Robert Kajanus skrev alltid musik men gjorde aldrig ett stort nummer av det. HSO:s grundares Finska rapsodi innehåller folksånger och polkarytmer. Detta är nationalromantisk orkestermusik som bäst! Även Laura Netzel, som föddes till en adelssläkt i Savolax, komponerade i hela sitt liv. Hon måste dock använda en manlig pseudonym för att få sina verk framförda. Pianokonserten från år 1897 är kryddad med vågade harmonier. Notmaterialet redigerades för konsertbruk först i början av 2020-talet. Kvällens dirigent Chloé Dufresne har studerat vid Sibelius-Akademins legendariska dirigentklass.
Chloé Dufresne
Chloé Dufresne har på kort tid etablerat sig som en de mest intressanta nya dirigenterna. Hon har haft långt flera tävlingsframgångar än många andra i sin generation. År 2021 deltog hon i den ryktbara Besançon-tävlingen och tilldelades såväl orkesterns pris och publikens pris som ett hedersomnämnande. Samma år tilldelades hon tredje pris i Malko-tävlingen. År 2020 var hon finalist i den internationella Siemens-Hallé-tävlingen. För en tid sedan har Dufresne antagits till Gustavo Dudamel -stipendiat och får därmed chansen att arbeta med Los Angeles filharmoniker.
Som barn sjöng Dufresne i operans barnkör och blev samtidigt intresserad av orkesterdirigering. Hon kunde följa med dirigenternas arbete från scenen men också från monitorerna backstage. I Montpellier studerade hon altviolin, sång och kördirigering, men i Paris började hon studera enbart dirigering. 2015-2020 hörde hon till Sibelius-Akademins dirigentklass. Hon har också i ett års tid studerat för Alain Antinoglu vid konservatoriet i Paris.
”För mig utgår en god dirigents egenskaper från det mänskliga: empati, förmågan att lyssna. Även om man har ett noggrant öra bör man se verket som en helhet”, berättar Dufresne intervjuad av operan i Angers Nantes. ”Jag kom rätt sent till den här branschen och före jag började följa andra hade jag redan skapat åt mig ett eget sätt att dirigera. Jag har inspirerats av dirigenter jag mött i framförallt Finland: Hannu Lintu, Susanna Mälkki och min lärare Sakari Oramo.”
Under de senaste åren har Dufresne gästat bland annat Rouens och Montpelliers nationaloperor, Paris kammarorkester och Jyväskylä Sinfonia. Hon har dirigerat Frankrikes nationalorkester på inspelningen av Marseljäsen som för tillfället används i de olympiska spelen. År 2019 dirigerade hon Barnens Ring på Helsingfors festspel. Ikväll debuterar Dufresne med Helsingfors stadsorkester.
Heini Kärkkäinen
Heini Kärkkäinen är en av de mest kända finländska pianisterna. Hon har uppträtt som solist tillsammans med bland annat RSO, Tapiola Sinfonietta, Mellersta Österbottens kammarorkester,
Orquesta Ciudad de Granada och Orchestra della Svizzera Italiana. Kärkkänen har profilerat sig som en interpret av rariteter och vår tids musik. Hon har uruppfört musik av bland annat Jouni Kaipainen, Mikko Heiniö, Magnus Lindberg, Aulis Sallinen och Olli Koskelin. Under de senaste åren har hon spelat annat Antonín Dvořáks och Clara Schumanns konserter och Bohuslav Martinůs konsert för två pianon. Helsingfors stadsorkester gästade hon senast år 2008 som solist i Thomas Agerfeldt Olesens pianokonsert Steinfeld. Ikväll framför hon Laura Netzels pianokonsert för första gången.
”Tonsättarens namn var mig bekant”, berättar Kärkkäinen, ”men konserten hade jag aldrig hört talas om. Jag bekantade mig med verket med hjälp av en inspelning. Det är inte typiskt för mig eftersom jag normalt alltid börjar med att studera notbilden. Jag tycker om den här konserten, den passar min konstnärstyp. Jag hör slavisk melankoli men också något franskt bubblande och passionerat. Här finns Grieg, chopinsk poesi, ett rachmaninovskt flöde. Men musiken är ingen kopia, den är alltigenom personlig.”
Inspirerad av sin storasyster Jaanas exempel började Kärkkäinen sju år gammal spela piano. Som vuxen studerade hon under ledning av Liisa Pohjola, Ralf Gothóni och Jacques Rouvier. Hon vann första pris i Ilmari Hannikainen -tävlingen och andra pris i Maj Lind -pianotävlingen. Kärkkäinen arbetar som lärare vid Tammerfors yrkeshögskola och är ledare för Tammerfors kammarmusikfestival.
”Utan musik skulle jag inte existera”, säger hon. ”Det rör sig om en så stark inre passion. Utan musik upplever jag mig inte som en hel människa. För mig är det väldigt viktigt att få dela med mig av denna känsla och bjuda på framföranden som lämnar ett avtryck. Musik har en förmåga att ge varaktiga känsloupplevelser i en värld som innehåller så mycket som också är betydelselöst.”
