Planet Earth

Pekka Kuusisto

Pekka Kuusisto är känd som en mångsidig och fördomsfri musiker. Som solist och orkesterdirigent uppvisar han samma entusiasm som då han får arbeta med elektronisk musik. Då Kuusisto år 2008 belönades med Väinö Tanners fonds Tanner-pris gavs som motivering hans gränsöverskridande, öppna och fördomsfria attityd gentemot all god musik och hans uppfattning att musik är något som förenar alla oavsett person, kultur och nation. Då han år 2013 tilldelades Nordiska Rådets musikpris var motiveringen snarlik.

Kuusisto började spela violin 3 år gammal och studerade vid först Östra Helsingfors musikinstitut, senare Sibelius-Akademin och universitetet i Indiana. Hans viktigaste lärare var Géza Szilvay, Tuomas Haapanen, Miriam Fried och Paul Biss. År 1995 var han den första finländare som vann första pris i Jean Sibelius -violintävlingen.

År 2021 inledde Kuusisto sitt arbete som konstnärlig ledare för Det Norske Kammerorkester. Från och med år 2016 har han varit konstnärlig ledare för Australiens kammarorkester och Saint Paul Chamber Orchestras konstnärliga samarbetspartner. Han har varit Mahler Chamber Orchestras konstnärliga partner sedan år 2019, och Deutsche Kammerphilharmonie Bremens ”Artistic Best Friend” sedan år 2017.

Kuusistos konstnärliga arbete är starkt fokuserat på ett kammarmusikaliskt ensemblespel utan dirigent. På sistone har han dock stått på även dirigentpodiet. Han uppträder regelbundet som solist-dirigent med bland annat Londons kammarorkester, Irlands kammarorkester, Britten Sinfonia, Svenska kammarorkestern och Tapiola Sinfonietta.

Under de senaste säsongerna har Kuusisto uppträtt med bland annat Birminghams och Torontos symfoniorkestrar, Skottlands kammarorkester och Helsingfors stadsorkester samt New Yorks och Los Angeles filharmoniker. Han har gett solokonserter i bland annat Amsterdam Concertgebouw och Londons Wigmore Hall.

Musikhusets kör

Musikhusets kör grundades hösten 2011 på initiativ av dirigenterna Hannu Lintu, Jukka-Pekka Saraste och John Storgårds. Musikhusets kör är en ca 90 personer stark symfonikör som vid behov kan uppträda som även antingen en mans- eller damkör. Musikhusets kör samarbetar med Musikhusets huvudaktörer Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester och Sibelius-Akademin. Tonsättare Tapani Länsiö var körens konstnärliga ledare 2011–2017. I januari 2017 tog Nils Schweckendiek och lektor Jani Sivén över. Kören består av passionerade amatörsångare. Repertoaren består huvudsakligen av symfoniska kör- och orkesterverk. Repertoaren planeras långsiktigt, i samarbete med Helsingfors stadsorkester och Radions symfoniorkester. Körens a cappella-repertoar består av musik skriven för stor kör. Musikhusets kör konserterar huvudsakligen i Musikhuset. Den har dock uppträtt på även bl.a. Orgelnatt och aria-festivalen i Esbo, Åbo musikfestspel och Ekenäs sommarkonserter. Musikhusets kör välkomnar nya sångare i sina led. Information om inträdesprov finner man på webbsajten www.musiikkitalonkuoro.fi

Pjotr Tjajkovskij: Andante cantabile

Av Pjotr Tjajkovskijs (1840-1893) tre stråkkvartetter är den mest populära den första (D-dur, op.11). Kvartetten fullbordades i början av år 1871 och framfördes för första gången i Moskva i mars samma år. Redan vid uruppförandet var det den andra satsen Andante cantabile som väckte mest uppmärksamhet. Satsen bygger på den ryska folkmelodin Vanja satt på divanen.

År 1876 framfördes stycket på en festkonsert för att hylla Leo Tolstoj. Författaren själv var närvarande. Tolstoj blev senare känd för att vara kulturfientlig. Men denna gång muttrade han inte att all konst är onödig, tvärtom. Tolstoj blev så gripen att han brast ut i tårar. Tjajkovskij själv hade samma inställning till Andante cantabile som Rachmaninov till sitt ciss-moll-preludium:

styckets popularitet var inget att klaga över, men tonsättaren tyckte att han nog hade komponerat bättre verk. Tolstojs reaktion fick dock Tjajkovskij att senare erinra sig: ”Som tonsättare har jag aldrig varit lika smickrad.”

År 1888 arrangerade Tjajkovskij Andante cantabile för cello och stråkorkester. Framförallt Mstislav Rostropovitjs uppträdanden med och inspelningar av versionen har gjort den välkänd. Stycket existerar dessutom i arrangemang för bland annat stråkorkester, klarinett, altviolin, blåsensemble och fyra blockflöjter. Den vackra melodin och den lyriska stämningen behöver inte analyseras. Det är som Tjajkovskij-forskaren David Brown säger: Andante cantabile är ett enkelt men perfekt format musikstycke.

