Petrusjka är förälskad i ballerinan men hon vill vara med berättelsens bad guy, moren, som är Petrusjkas fiende. Berättelsen slutar inte lyckligt.
I Petrusjka använde sig Stravinsky av en collageteknik som visar att han hade fingret på tidens puls: samtidigt använde sig exempelvis bildkonstnärerna Pablo Picasso och Georges Braque av trasiga tidningssidor som material i sina verk.
Witold Lutosławskis cellokonsert börjar uppseendeväckande: cellisten spelar med en sekunds mellanrum, helt ensam, den monotont upprepade tonen D. Lutosławskis egen syn på situationen påminner om en beskrivning av ett mediterande sinne: ”Jag tänker på tonen D som en stund av fullständig avkoppling eller rentav distraktion. Så fort något börjar hända överger musikern omedelbart detta sinnestillstånd, men återvänder ofta till det under introduktionens gång.”
Igor Stravinskij: Fyrverkeri op. 4
År 1902 inledde Igor Stravinskij (1882–1971) sina kompositionsstudier under ledning av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Rimskij betydde mycket för den unga eleven framförallt i egenskap av en mästare i orkestrering, men lärarens konservativa smak började så småningom utgöra ett problem. Stravinskij ville förbli honom lojal samtidigt som tidens nyaste musik blev alltmera lockande. Han blev fängslad av framförallt sådana franska tonsättare som Debussy och Dukas.
Våren 1908 skrev Stravinskij på sex veckor det korta orkesterstycket Fyrverkeri i vilket han kombinerade Stravinskys orkesterfärger med en fransk harmonivärld. Han sände partitur till sin lärare medveten om den risk han tog. Det var inte sagt att Rimskij skulle tolerera denna musik. Lärarens åsikt förblir dock en gåta utan svar eftersom han avled före posten hunnit hämta partituret för granskning. Stravinsky tillägnade stycket Rimskijs dotter Nadezjda. Hon avskydde det.
Fyrverkeri uruppfördes i Petersburg i början av år 1909. I publiken satt den Ryska balettens impressario Sergej Djagilev som omedelbart beställde en balett av Stravinsky. Inom ett och ett halvt år hade Eldfågeln gjort Stravinsky berömd.
Witold Lutosławski: Cellokonsert
Solokonsertens fokus är på relationen mellan solist och orkester. Tonsättaren kan lyfta fram den som antingen hälsosamt konkurrerande eller understruket motsägelsefull. Witold Lutoslawski (1913–1994) skrev en cellokonsert i vilken relationen är antagonistisk.
Mästarsolisten Mstislav Rostropovitj hade redan längre försökt få ett verk av Lutoslawski, men inget skedde förrän engelska Royal Philharmonic Society beställde ett verk för cello och orkester. Cellokonserten uruppfördes i London år 1970. Den vållade sensation och blev snabbt en av den nya musikens klassiker.
Partituret innehåller aleatorisk kontrapunkt, i vilken varje musikers stämma är relativt självständig men endast inom vissa givna ramar. Verket består av fyra partiet. Cellon och orkestern är från första början på kollisionskurs, och en gemensam ton går att finna endast då och då. Detta har tolkats som ett uttryck för såväl Lutosławskis erfarenheter i Polen under kommunismen som Rostropovitjs erfarenheter som en musiker som öppet föraktade sovjetledningen. Lutosławski förnekade detta. En tänkande lyssnare kan dock inte undvika associationen till en individ som modigt börjar trotsa ett totalitärt system. Med tanke på detta är det intressant att Rostropovitj tänkte sig att solisten ”dör” mot verkets slut. Tonsättaren sade att det inte stämmer, verket avslutas ju segervisst. ”Visst visst”, sade Rostropovitj, ”men den segern är hinsides”.
