Sibelius & Rihm

Jean Sibelius: En saga op. 9

Kullervo-symfonins sensationella uruppförande våren 1892 gjorde Jean Sibelius (1865–1957) nationellt berömd. Helsingfors orkesterförenings orkesters (nuv. HSO) dirigent Robert Kajanus uppmanande omedelbart Sibelius att skriva ett populärt stycke för liten orkester. Den i december fullbordade tondikten En saga uruppfördes i Helsingfors den 16.2.1893 under tonsättarens ledning. 

Mottagandet var närmast förvirrat och motsvarade inte alls Kullervos succé. Musiken var inte speciellt lättillgänglig, och titeln väckte frågor om vilken saga Sibelius hänvisade till. Oskar Merikanto ansåg att verket kunde förkortas, och Sibelius gjorde en ny version av En saga år 1902. Verket blev då mera komprimerat och mera effektivt. Vissa anser dock att musiken samtidigt förlorade något av sin ursprungliga, grovt tillyxade brutalitet. Den nya versionen bidrog till Sibelius internationella genombrott. Verket dirigerades och spelades in av bl.a. Arturo Toscanini, Thomas Beecham och Wilhelm Furtwängler. 

En saga har förknippats med såväl symbolistisk bildkonst som Eddas diktning och, självfallet, Kalevala. Sibelius själv avslöjade aldrig verkets program - och man kan förstås fråga sig om det ens fanns ett sådant. Senare sade han: "Psykologiskt sett är En saga ett av mina allra mest djupgående verk. Man kunde nästan säga att det innehåller hela min ungdom. Det är ett uttryck för ett själstillstånd. På den tiden då jag skrev En saga fick jag uppleva många skakande ting. I inget annat av mina verk har jag blottat mig så mycket som i En saga. Alla tolkningar av En saga är naturligtvis redan därför helt främmande för mig."

Det är säkerligen möjligt att, om man så vill, finna i En saga en med musikaliska medel skildrad berättelse. Men man kan förvisso också endast sluta ögonen och njuta av alla de fascinerande orkesterfärgerna och suggestiva stämningarna.

Wolfgang Rihm: Sub-Kontur & Verwandlung

Wolfgang Rihm (1952–2024) är det internationellt mest kända exemplet på den tyska ”nyenkla” stilriktningen (Die neue Einfachheit) som tog avstånd till efterkrigstidens konstmusiks mest dogmatiska estetik. Rihm väckte uppmärksamhet med sin musik redan under tonåren. Han gjorde sitt genombrott år 1974 på Donaueschingens musikdagar. Fram till sin död skrev han verk för ledande orkester, ensembler och solister i en aldrig sinande ström. Han tilldelades flera pris och utmärkelser, bland annat Bonns stads Beethoven-pris och Hamburgs stads Bach-pris. År 2003 tilldelades han ”musikens Nobelpris”, det ansedda Ernst von Siemens-priset.

Rihm arbetade i över fyra årtionden som professor i komposition i Karlsruhe. Hans mest kända elever är Rebecca Saunders, Jörg Widmann och Sauli Zinovjev. 

Som tonsättare var Rihm en expressionist som underströk betydelsen av sin egen, subjektiva upplevelse. Framförallt var han en för allt öppen modernist: beroende på verk kan man finna hänvisningar till exempel Schönberg, Beethoven, Edgar Varése, Luigi Nono, Richard Strauss, Sibelius eller jazz. Rihms produktion är mycket omfattande och består av närmare 500 verk. Han skrev bland annat 13 stråkkvartetter, över 20 sångcykler, närmare 30 solokonserter, flera sceniska verk samt en hel del orkester- och kammarmusik.

Orkesterstycket Sub-Kontur skrevs år 1975 och uruppfördes i Donaueschingen den 23.10.1976 på SWF-symfoniorkesterns konsert. Dirigent var Ernest Bour. Verket utgör en fortsättning på orkesterstycket Dis-Kontur (1974). Rihm hade för avsikt att skriva ett tredje orkesterstycke, Kontra-Kontur, men det blev aldrig av. Sub-Kontur består av en serie brutalistiska utbrott och tveksamt poetiska fragment. Verket är tillägnat Rihms tonsättarkollega Karlheinz Stockhausen.

Det ett par årtionden senare skrivna orkesterstycket Verwandlung var en beställning av Alte Oper Frankfurt. Verket, som är tillägnat tonsättarkollegan Wilhelm Killmayer, uppfördes i Frankfurt den 14.9.2002. Christoph Eschenbach ledde NDR Symphonie-Orchester. Verket är det första av sex orkesterstycken som bär titeln Verwandlung. De är en slags musikaliska essäer i vilka Rihm presenterar en viss idé eller ett motiv som han börjar undersöka ur olika synvinklar. Här är utgångspunkten den i början presenterade tonen g. Där Sub-Kontur är påträngande modernistisk är Verwandlung inåtvänd och alluderar till senromantiken. Musiken är som ett förvrängt minne av en vacker tid som aldrig kommer tillbaka.

Jean Sibelius: Tapiola op. 112

”Vill Ni komponera en symfonisk dikt åt mig? Uruppförandet skulle vara nästa november. Symphony Society erbjuder Er 400 dollar för verkets tre första framföranden.” 

Så här inleddes ett telegram som Jean Sibelius (1865-1957) i januari år 1926 fick i sin hand. Avsändare var den amerikanska dirigenten Walter Damrosch. Sibelius tog emot beställningen och under de kommande månaderna arbetade han på sitt nya verk. En del av skisserna gjordes i Rom, andra i Berlin. I initialskedet planerade Sibelius att låta verket heta antingen The Wood eller The Forest. Den slutliga titeln blev Tapiola. Eftersom Tapio, skogens gud i Kalevala-mytologin, var okänd för den internationella publiken lade Sibelius en förklarande dikt med i partituret: "Nordens dystra skogar breder ut sig, / gamla, hemlighetsfulla, i yra drömmar. / Djupt i skogen bor skogsguden /och skogens andar driver sitt hemliga spel, dolda i mörkret.”

Tapiola uruppfördes i New York den 26.12.1926. Mottagandet var förvirrat och rentav avvisande. Det första finländska framförandet i Helsingfors i april 1927 under ledning av Robert Kajanus blev däremot en stor succé. De inhemska kritikerna tyckte sig höra i musiken såväl skogstroll som örnens flykt, såväl vättar som den ensamma ödemarksvandrarens ångest. Det var inte många som omedelbart noterade hur tekniskt radikal Tapiola var som komposition. Verket bygger på ett ständigt men omärkligt varierande av det korta motiv som hörs genast i början. Harmoniken är ofta dissonant. Allting sker hypnotiskt långsamt och formlösningen trotsar alla färdiga analytiska modeller. 

Tapiola kunde ha inneburit en verkningsfull start för en ny, modernistisk period i Sibelius produktion. Men Tapiola blev istället tonsättarens sista stora verk och en slutpunkt. Den åttonde symfonin såg aldrig dagens ljus och Sibelius drog sig tillbaka till det som kallas för Ainolas tystnad. Tapiolas avslutande takter tycks – i efterklokhetens ljus – uttrycka avsked och resignation.