Rösten och vreden

Jukka-Pekka Saraste

Jukka-Pekka Saraste (f. 1956), som inleder sitt arbete som Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare, har etablerat sig som en av sin generations mest kända dirigenter. Han är född i Heinola och inledde sin karriär i musiken som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius, och är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar. Under säsongen 23/24 går Saraste tillsammans med HSO på djupet med Sibelius, Mahlers och Bruckners symfoniska arv. Han lyfter fram också vår egen tids tonsättare.

Saraste tillhör Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam och betonar musikens roll för samhälle och individ: ”Musiken har en egen stark roll i den finländska kulturen, och Helsingfors stadsorkester har en egen betydande roll vad gäller skapandet av vår identitet. Då jag inleder mitt arbete som chefdirigent vill jag delta i orkesterns strävan att vara en orkester för alla helsingforsare. Jag har bollat idéer med det konstnärliga ledarteamet och orkestermedlemmar. Vi vill visa att något av det mest storslagna som en orkester kan erbjuda sina lyssnare är att få uppleva musik tillsammans med andra.”

Jukka-Pekka Saraste har arbetat som chefdirigent för Radions symfoniorkester, Torontos symfoniorkester, WDR-symfoniorkesterns, Oslos filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och Seouls filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor åt unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. Sommaren 2023 arrangerades igen en LEAD!-mästarkurs i samband med Fiskars Summer Festival. En av unga musiker med olika nationalitet sammanställd symfoniorkester samarbetade med Saraste och gästartister.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia - medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.   

https://www.jukkapekkasaraste.com/
 

Pekka Kuusisto

Pekka Kuusisto (f. 1976) är en av Finlands mest kända och internationellt mest framgångsrika musiker. I och med öppningen av Helsingfors stadsorkesters konsertsäsong 2023/24 inleder han en treårsperiod som orkesterns första gästdirigent och violinist och som medlem av orkesterns konstnärliga ledarteam.

”Att få skapa denna konsertsäsong har varit ett underbart äventyr. Jag önskar att lyssnarna upplever såväl upptäckandets glädje som fröjden i att återvända hem”, säger Kuusisto. I HSO:s konserter kommer han att uppträda som både dirigent och violinsolist. Han kommer att stå på estraden som även violinist-dirigent.

Pekka Kuusisto växte upp i en musikerfamilj och började spela violin då han var tre år gammal. Solistkarriären startade på allvar i och med segern i den internationella Jean Sibelius-violintävlingen år 1994. Sedan dess har Kuusisto uppträtt och arbetat jorden runt. För tillfället är han fast anställd i Oslo (Norska kammarorkestern), Bremen (Deutsche Kammerphilharmonie), Berlin (Mahler-kammarorkestern) och San Francisco (San Franciscos symfoniorkester) samt nu även i Helsingfors.

Pekka Kuusisto är känd för att vara oförskräckt och innovativ. Repertoaren går från folkmusik till klassisk musik och musik som trotsar strikta genrebeteckningar. Kuusisto rör sig fritt och frimodigt på konstfältet för att förnya konserttraditioner och interaktionen mellan musiker och publik. I egenskap av instrumentalist och numera också dirigent respekterar han dock också traditionen.

https://www.harrisonparrott.com/artists/pekka-kuusisto
 

Jean Sibelius: Tapiola op. 112

”Vill Ni komponera en symfonisk dikt åt mig? Uruppförandet skulle vara nästa november. Symphony Society erbjuder Er 400 dollar för verkets tre första framföranden.”

Så här inleddes ett telegram som Jean Sibelius (1865-1957) i januari år 1926 fick i sin hand. Avsändare var den amerikanska dirigenten Walter Damrosch. Sibelius tog emot beställningen och under de kommande månaderna arbetade han på sitt nya verk. En del av skisserna gjordes i Rom, andra i Berlin. I initialskedet planerade Sibelius att låta verket heta antingen The Wood eller The Forest. Den slutliga titeln blev Tapiola. Eftersom Tapio, skogens gud i Kalevala-mytologin, var okänd för den internationella publiken lade Sibelius en förklarande dikt med i partituret: "Nordens dystra skogar breder ut sig, / gamla, hemlighetsfulla, i yra drömmar. / Djupt i skogen bor skogsguden /och skogens andar driver sitt hemliga spel, dolda i mörkret.”

Tapiola uruppfördes i New York den 26.12.1926. Mottagandet var förvirrat och rentav avvisande. Det första finländska framförandet i Helsingfors i april 1927 under ledning av Robert Kajanus blev däremot en stor succé. De inhemska kritikerna tyckte sig höra i musiken såväl skogstroll som örnens flykt, såväl vättar som den ensamma ödemarksvandrarens ångest. Det var inte många som omedelbart noterade hur tekniskt radikal Tapiola var som komposition. Verket bygger på ett ständigt men omärkligt varierande av det korta motiv som hörs genast i början. Harmoniken är ofta dissonant. Allting sker hypnotiskt långsamt och formlösningen trotsar alla färdiga analytiska modeller. 

Tapiola kunde ha inneburit en verkningsfull start för en ny, modernistisk period i Sibelius produktion. Men Tapiola blev istället tonsättarens sista stora verk och en slutpunkt. Den åttonde symfonin såg aldrig dagens ljus och Sibelius drog sig tillbaka till det som kallas för Ainolas tystnad. Tapiolas avslutande takter tycks – i efterklokhetens ljus – uttrycka avsked och resignation. 
 

Joseph Haydn: Symfoni nr 60 C-dur ”Il Distratto”

År 1761 inledde Joseph Haydn (1732–1809) sitt arbete som släkten Esterházys musikaliska ledare och dirigent. Han komponerade, övade in och dirigerade nya verk nästan dagligen i över trettio års tid. Haydn arbetade såpass isolerat ute på landsbygden att han sporrades att experimentera, vilket ledde till att han skapade ett helt eget musikaliskt uttryck.

