Saraste & Jumppanen

Jukka-Pekka Saraste

Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) är utnämnd till Helsingfors stadsorkesters chefdirigent för de kommande tre åren. Han efterträder Susanna Mälkki vars period som HSO:s chefdirigent avslutas år 2023. Saraste har tidigare arbetat som Radions symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns och Oslo filharmonikers chefdirigent. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent och Skottlands kammarorkesters chefdirigent.

Saraste är känd för sin mångsidighet och sin djupa och homogena musikaliska vision. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Säsongen 2022-23 har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och Seouls filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor åt unga musiker står Saraste nära. Sommaren 2022 dirigerade han Gustav Mahler-ungdomsorkestern på dess sommarturné. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkester han hösten 2022 dirigerade i Tammerfors, Helsingfors och Lahtis. Orkestern bestod av elever från Konstakademins Sibelius-Akademi, Haute école de musique i Geneve och Yong Siew Toh Conservatory of Music i Singapore. LEAD!-projekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien.

https://www.jukkapekkasaraste.com/
 

Paavali Jumppanen

Paavali Jumppanen (f. 1974) är en av sin generations mest aktiva och internationellt mest framgångsrika finländska pianister. Han tacklar gärna stora verkhelheter och har framfört bland annat Bachs Die Kunst der Fuge, Schönbergs pianokonsert, Brahms konserter och Beethovens sonater. Jumppanen har uppträtt med flera betydande dirigenter, bland annat David Robertson, Esa-Pekka Salonen, Sakari Oramo, Susanna Mälkki, Osmo Vänskä och Jaap van Zweden. Han har samarbetat med flera av vår tids tonsättare, bland annat Pierre Boulez, Henri Dutilleuxi, Perttu Haapanen och Lauri Kilpiö. 

Jumppanen inledde sin studier vid Sibelius-Akademin och fortsatte dem i Schweiz där han i tre års tid tog lektioner av Krystian Zimerman. Vid Basels musikakademi studerade han förutom piano även fortepiano, klavikord och orgel - och nuförtiden spelar Jumppanen också orgel.

Läsåret 2011-12 gästade Jumppanen Harvards musikvetenskapliga avdelning och fördjupade sig i den wienklassicistiska epoken. Han har framfört Beethovens och Mozarts pianosonater i uppmärksammade konsertserier i Finland och Förenta staterna

Vid sidan om sin internationella solistkarriär arbetar Jumppanen som en populär pedagog. Han har varit gästande professor vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi. 2021 inledde han en treårsperiod som konstnärlig ledare för Australian National Academy i Melbourne.

Jumppanen jämför sitt arbete som musiker med det en översättare gör: ”Det är inte nog att man kan översätta något ord för ord. Då det gäller dolda betydelser och humor måste man ha kännedom om den kultur musiken är född i.”

https://www.paavalijumppanen.com/
 

Sebastian Hilli: Peach

Helsingforsaren Sebastian Hilli (s. 1990) hör till den unga generationens mest framgångsrika finländska tonsättare. Genombrottet skedde då verket Reachings tilldelades första pris i Toru Takemitsu-tävlingen år 2015. Kaija Saariaho, som valt förstapristagaren, kommenterade: ”Musiken har en riktning, ändå överraskar den. En extrem koncentration är närvarande från början till slut. Musiken vill gå vidare men det sker kontrollerat: den musikaliska energin är balanserad och musiken andas på ett naturligt sätt.” Denna beskrivning gäller för även andra av Hillis verk. Han har tilldelats också Teosto-priset, Gaudeamus-priset samt första pris i Det internationella tonsättarrostrumet år 2017 i kategorin Tonsättare under 30.

Peach (2019) skrevs för Ekenäs sommarkonserter på beställning av Finländska kammarorkestern och Jukka Pekka-Saraste. Verket framfördes också i december 2021 på Tapiola Sinfoniettas konsert. År 2021 gjorde Hilli en ny version för Finlands Nationalopera, där verket framfördes som ett av tre verk som användes i musikföreställningen Between. Peach är ett ca nio minuter långt verk som enligt tonsättaren beskriver ”ett ögonblick eller flera ögonblick som väcker en känsla av lätthet och dröm.”

Hilli berättar: ”I tankarna har jag en bild av en varm sommardag, av ett klart, overkligt glitter som  fyller kroppen med välbehag, kittlingar och något pirrande. Mjuka och runda former, tjocka, saftiga  harmonier och melodier skapar en berättelse som utstrålar ömhet, viktlöshet, sensualism och sötma. Ett intimt och känsligt ögonblick tar form, skapar en plats där något får mogna ifred. Jag ville föreviga ett ögonblick som andas en lätt sommarluft, väcker sinnena till liv och likt en frukt är fyllt av sötma.”
 