Hildur Guðnadóttir: Vishnaja Pamyat

Isländska Hildur Guðnadóttir (f. 1982) är född till en musikalisk omgivning: fadern är tonsättare och klarinettist, modern operasångerska och brodern är musiker i rockgruppen Agent Fresco. Guðnadóttir studerade till en början vid Reykjaviks musikakademi. Senare studerade hon cello och komposition vid Islands konstakademi och Berlins konstuniversitet.

Guðnadóttir har samarbetat med flera ensembler, bland annat finländska Pan Sonic. I samarbete med den legendariska Jóhann Jóhannsson skapade hon sin soloskiva Without Sinking (2009). Den stora publiken lärde känna henne tack vare musiken till Todd Phillips film Joker (2019) som har Joaquin Phoenix i huvudrollen. Filmen fick en Oscar för bästa filmmusik och tilldelades bl.a. Golden Globe-priset och Venedigs filmfestivals pris för bästa soundtrack. Samtidigt blev Guðnadóttir ryktbar med musiken till HBO:s televisionsserie Chernobyl (2019). Serien har blivit en kritikersuccé jorden runt och dess musik har tilldelats bl.a. ett BAFTA- och ett Grammy-pris.

Serien handlar om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl år 1986. Den spelades in i ett nedlagt kärnkraftverk i Litauen. Dit reste även Guðnadóttir som i samarbete med Chris Watson spelade in platsens ljudlandskap. På basen av dem skapades TV-seriens ofta dystra akustiska värld. Men den sista delen kulminerar i en epilog i vilken en kör framför Guðnadóttirs arrangemang av den ortodoxa hymnen Vishnaja Pamyat (Evigt minne).

Guðnadóttir har berättat: ”Vishnaja Pamyat är en traditionell ukrainsk begravningssång. Man sjunger den då någon i Ukraina eller Ryssland avlider, den är ett traditionellt sätt att ta avsked. Jag gjorde arrangemanget som sedan spelades in i Ukraina. Där har sången en stor betydelse, där vet man hur den skall sjungas.” I kvällens konsert framförs verket för första gången i Finland. 

Arvo Pärt: Fratres

Esten Arvo Pärt (f. 1935) fann sin egen musikstil på 1970-talet. Före det hade han kopierat Prokofjevs och Sjostakovitjs nyklassicism och trotsat de sovjetiska kulturnormerna genom att arbeta med västerländsk dodekafoni. Pärt hamnade dock i en konstnärlig återvändsgränd. Han sökte en utväg genom att i flera år studera medeltida sånger, kyrkohymner och renässansens polyfoni.

På basen av sina studier formade han tintinnabuli, en musikstil som kombinerar melodier, treklanger och mångstämmiga texturer och klingar som en slags liten klocka (tintinnabulum). Med denna kompositionsteknik skapar Pärt en musik som är skenbart tidlös. Man kan kalla den för minimalistisk, men gör man det hänvisar man till en amerikansk musikstil. Och Pärts gåtfulla musik är något helt eget.

Det ca tio minuter långa verket Fratres existerar i redan 17 versioner för olika ensembler. Versionen för soloviolin, stråkorkester och slaginstrument startar som en perpetuum mobile-etyd som dock snabbt ersätts av andaktsfullt smygande ackordföljder.

Andrea Tarrodi: Paradisfåglar

Andrea Tarrodi (f. 1981) är en av de mest framgångsrika svenska tonsättarna i vår tid. Hon har studerat musik i Stockholm, Piteå och Perugia. Av kompositionslärarna kan nämnas Jan Sandström, Pär Lindgren, Jesper Nordin och Marie Samuelsson. Hon gjorde sitt genombrott år 2010 med orkesterstycket Zephyros. Hon var Sveriges radios hustonsättare 2011–2013 och Västerås Sinfoniettas tonsättarprofil 2013–14. 2019–21 var hon Nordiska kammarorkesterns hustonsättare.

Tarrodi har komponerat framförallt kammar- och vokalmusik. I produktionen finner man även orkesterverk och solokonserter och Sigrid H, en opera om bildkonstnären Sigrid Hjertén. Den första pianokonserten Stellar Clouds tilldelades Sveriges musikförläggares pris år 2018. Samma år belönades Dahlkvist-kvartettens CD Tarrodi String Quartets med ett Grammis-pris. År 2020 var Tarrodi den första svenska kvinnliga tonsättare som fick ett verk uruppfört på Last Night of the Proms-konserten i London.

