Presentation

Kritikerna har fallit pladask för Maximilian Hornung: ”Tekniskt är han en charmigt suverän cellist. Men han är framförallt en hängiven musiker.” (Rheinische Post)

Cellist Maximilian Hornungs tolkning av Schumanns konsert har fått kritikerna att uttrycka sig poetiskt. ”I hans händer får de brett sjungande melodierna en inre glöd. De utmanande virtuosa passagerna i det högsta registret är lika delikata som knypplade spetsar. Tekniskt är han en charmigt suverän cellist. Men han är framförallt en hängiven musiker.” (Rheinische Post)


Robert Schumann: Symfoni nr 1 B-dur ”Vårsymfonin”

På 1830-talet komponerade Robert Schumann (1810-1856) framförallt pianomusik. År 1840 blev han intresserad av sångmusik och komponerade under årets gång över 130 solosånger. ”Sångåret” var betydande för Schumann även därför att han efter en långt utdragen rättsprocess äntligen fick gifta sig med Clara Wieck. Hustrun uppmanade sin man att pröva sin talang som orkestertonsättare. År 1841 komponerade Schumann hela tre stora orkesterverk: två symfonier (B-dur och d-moll) och Introduktion, scherzo och final. D-mollsymfonin skrev Schumann helt om tio år senare och då fick den ordningsnumret fyra. 

Den första symfonin skrevs fort, vilket var karaktäristiskt för Schumann. Skisserna blev till på endast fyra dagar och orkestreringen utfördes på en dryg månad. Verket fick sitt framgångsrika uruppförande i Leipzig i mars år 1841. Dirigent var Felix Mendelssohn.

Schumann berättade att symfonin hade att göra med Adolf Böttgers dikt Liebesfrühling, och öppningsfanfarens rytm motsvarar diktens rader ”O wende, wende deinen LaufIm Thale blüht der Frühling auf!” (O, vänd dig om på din färd / våren blomstrar i dalen!). Satserna var tänkta att ha titlarna Våren vaknar, Kväll, Glada lekkamrater och Våren i full blom, men Schumann lämnade dock bort dem. Han ansåg att verket inte är konkret programmatiskt i karaktär, och i detta sammanhang bör våren förstås som en allmän symbol för andlig och konstnärlig pånyttfödelse. 

Den första satsen startar med en introduktion (Andante un poco maestoso) i vilken tonsättaren berättade att han försökt uttrycka hur ”världen blir grön”. I Allegro molto vivacet ”vaknar naturen till liv”. Den andra satsen är ett sjungande Larghetto, den tredje ett raskt scherzo (Molto vivace) med två trion. Schumann karaktäriserade finalen (Allegro animato e grazioso) som ”vårens avsked”. Stämningen är dock snarare friskt energisk än melankolisk: sommaren väntar runt hörnet. 


Robert Schumann: Cellokonsert op. 129

Robert Schumann (1810–1856) skrev mer alla mindre alla sina stora verk motiverade av tillfälle och behov. Som ung fabricerade han pianostycken för att skapa sig ett namn som en turnerande virtuos. Efter att år 1840 ha gift sig med Clara Wieck komponerade han i ca ett års tid 140 sånger om kärleken. Sedan kom en period av orkestermusik, varefter Schumann var en tillräckligt etablerad tonsättare för att ha råd att göra även experiment. Då han år 1850 blev orkesterledare i Düsseldorf förstod han att utnyttja situationen. Hans bana som dirigent blev förvisso kort på grund av en bristande teknik, men perioden gav upphov till sådana verk som bl.a. symfonierna 3 och 4 samt cellokonserten i a-moll (op. 129, 1850). 

Schumann var väl insatt i cellon. Som liten hade han spelat instrumentet och rentav övervägt att bli cellist då karriären som pianist tog slut på grund av en fingerskada. Men Schumanns cellokonsert blev ingen succé, och det av flera orsaker. Han kallade inte verket för en konsert utan smått vagt för ett ”konsertstycke”. Inte heller hade han gjort det tidsenliga och skrivit ett sprakande virtuosverk. Cellokonserten är en poetisk drömbild med sjungande melodibågar, och de tekniska svårigheterna ligger i att producera en vacker klang. 

Både Düsseldorfs solocellist Christian Reimers och tonsättare-cellist Robert Bockmühl började  repetera verket men vägrade sedan framföra det. Även förläggarna reagerade svalt. Fyra år senare sände Schumann partituret för att tryckas. En vecka senare försökte han dränka sig i Rhen. Cellokonserten blev inte Schumanns sista verk, men det är det sista verk han filade färdigt för publikation. 