Witold Lutosławski: Pianokonsert

Witold Lutosławski (1913–1994) blev världsberömd i egenskap av den kanske mest betydande representanten för den polska musikmodernismen. Han tog avstånd från europeiska stilar efter att ha anklagats för formalism i samband med framförallt den första symfonin (1947) som sattes i spelförbud. Trots en hård press lyckades han skapa ett helt personligt tonspråk som kombinerade 12-tonsteknik med folkmusik. Mest känd är Lutosławski för sina aleatoriska kompositioner, verk i vilka en stor del av det klingande resultatet föds först i framförandet och nu-ögonblicket.

Lutosławski hade länge, i nästan femtio års tid, för avsikt att skriva sin pianokonsert (1988). Skisserna fann dock alltid sin slutliga plats i helt andra kompositioner, bland annat Partita (1984) för violin och piano. ”Det rörde sig om en rent musikalisk fråga”, konstaterade Lutosławski. ”Först då mitt tonspråk började bli allt mera perfekt och mångsidigt vågade jag tackla pianot för en tredje gång.” Pianokonserten uruppfördes på Salzburgs musikfestspel i augusti 1988 med polacken Krystian Zimerman som solist. Tonsättaren dirigerade Österrikes radios orkester.

Konserten bugar åt förebilden och landsmannen Frédéric Chopins håll, framförallt den glittrande pianotexturen avslöjar Chopins inflytande. Lutosławski hänvisar öppet och demonstrativt tydligt till romantiska effekter: ”Min avsikt var att väcka till liv den stora pianismens tradition, Chopins, Liszts och Brahms anda. Jag har inget emot nyare pianism, men jag tycker inte att något nytt har gjorts sedan Debussy och Prokofjev.”

Konsertens fyra satser spelas utan paus. Den första satsen börjar med ett avlägset skimmer och fortsätter med explosiva sammanstötningar och en romantiskt färgad pianistisk briljans. Den andra satsen är ett scherzo med betydelsefulla pauser och plötsliga utfall. Satsen kulminerar i en atletisk solokadens. Den tredje satsen är en allvarsam och aforistisk meditation som påminner om den sene Liszt. Finalen är uppbyggd av episoder som samlar energi för att lyckas tackla den avslutande slutstegringen med hedern i behåll.
 

Carl Nielsen: Symfoni nr 5

Dansken Carl Nielsen (1865–1931) är ett av de centrala namnen i den nordiska nationella musiken  vid sidan om den samma år födda Jean Sibelius och norrmannen Edvard Grieg. Nielsens produktions ryggrad utgörs av sex symfonier av vilka den mest kända torde vara den fjärde, Det Uudslukkelige.

Endast symfonierna ett och fem är utan titel. Det är dock troligt att den femte symfonin (1922) utgår från ett program, eller åtminstone en stämning som kunde uttryckas i ord. Nielsen medgav aldrig att verket skulle ha varit inspirerat av världskriget, men gjorde antydningar i den riktningen. Han har sagt: ”Det enda som musik sist och slutligen kan uttrycka är kontrasten mellan passiva och aktiva krafter, mörkrets och ljusets dualism, kampen mellan gott och ont.” Nielsen nämnde inte kriget men beskrev en kamp i rent konkreta termer: ”Jag rullar en sten uppför en backe. Jag använder alla mina krafter för att få stenen upp på krönet. Stenen vilar, i ro med sina egna krafter, ända tills jag knuffar till den. De befriade krafterna får stenen att rulla ner igen. Men detta är inte symfonins program!”

I uruppförandet i Köpenhamn var mottagandet rätt positivt. Men då verket framfördes i Stockholm uppfattades musiken som modernistiskt brutal, rentav kakofonisk. Framförandet tycks ha blivit en batalj: en del av publiken lämnade salen rasande över larmet från estraden medan de som blivit kvar försökte hyssja ner musiken så mycket att dirigent Georg Schnéevoigt började kämpa mot oväsendet genom att piska musikerna att spela allt högljuddare.

Från dagens perspektiv sett är symfonins modernism rätt mild. Verket har två satser. Den första startar med att måla upp en bild av en tomhet i vilken krafter börjar samlas i väntan på en sammanstötning. I satsens höjdpunkt hörs en envist smattrande liten trumma som tvingas underkasta sig den övriga orkestern och bli en del av kollektivet. Endast tråblåsarnas klagan påminner om forna röster. Den andra satsen har gett upphov till sinsemellan rätt likadana tolkningar. Nielsen-forskaren Jack Lawson har talat om världens pånyttfödelse; Nielsens biograf Robert Simpson har talat om en ny början som stiger fram ur den första satsens rykande ruiner.