Robert Kajanus: Finländsk rapsodi nr 1 d-moll op. 5
Robert Kajanus (1856–1933) har fått sin plats i Finlands musikhistoria som organisatören och dirigenten som grundade den orkester vi idag känner med namnet Helsingfors stadsorkester. Som tonsättare hamnade Kajanus redan under sin livstid oftast i skuggan av sin vän Jean Sibelius, och herrarnas relation var periodvis tämligen komplex. Men å andra sidan tog de intryck av varandra, exempelvis var det Kajanus tidiga symfoniska dikt Aino (1885) som inspirerade Sibelius att läsa Kalevala och komponera sin Kullervo-symfoni. Ibland påstås att Sibelius överlägsna genialitet ledde till att Kajanus aldrig eftersträvade en karriär som tonsättare. Detta är nonsens. Sanningen är snarare den att Kajanus - precis som senare Leonard Bernstein - satsade på så mycket annat att det sedan inte fanns tillräckligt med tid över för att skriva musik. Hans i grunden romantiska tonspråk kan hur som helst inte alls jämföras med Sibelius tonspråk.
Kajanus produktion innehåller orkesterstycken, verk för kör och orkester, kammar- och pianomusik och sånger. Numera känner publiken troligen till endast ett av hans verk: det effektiva, funktionella arrangemanget av Björneborgarnas marsch.
Kajanus skrev två finländska rapsodier för orkester (1881 och 1886) efter att norrmannen Johan Svendsen hade uppmanat Kajanus att använda folkmusik i sina kompositioner. Själv hade Svendsen skrivit fyra Norska rapsodier. I den första finländska rapsodin (d-molli, op. 5) hör man bland annat en runomelodi, och melodin En voi sua unhoittaa poies (”Jag kan ej förglömma dig”). Verket uruppfördes år 1881 i Dresden under Kajanus ledning. I Finland hördes det för första gången i februari år 1883. Rapsodin fanns med på repertoaren då Filharmoniska sällskapets orkester (nuv. HSO) gjorde sin legendariska konsertresa till världsutställningen i Paris år 1900.
Laura Netzel: Pianokonsert e-moll op. 84
Laura Netzel (f. Pistolekors, 1839–1927) föddes till en adelsfamilj i Finland men flyttade som barn till Stockholm. I tonåren blev hon känd som pianist. Netzel var verksam som även tonsättare, harpist, sångerska och dirigent. Dessutom var hon aktiv som konsertarrangör i Stockholm och Paris. Netzel var ett känt och uppskattat namn i det europeiska musiklivet. I Frankrike tilldelades hon hederstecknet Ordre des Palmes académiques.
På 1870-talet studerade Netzel komposition för Wilhelm Heintze och Charles-Marie Widor. Hon skrev främst pianostycken, kammarmusik och sånger. Netzels mest ambitiösa verk, pianokonserten i e-moll, fullbordades år 1897. Verket, eller satser ur det, har framförs på två pianon i Paris år 1897 och i Berlin år 1898. Orkesterversionen framfördes inte under tonsättarens livstid.
Pianokonserten uruppfördes i oktober 2020 på Norrköpings symfoniorkesters konsert under ledning av Ryan Bancroft. Solist var Peter Friis Johansson. För framförandet hade solisten kompletterat finalens slut som saknas i Netzels manuskript. Kompletteringen utgick från Klaus Egges färska notedition. En månad senare framfördes pianokonserten för första gången i Finland, på Saimaa Sinfoniettas konsert i S:t Michel. Dirigent var Erkki Lasonpalo och pianist Stefan Lindgren. I detta framförande hade finalen kompletterats av Petteri Nieminen. Verket har tre satser och hör till de romantiska pianokonserternas tradition. Det virtuosa solopartiet avslöjar en hel del om Netzels pianistiska talang. Tonspråket är mustigt och personligt.
Robert Schumann: Symfoni nr 3 Ess-dur ”Rhensymfonin” op. 97
Hösten 1850 flyttade Robert Schumann (1810–1856) med sin familj till Düsseldorf där han skulle börja arbeta som stadens musikaliska ledare. Knappt hade han slagit sig ner före han gjorde en resa till Köln. Inspirerad av resan komponerade Schumann en Ess-dursymfoni (1850) som uruppfördes i Düsseldorf den 6.2.1851 under hans egen ledning. Mottagandet var mycket positivt. Perioden i Düsseldorf fortsatte dock i nedslående tecken: Schumanns insats som dirigent och musikalisk ledare fick hård kritik och han började lida av tilltagande depression. I februari år 1854 försökte han dränka sig i Rhen. Han räddades men fördes omedelbart till ett sinnessjukhus där han avled två år senare.
Rhensymfonin, som verket kallas, är kronologiskt Schumanns fjärde symfoni. Dess nuvarande ordningsnummer beror på att Schumann år 1851 gjorde en ny version av sin tio år tidigare komponerade d-moll-symfoni. Då den trycktes gjordes den, inte Rhensymfonin, till hans sista symfoni.
Rhensymfonin kombinerar en romantisk frihetskänsla med ett klassiskt formspråk: rytmer och melodier får vandra fritt, dock inom rätt strikta strukturella ramar. Ovanligt nog är satsernas antal fem, en lösning som torde vara påverkad av Beethovens Pastoralsymfoni som också har fem satser. Båda verken reflekterar tonsättarens intryck av naturen och vissa landskap.
Den första satsen (Lebhaft) är ljus och energisk. Den andra satsen (Sehr mäßig) har fått titeln Scherzo men är i själva verket en avslappnat gungande ländler. Ursprungligen skulle satsen heta ”Morgon på Rhenfloden”. Den tredje satsen (Nicht schnell) är lyriskt sjungande. Den fjärde satsen (Feierlich) är ett allvarsamt, högtidligt mellanspel som är inspirerat av en procession Schumann hade bevittnat i katedralen i Köln. Symfonins final (Lebhaft) sprudlar av livsglädje.