Tarrodi är synestetiker, vilket innebär att hon upplever musik visuellt. ”Varje ton och varje ackord har en egen färg”, har hon berättat på BBC Music Magazines hemsida. ”Som ung slets jag mellan att börja antingen måla eller komponera.” En visuell utgångspunkt präglar även stråkorkesterverket Paradisfåglar (2008) som uruppfördes på kammarorkestern Musica Vitaes konsert hösten 2008. Västerås Sinfonietta beställde senare en orkesterversion, som uruppfördes i Västerås hösten 2013. Paradisfåglar föddes då Tarrodi såg Sir David Attenboroughs TV-serie Planet Earth (2006). Tarrodi inspirerades av en episod som handlade om en fågelart som finns i Oceanien. Detta färggrant impressionistiska verk framförs ikväll för första gången i Finland.

Antti Auvinen: Stabat Tiger Mater

Antti Auvinen (f. 1974) har fått en position som en av de mest intressanta finländska tonsättarna. I hans musik finner man fräscha infallsvinklar på modernismens tradition, metallmusikens aggressiva energi och en observatörs reflektioner. Auvinen vill att musik skall ta ställning och väcka känslor. Genombrottsverket Junker Twist (2015) handlar om ultrahögern, körstycket Obviously Foreign Infantry (2015) kombinerar det dadaistiska manifestet med krigspropaganda och Turbo Aria (2017) hade sin utgångspunkt i flyktingkrisen. Operan Autuus (2015) handlar om religiöst våld och tilldelades år 2016 Teosto-priset. Även vår tids teknologi utgör en del av Auvinens arsenal. Exempelvis Cantus fresco disco (2020) kombinerar orkestermusik med videobilder. Auvinen är Finlands tonsättarförbunds ordförande.

I kvällens konsert uruppförs Stabat Tiger Mater, ett verk som hör till beställningsserien Helsinki Variations. Utgångspunkten är två verk, Toivo Kuulas Stabat Mater från år 1915 och Aarre Merikantos Olympiafanfar från år 1939. Auvinen berättar att hans kompositions titel hänvisar till Kuulas verk och dess text som handlar om en moder som sörjer sitt barn. Ordet ‘tiger’ hänvisar till en berömd svensk propagandakampanj under andra världskriget. ”En svensk tiger”, hette det. Svensken var med andra ord smart nog att inte tala om hemmafrontens händelser åt utomstående. Men samtidigt sålde Sverige vapen till Tyskland – och teg om det.

Bruket av Olympiafanfaren hänvisar till detta slag av tigandets kultur, specifikt till vinterolympiaden år 2022 då man i väst valde att se igenom fingrarna att ett sportevenemang arrangerades i Kina, ett land som bryter mot människorättigheterna. Jämsides med allt som är svårt innehåller musiken dock också en slags ”absurd extas” – av det slag man finner i låt säga sportevenemang – som ”liksom sveper åt sidan allt som är av verklig betydelse”. Auvinen tillägger: ”Det musikaliska materialet, Kuula och Merikanto, uppträder i verket i en form som är svår att uppfatta. Detta var mitt mål, jag ville inte använda mig av direkta citat.”

Igor Stravinsky: Psalmsymfoni

På 1920-talet inledde Igor Stravinsky (1882–1971) sin s.k. nyklassiska period. Den blev mycket inflytelserik. Inspirerade av Stravinskys exempel började också andra tonsättare hämta idéer från klassicismen och barocken. Då Stravinsky imiterade Lully i baletten Apollo eller gjorde en modern version av Haydns och Mozarts serenader i sin Serenad för piano var resultatet en paradox. Det var möjligt att uppfatta musikens förebild, men samtidigt var det uppenbart att kompositören inte kunde vara någon annan än Stravinsky.

Ett av den nyklassiska periodens finaste verk är Psalmsymfonin för kör och orkester (1930). Den skrevs på beställning av dirigent Serge Koussevitsky för att uppmärksamma Bostons symfonikers 50-årsjubileum. Verket uppfördes i Bryssel i december 1930 under ledning av Ernest Ansermet. I Boston framfördes verket för första gången ett par dagar senare.

På 1920-talet hade Stravinsky upplevt en religiös väckelse. Han började be, besöka gudstjänster och bekanta sig med religiösa skrifter. Han studerade också Bibeln. Psalmsymfonin vittnar om tonsättarens behov av att få uttrycka sin ortodoxa tro med musikaliska medel.

Det som gör verket nyklassiskt är exempelvis dess allusioner till renässansens och barockens kontrapunktik, samt naturligtvis den objektiva tonen: musiken är tyglat expressiv istället för romantiskt subjektiv. Ur orkestern har tonsättaren lämnat bort violiner och altvioliner, något som ger musiken en säreget mörk klang. Titeln Psalmsymfoni förklarade Stravinsky så här: ”Detta är inte en symfoni i vilken jag tagit med psalmer som sjungs. Tvärtom. Jag har 'symfoniserat' psalmsång.”

Verket består av tre satser som framförs utan paus. Den första satsen (Psalm 38) är nervös och häftig. Den andra satsen (Psalm 39) skildrar en religiös väckelse. Finalen (Psalm 150) är en hyllning till Gud. I slutet klingar en långsam hymn som enligt Stravinsky borde låta som om ”den kom från himlarna”.

Christian Holmqvist