 Cellokonserten uruppfördes först år 1860, efter tonsättarens död. Trots att solist var den respekterade Ludwig Ebert hade orkestern inte brytt sig om att öva in verket ordentligt och det hamnade snabbt i kategorin historiska kuriositeter. Verket bedöms alltjämt mycket olika och det har inte samma självklara position som ett romantiskt mästerverk som till exempel Elgars och Dvořáks cellokonserter. Verket har tre satser och de spelas utan paus. 


Robert Schumann: Symfoni nr 2 C-dur op. 61

 I slutet av år 1844 flyttade Robert Schumann med sin familj från Leipzig till Dresden. Till en början led han av en svår depression och lyckades inte komponera något. Han började studera musik av framförallt Bach, och skrev sedan några kontrapunktiska verk för piano och fullbordade sin pianokonsert. I slutet av år 1845 började Schumann skissa på en symfoni i C-dur. Verket fullbordades i oktober året därpå och uruppfördes en månad senare i Leipzig under ledning av Felix Mendelssohn. Efter uruppförandet reviderade Schumann orkestreringen och utökade orkestern med basuner. Verket är tillägnat Sveriges och Norges konung Oscar I, som tackade tonsättaren genom att skänka honom en medalj.

C-dursymfonin publicerades år 1847 och fick ordningsnumret två. Egentligen var detta Schumanns tredje symfoni, för verket föregicks av en symfoni i B-dur, Vårsymfonin, och en i d-moll. Sistnämnda verk fick dock sin slutliga form först år 1851. 

Om C-dursymfonin skrev Schumann till sin vän, kapellmästare Otten: ”Jag komponerade denna symfoni då jag ännu var halvt sjuk. Jag anser att man bör minnas detta då man lyssnar på musiken. Det var först i den sista satsen som jag kände mig som född på nytt, och när verket väl var färdigt mådde jag mycket bättre. Verket får mig dock ännu att minnas en svår period i mitt liv.” Trots detta uttalande kan Schumanns andra symfoni inte karaktäriseras som ett dystert verk. Musiken innehåller vissa mörka stråk, men grundstämningen är ljus.

Verket har fyra satser. Den första inleds högtidligt (Sostenuto assai), och går sedan över i ett energiskt Allegro ma non troppo. Den andra satsen (Allegro vivace) är ett perpetuum mobile-scherzo. Den tredje satsen Adagio espressivo är en av Schumanns vackraste symfonisatser, och även i övrigt en pärla i den romantiska orkesterlitteraturen. Verket avslutas med en livsbejakande final (Allegro molto vivace). Den innehåller hänvisningar till de tidigare satserna, samt en hänvisning till Beethovens sångcykel An die ferne Geliebte

Violin 1
Jan Söderblom
Kreeta-Julia Heikkilä 
Eija Hartikainen 
Katariina Jämsä 
Maiju Kauppinen 
Ilkka Lehtonen 
Petri Päivärinne 
Totti Hakkarainen
Angeles Salas Salas
Onni Kunnola
Eriikka Maalismaa

Violin 2
Anna-Leena Haikola 
Kamran Omarli
Maaria Leino
Siiri Rasta
Krista Rosenberg
Anna-Maria Huohvanainen
Sanna Kokko
Harry Rayner
Virpi Taskila
Mathieu Garguillo
Serguei Gonzalez Pavlova

Viola
Atte Kilpeläinen 
Torsten Tiebout 
Petteri Poijärvi 
Tuomas Huttunen
Kaarina Ikonen
Carmen Moggach
Mariette Reefman
Iina Marja-aho

Cello
Tuomas Ylinen 
Beata Antikainen
Basile Ausländer
Veli-Matti Iljin
Ilmo Saaristo
Fransien Paananen

Bass
Ville Väätäinen 
Paul Aksman
Venla Lahti
Juraj Valencik
Flute
Niamh Mc Kenna
Päivi Korhonen

Oboe
Hannu Perttilä
Jussi Jaatinen
Nils Rõõmussaar

Clarinet
Nora Niskanen
Sonja Lankinen

Bassoon
Markus Tuukkanen 
Tuukka Vihtkari

Horn
Mika Paajanen 
Miska Miettunen
Jonathan Nikkinen
Sam Parkkonen

Trumpet
Thomas Bugnot 
Obin Meurin

Trombone
Valtteri Malmivirta 
Anu Fagerström
Mario Montes Aguilera

Timpani
Mikael Sandström 

Percussion
Xavi Castelló Aràndiga

Konstnärer

Antonello Manacorda
dirigent
Maximilian Hornung
cello

Program

    19:00
    Robert Schumann
    Symphony no 1 “Vårsymfonin”
    Robert Schumann
    Cellokonsert
    Paus
    21:00
    Robert Schumann
    Symfoni nr 2
Serie II
Musiikkitalo
Antonello Manacorda
Maximilian Hornung
Robert Schumann
Symphony no 1 “Vårsymfonin”
Robert Schumann
Cellokonsert
Paus
Robert Schumann
Symfoni nr 2