Igor Stravinsky: Petrusjka (1911)
Marko Ylönen hör till Finlands internationellt mest framstående cellister. Under sin karriär har han varit verksam som solist, kammarmusiker, orkestermusiker, konstnärlig ledare och pedagog. Han har uppträtt runt om i Europa, USA, Kina, Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland samt spelat in ett stort antal verk för etiketter som Ondine, BIS, Finlandia och Alba.
Ylönens repertoar sträcker sig från barocken till nutida musik. Vid sidan av den centrala cellolitteraturen har han aktivt framfört verk av finländska tonsättare som Pehr-Henrik Nordgren, Einojuhani Rautavaara, Joonas Kokkonen, Jouni Kaipainen och Olli Mustonen.
Ylönen har belönats i flera prestigefyllda tävlingar. År 1990 erhöll han ett pris i den internationella Tjajkovskijtävlingen i Moskva och 1996 vann han Concert Artists Guild Competition i New York.
Han har varit solist med de flesta finländska orkestrar samt bland annat Camerata Salzburg, English Chamber Orchestra, The Prague Chamber Orchestra, Adelaide Symphony Orchestra, Melbourne Symphony Orchestra, Stavanger Symfoniorkester, The Netherlands Chamber Orchestra och Göteborgs Symfoniker. Som recitalist har han framträtt bland annat i Carnegie Hall i New York och Concertgebouw i Amsterdam.
Ylönen har varit konstnärlig ledare för Korsholms Musikfestspel och LuostoClassic samt ansvarar från och med 2026 för den konstnärliga planeringen av Larufest. Sedan 2009 är han professor i kammarmusik vid Sibelius-Akademin. Hans lärare har varit Csaba Szilvay, Erkki Rautio, Heikki Rautasalo och Heinrich Schiff. Han spelar på en cello byggd av Bartolomeo Cristofori på 1720-talet.
Jukka-Pekka Saraste
Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.
Som chefdirigent och konstnärliga ledare för Helsingfors stadsorkester betonar Saraste hur mångsidigt det finländska musiklivet är: ”Publikens nyfikenhet för nya verk och fenomen i musiken är något unikt. Musik och kultur överlag anses ha en betydelsefull roll i vårt försök att förstå livets gåtfullhet.”
Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.
Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.
För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.
www.jukkapekkasaraste.com
Marko Ylönen
Marko Ylönen (f. 1966) är känd såväl i Finland som utomlands som orkestersolist, kammarmusiker och pedagog. Han föddes i Rantasalmi och inledde cellostudierna 9 år gammal vid Jyväskyläs konservatoriums enhet i Keuruu. Han fortsatte studierna vid Östra Helsingfors musikinstitut och Sibelius-Akademin samt i Basel. I likhet med många andra av Östra Helsingfors musikinstituts elever uppträdde han som barn i bröderna Szilvays kända TV-program Viuluviikarit musiikkimaassa.
Ylönens karriär har sedan tidiga år präglats av tävlingsframgångar. 15 år gammal var han finalist i Åbo cellotävling, och år 1990 vann han andra pris i samma tävling. Samma år fick han ett pris i den internationella Tjajkovskij-tävlingen i Moskva. Våren 1996 tilldelades han första pris i Artist Guild-tävlingen i New York.
Ylönen uppträder regelbundet som solist med samtliga finländska orkestrar. Han har uppträtt med bland annat Camerata Salzburg, English Chamber Orchestra samt Hollands och Prags kammarorkester. Han har gett recital i bland annat Weill Recital Hall i Carnegie Hall i New York och Kleine Zaal i Concertgebouw i Amsterdam.
Ylönen har uppträtt som HSO:s solist i flera omgångar sedan 1980-talet. Lutoslawskis cellokonsert spelade han med HSO även våren 2003. Då var dirigent Heinrich Schiff, Ylönens lärare i Basel.
Ylönen arbetar sedan 2009 som professor i kammarmusik vid Sibelius-Akademin. Hans cello är en Bartolomeo Cristofori från 1720-talet.