På 1770-talet gjorde Haydn ett nytt kontrakt med släkten Esterházy. Nu fick han tillåtelse att sälja sina verk åt förläggare och ta emot beställningar av även andra. Inom ett par år spelades Haydns musik runtom Europa. Senast i slutet av 1780-talet var hans sin tids mest populära och kändaste tonsättare.

År 1774 skrev Haydn musik till komedin Der Zerstreute. Det rörde sig om en ursprungligen franskspråkig pjäs i fem akter, Le Distrait, som år 1697 skrivits av Jean-François Regnard. Huvudpersonen är en man som är så tankspridd att han glömmer bort sitt eget bröllop. Haydns musik blev en publikframgång och i flera uppsättningar måste man spela dess partier i repris. Tonsättaren såg en chans att göra plånboken fetare. Han sammanställde pjäsmusiken till en symfoni i sex satser som fick titeln Il Distratto. I modern mening är detta allt annat än en symfoni, här saknas både en organisk behandling av musikmaterialet och en stor dramatisk båge. Däremot bjuder musiken på gott humör och roande ögonblick.

Eftersom Le Distrait är en komedi om tankspriddhet tar Haydn fasta på chansen att skriva en musik i vilken tanken ofta brister. Till exempel i första satsen – pjäsens uvertyr – finns ett ögonblick då musiken för en stund trampar vatten tills ett plötsligt infall får att det gå vidare. I mellansatserna uppträder märkliga modulationer, som om musikerna ibland tänkt på annat än noterna framför sig. I den korta Prestissimo-finalen har violinerna problem med sin stämning.
 

Anna Clyne: Sound and Fury

HSO:n residenstonsättare Anna Clyne (f. 1980) har på kort tid blivit ett återkommande namn i internationella konsertprogram och år 2022 var hon världens mest spelade brittiska kvinnliga tonsättare. Clyne, numera bosatt i New York, har arbetat som bland annat Chicagos, Baltimores, Berkeleys och Trondheims symfonikers hustonsättare. Hennes musik har framförts av till exempel Yo-Yo Ma, Los Angeles filharmoniker, Martin Fröst, Concertgebouw-orkestern och London Sinfonietta. Hon samarbetar regelbundet med även danskoreografer och ljuddesigners.

Sound and Fury skrevs på beställning av Scottish Chamber Orchestra, The Orchestre National de Lyon och Hong Kong Sinfonietta. Verket uruppfördes på Scottish Chamber Orchestras konsert i Edinburgh 7.11.2019 under ledning av Pekka Kuusisto.

Clyne berättar ”Sound and Fury är inspirerad av två stora verk: Haydns symfoni nr 60 och Shakespeares Macbeth. Verket uruppfördes på en konsert med nämnda symfoni av Haydn på programmet. Jag lyssnade igenom den flera gånger och antecknade sådant som stannade i minnet: rytmiska gester, melodiska idéer, ackordföljder, till och med ett visst musikaliskt skämt. Sound and Fury är i en sats men innehåller sex delar som följer Il Distrattos helhetslösning. I den femte delen loopar jag en ackordföljd hämtad ur Haydns adagio. Den skapar en klangmatta för Macbeths sista monolog (Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow…) som även gett verket dess titel. Sambandet till Shakespeares pjäs blev tydligt för mig först efterhand. En avgörande faktor var att jag såg ett program från 1979 i vilket Sir Ian McKellen på en mästarkurs analyserar monologens bilder och rytmer. Min avsikt är att föra lyssnaren på en resa som är såväl uppfriskande – vilda stråkgester som studsar runt i orkestern – som rofylld och fundersam – gripande melodier som dyker upp och försvinner ur sikte.”
 

Edgard Varèse: Amériques

Omutlig. Se där ett ord som är lika missbrukat som orden mästerverk eller betydande. I Edgard Varèses (1883–1965) fall är ordet dock det enda rätta. Han skapade fyrkantiga och antiromantiska klangbilder. Musiken var dissonant, strukturerna återspeglade ofta processer man finner i naturen, och en enorm uppsättning slag- och larminstrument gav allt en helt egen ton. Eftersom Varèse hade svårt att finna instrument som motsvarar hans klangideal blev produktionen inte så stor. Först vår tids teknologi hade gett honom alla de verktyg han behövt. Kritikerna hånade konsekvent Varése, men numera har han en odiskutabel position som en av 1900-talsmodernismens genuina klassiker.

Varése föddes i Frankrike. Han hade redan skrivit ett antal verk då han år 1915 flyttade till Förenta staterna. Då han fick höra om den brand som förstört de partitur han lämnat kvar i Europa såg han en chans att börja komponera tabula rasa. Det första nya verket, Amériques (1918–1921), uruppfördes våren 1926 på Philadelphia Orchestras konsert under ledning av Leopold Stokowski. Mottagandet var ytterst negativt. En kritiker skrev dräpande att verket skildrar en katastrof i en djurpark. Partiturets nya version uruppfördes våren 1929.

Amériques för stor orkester är en syntes av några av tidens strömningar: musiken innehåller minnen av såväl Stravinskys Våroffer som Debussys faun och Luigi Russolos futurism. Verket är inspirerat av New Yorks grälla akustiska landskap. Det är inte svårt att höra ljudet av stora massor i rörelse, vinden i smala gränder, ett trafikkaos i rusningstid, den vibrerande tystnaden i den urbana natten. Men Varèse tänkte på även något universellt. Såsom titeln antyder skildrar verket hur man finner nya världar, nya kontinenter. De världarna kan vara av ett inre slag.