770–1827) utgör en egen unik helhet. Lyssnaren uppfattar detta intuitivt; att uttrycka samma i skrift är svårare. Framförallt den sjunde symfonin har beskrivits på rätt olika sätt. I ungefär alla kommentarer om verket uppmärksammas den rytmiska profilen och Richard Wagner talade om rentav ”dansens apoteos”. Då man senare prövade att använda symfonin som balettmusik bemöttes formuleringen med åtlöje. Man har också uppmärksammat de marscherande, punkterade rytmerna. Symfonin brukar allmänt beskrivas som vild, energisk och ”klangfull”.
Symfonin saknar en egentlig långsam sats, till och med den andra satsen har tempobeteckningen allegretto. Redan den första satsens introduktions poco sostenuto – något återhållsamt -– tillåter stora variationer i val av tempo. Introduktionen innehåller spänningar som finner sin upplösning först i satsens slut. Allegrettot bär en tydlig släktskap till sorgmarschen i Eroica. Mitt i satsen finns en fuga som leder till en verkningsfull höjdpunkt. Den tredje satsens tonarter - scherzot är i F-dur och trion i D-dur - står i direkt relation till symfonins huvudtonart A-dur. Cirkeln sluts i den fartfyllda finalen som innehåller ett avlägset eko av den första satsen.
Beethoven började arbeta på den sjunde symfonin i augusti 1811 då han befann sig i Teplitz för att med badkurer försöka bota sin tilltagande dövhet. Finansiella problem och olyckliga kärlekshistorier gjorde inte stämningen ljusare. Trots omständigheterna lyckades Beethoven skriva ett verk präglat av fräscha idéer och en extatisk rörelseenergi.
Symfonin uruppfördes på en välgörenhetskonsert i Wien 8.12.1813 under Beethovens ledning. Konserten var arrangerad till förmån för soldater som i Napoleonkrigens slutskede blivit sårade i slaget vid Hanau. Sakkunniga som närvarade vid konserten begrep sig inte på det nya verket. Clara Schumanns far, pianopedagog Friedrich Wieck, ifrågasatte Beethovens mentala tillstånd. Samma gjorde tonsättaren Carl Maria von Weber. Men publiken föll pladask för symfonin och den andra satsen måste ges i repris.
