Petrusjka är förälskad i ballerinan men hon vill vara med berättelsens bad guy, moren, som är Petrusjkas fiende. Berättelsen slutar inte lyckligt.
I Petrusjka använde sig Stravinsky av en collageteknik som visar att han hade fingret på tidens puls: samtidigt använde sig exempelvis bildkonstnärerna Pablo Picasso och Georges Braque av trasiga tidningssidor som material i sina verk.
Witold Lutosławskis cellokonsert börjar uppseendeväckande: cellisten spelar med en sekunds mellanrum, helt ensam, den monotont upprepade tonen D. Lutosławskis egen syn på situationen påminner om en beskrivning av ett mediterande sinne: ”Jag tänker på tonen D som en stund av fullständig avkoppling eller rentav distraktion. Så fort något börjar hända överger musikern omedelbart detta sinnestillstånd, men återvänder ofta till det under introduktionens gång.”
Igor Stravinskij: Fyrverkeri op. 4
År 1902 inledde Igor Stravinskij (1882–1971) sina kompositionsstudier under ledning av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Rimskij betydde mycket för den unga eleven framförallt i egenskap av en mästare i orkestrering, men lärarens konservativa smak började så småningom utgöra ett problem. Stravinskij ville förbli honom lojal samtidigt som tidens nyaste musik blev alltmera lockande. Han blev fängslad av framförallt sådana franska tonsättare som Debussy och Dukas.
Våren 1908 skrev Stravinskij på sex veckor det korta orkesterstycket Fyrverkeri i vilket han kombinerade Stravinskys orkesterfärger med en fransk harmonivärld. Han sände partitur till sin lärare medveten om den risk han tog. Det var inte sagt att Rimskij skulle tolerera denna musik. Lärarens åsikt förblir dock en gåta utan svar eftersom han avled före posten hunnit hämta partituret för granskning. Stravinsky tillägnade stycket Rimskijs dotter Nadezjda. Hon avskydde det.
Fyrverkeri uruppfördes i Petersburg i början av år 1909. I publiken satt den Ryska balettens impressario Sergej Djagilev som omedelbart beställde en balett av Stravinsky. Inom ett och ett halvt år hade Eldfågeln gjort Stravinsky berömd.
Witold Lutosławski: Cellokonsert
Solokonsertens fokus är på relationen mellan solist och orkester. Tonsättaren kan lyfta fram den som antingen hälsosamt konkurrerande eller understruket motsägelsefull. Witold Lutoslawski (1913–1994) skrev en cellokonsert i vilken relationen är antagonistisk.
Mästarsolisten Mstislav Rostropovitj hade redan längre försökt få ett verk av Lutoslawski, men inget skedde förrän engelska Royal Philharmonic Society beställde ett verk för cello och orkester. Cellokonserten uruppfördes i London år 1970. Den vållade sensation och blev snabbt en av den nya musikens klassiker.
Partituret innehåller aleatorisk kontrapunkt, i vilken varje musikers stämma är relativt självständig men endast inom vissa givna ramar. Verket består av fyra partiet. Cellon och orkestern är från första början på kollisionskurs, och en gemensam ton går att finna endast då och då. Detta har tolkats som ett uttryck för såväl Lutosławskis erfarenheter i Polen under kommunismen som Rostropovitjs erfarenheter som en musiker som öppet föraktade sovjetledningen. Lutosławski förnekade detta. En tänkande lyssnare kan dock inte undvika associationen till en individ som modigt börjar trotsa ett totalitärt system. Med tanke på detta är det intressant att Rostropovitj tänkte sig att solisten ”dör” mot verkets slut. Tonsättaren sade att det inte stämmer, verket avslutas ju segervisst. ”Visst visst”, sade Rostropovitj, ”men den segern är hinsides”.
Igor Stravinsky: Petrusjka (1911)
Igor Stravinskys (1882–1971) första succé var Eldfågeln, skriven för Sergej Djagilevs Ryska balett. Den framgångsrika premiären i Paris år 1910 ledde till att Djagilev smidde medan järnet var varmt. Han beställde en ny balett. Stravinsky började planera ett verk som senare blev Våroffer. Samtidigt arbetade han på ett verk för piano och orkester som inspirerats av idén om en docka som plötsligt vaknar till liv. Djagilev uppmanade Stravinsky att göra en balett på basen av ämnet. I samarbete med scenografen Alexandre Benois skapade tonsättaren ett scenario med dockan Petrusjka i huvudrollen.
Petrusjka hade premiär i Paris den 13.6.1911. Musiken, koreografin, iscensättningen och Vaslav Nijinsky i rollen som Petrusjka skapade sensation. Senare sammanställde Stravinsky två sviter med musik ur baletten: en för piano, en för orkester. År 1947 gjorde han en ny version av orkesterpartituret.
Vi är på ett nöjesfält i fastlagstid. Orkestern skildrar ett akustiskt sammelsurium: försäljare står vid sina stånd och hojtar, folket skrattar och för liv, positiven spelar, karusellen snurrar. En trollkarl kliver fram från en dockteater. Publiken beundrar hans tre raskt dansande dockor: Petrusjka, Ballerinan och Morianen.
I balettens andra scen hatar Petrusjka Trollkarlen och rasar mot sitt öde. Han är till på köpet olyckligt förälskad i Ballerinan som helt struntar i honom. I den tredje scenen dansar Morianen och Ballerinan såpass intimt tillsammans att Petrusjka blir svartsjuk. Morianen lägger märke till det och blir ursinnig.
Fastslagsfirandet fortsätter lika glatt och spralligt som hittills. Mitt i allt stoj hörs förskräckta utrop. Morianen jagar Petruskja, får fast honom och dödar honom med ett svärd. Trollkarlen lugnar ner folket: ingen fara, ser ni, det är endast en docka. Men plötsligt hörs ett hånfullt skratt. Trollkarlen tittar upp och ser till sin fasa Petrusjkas spöke på dockteaterns tak.
Christian Holmqvist
