Helsingfors stadsorkester och chefdirigent Jukka-Pekka Saraste kallar till en konsert som får dig att känna, tänka, trivas och imponeras.
Sergej Prokofjev var själv solist i uruppförandet av sin andra pianokonsert. ”Jag bugade två gånger åt publiken och hörde från salen såväl hurrarop som buanden. Det gladde mig att konserten väckte så starka känslor i publiken.” Solist är den unga finsk-kubanska pianisten Anton Mejias som under de senaste fått in foten på internationella estrader. Kvällen börjar med Cecilia Damströms verk som är inspirerat av ryska trollfabriker och desinformation. Verket är från början till slut skrivet utgående från Morsealfabetet som notskrift. Pjotr Tjajkovskij förklarade att han satt in inget mindre än hela sin själ i sin sjätte symfoni.
Cecilia Damström: Information
Cecilia Damströms (f. 1988) verk får näring av frågor som skakar om människan och samhället. ”Vi lever i en tid med enorma problem i samhället och miljön och jag har ett behov av att delta i diskussionen.” Verken har en bred tematik. Exempelvis Nixus (2020) tar upp mental hälsa, Wasteland (2022) snabbmode och det med Teosto-priset år 2022 belönade ICE (2021) smältande glaciärer.
Information (2024) tar fasta på hur information används för att påverka. Verket utgår från ord på engelska, bland annat Truth, Lies, Fear, Blame, War, Peace, Unity, United och Humanity. De har omformats till morsekod och tonhöjder. Cirka 47 000 noter väller fram under det cirka tio minuter långa styckets gång. Detta speglar den aldrig sinande flodvågen av (dis)information i sociala media. Damström berättar:
”Den nazistiska propagandachefen Josef Goebbels lär för snart 100 år sedan ha sagt ’Upprepa en lögn tillräckligt många gånger så blir det en sanning’. Tyvärr tycks han ha haft rätt än idag, vilket syns i världspolitiken. När jag läste Jessikka Aros bok Putins troll och Naomi Kleins bok Doppelgänger insåg jag hur desinformation används, för att åstadkomma splittring bland människor. För mig kom det som en överraskning hur vissa länder använder hundratals miljoner dollar per år för spridandet av desinformation. Musik har en enastående förmåga att förena oss och det är vad vi idag behöver mer än någonsin mitt i den rådande andan av polarisering.”
Sergej Prokofjev: Pianokonsert nr 2 g-moll op. 16
Den unga Sergej Prokofjev (1891–1953) var pianots enfant terrible vars hamrande dissonanser och aggressiva dån trotsade konventionerna. Den provocerande, intensiva virtuositeten hade som sitt medvetna mål att attackera publikens nerver. Vissa fann i detta en njutning, andra reagerade med en spontan avsmak. Kall förblev knappast någon.
Prokofjev vann rykte med framförallt sina pianokonserter. Han deltog i pianisternas Rubinstein-tävling med sin första konsert (1911) så att juryn inte skulle kunna avgöra om han spelade bra eller dåligt. Han fick första pris. Den andra pianokonsertens (1913) uruppförande slutade stormigt då Prokofjevs motståndare och anhängare kämpade om vem som för mest oväsen. Det är oklart vad lyssnarna reagerade på eftersom de ursprungliga orkesterstämmorna förstördes i en eldsvåda år 1917. På 1920-talet gjorde Prokofjev omfattande förändringar i dem, däremot lämnade han pianopartiet orört. Det är känt som ett av konsertlitteraturens mest krävande.
Den första satsen öppnar med ett tema som lugnt söker sin väg. Det leder obevekligt till kadensen, ett över fem minuter långt solo som kulminerar i en serie okontrollerade explosioner. I den korta andra satsen rusar pianistens händer parallellt fram i en takt av ca 600 noter i minuten medan orkestern pockar på i bakgrunden. Den långsamma andra satsen släpar sig fram med tunga och ironiska steg. Finalen försjunker stundtals i funderingar, men satsens tempobeteckning ”snabbt och stormigt” avslöjar allt om dess grundkaraktär.
Pjotr Tjajkovskij: Symfoni nr 6 h-moll op. 74, Pathétique
Pjotr Tjajkovskijs (1840–1893) kamp med sin sexuella identitet nådde sin kulmen år 1878. Hans kulissäktenskap med en yngre kvinnlig elev föll i bitar före det ens hade börjat på allvar. Han tvingades medge att han var homosexuell, dock endast för sig själv. För säkerhets skull flydde han undan skandalen till Schweiz och Italien för att få komponera ifred, borta från rykten och förföljelse. Krisen befriade Tjajkovskij konstnärligt och lyfte hans musik till en helt ny nivå. Framförallt i symfonierna fick det musikaliska berättandet ett större djup och större dramatiska kontraster tack vare de självbiografiska elementen. Tjajkovskijs tre sista symfonier handlar om en förbjuden, ödesdiger kärlek som individen inte förmår ta avstånd till. Den sjätte symfonin (1893) utför trilogins kulmen på ett helt konkret vis eftersom tonsättaren avled en knapp vecka efter uruppförandet. Det antogs att han antingen mördats eller tvingats begå självmord på grund av att hans förhållande till en ung systerson avslöjats. Sannolikt avled han på grund av en plötslig koleraförgiftning. Anhopningen av sammanträffanden fortsätter dock att hålla rykten vid liv.
Symfonins titel Pathétique, uppfunnen av Tjajkovskijs bror Modest, brukar bli felaktigt översatt. I ryskan avser ordet inte att något är svulstigt patetiskt utan snarare känslosamt, passionerat. Symfonin startar med glödande kärleksförklaringar och slutar i en bottenlös förtvivlan, kanske rentav med död.
