Nätverk, hierarkier, organismer, ritualer, beroendeförhållanden. Musica Nova Helsingfors-festivalen kartlägger vad allt som kan uppstå mellan individer.
Nätverk, hierarkier, organismer, ritualer, ekosystem, tillit, beroendeförhållanden. Musica Nova Helsingfors-festivalen kartlägger vad allt som kan uppstå mellan individer – exempelvis i en symfoniorkester, en organisation där musikerna tillsammans skapar en rikt genljudande musikalisk värld. Konsertens tonsättare närmar sig på sina helt egna sätt orkesterns olika skikt, instrumentgrupper, klangfärger, texturer och intonationer.
Lisa Streich: Ishjärta
Svensken Lisa Streich (f. 1985) studerade komposition och orgel i Sverige, Tyskland, Österrike och Frankrike. Av hennes lärare kan nämnas Adriana Hölszky, Margareta Hürholz och Ralph Gustafsson. Hon har skrivit beställningsverk för bland annat Göteborgs symfoniker, Sveriges radios kammarkör, Münchens kammarorkester och Ensemble InterContemporain. Hon har tilldelats bland annat Anne Sophie Mutter-stiftelsens pris, Berlins konstakademis Busoni-pris och Ernst von Siemens-tonsättarpriset.
Streichs musik kan föra tankarna till naturljud och urbana ljudlandskap. Vid sidan om akustiska instrument använder sig tonsättaren av elektronik och motoriserade maskiner. Många klassiskt tränade ensembler och musiker hamnar utanför sin bekvämlighetszon då de övar in och framför Streichs kompositioner. Om detta har hon konstaterat: ”Jag vill vara organisk. Jag ser ensemblen som en skulptur och har alltid en vision av det visuella slutresultatet. Ibland föds vissa gester automatiskt då man spelar och då komponerar jag s.a.s. koreografiskt. Ibland är musikerna placerade på ett sätt som avviker från det normala. Och ibland måste dirigenten göra rörelser för att få ljudet att vandra, och det skiljer sig från ett normalt dirigerande. Jag använder en hel del tonala kontraster och där är det visuella till stor hjälp.”
Ishjärta skrevs på beställning av Berlins filharmoniker och uruppfördes på orkesterns konsert den 8.6.2023. Dirigent var Kirill Petrenko. Inför uruppförandet berättade Streich: ”Ordet hjärta för tankarna till täta pulsslag och något blodigt och varmt. Ordet is för i sin tur tankarna till något som isolerar, något som hindrar något brännande från att träda fram. Man kan säga att verket handlar om två olika känslor. Är det möjligt att samtidigt uppleva två olika känslor? Eller föds en ny, tredje känsla?"
Rebecca Saunders: Still för violin och orkester
År 2017 frågade den italienska tidskriften Classic Voice över hundra professionella inom konstmusiken vem de anser vara vår tids bästa tonsättare. Rebecca Saunders (f. 1967) kom på tredje plats efter Georg Friedrich Haas och Simon Steen-Andersen. Saunders studerade violin och komposition i Edinburgh. I Tyskland studerade hon under ledning av Wolfgang Rihm. År 2019 var hon den första kvinna som tilldelades det ansedda tyska Ernst von Siemens-tonsättarpriset.
Saunders har arbetat som bland Staatskapelle Dresden-orkesterns hustonsättare. Hennes verk framförs framförallt av ensembler och orkestrar specialiserade på ny musik. Om sin musik säger hon: ”För mig är det ytterst viktigt att lyssnaren uppfattar den magi som finns i klangens fysik: klangens färg, massa, tyngd. Det är detta jag arbetar med, på samma sätt som en skulptör arbetar med olika slag av material.”
Still (2011) skrevs på beställning av Beethoven-festivalen i Bonn och BBC Radio 3 och uruppfördes i Bonn år 2011 på BBC:s symfoniorkesters konsert. Dirigent var Carolin Widmann och dirigent Sylvain Cambreling. År 2016 gjorde Saunders en version av verket som inkluderar även dans och koreografi.
Still består av fragment som förändras. Verket handlar om hur ljud inramas av tystnad, men också om de möjligheter som finns dolda i tystnad. Still är titeln på en novell av Nobel-författare Samuel Beckett. Om detta berättar Saunders: ”Becketts Still skisserar upp en viss situation: huvudet vänds mot den sjunkande solen, den okända huvudpersonen ser natten anlända och mörkret samlas. Huvudet sänks långsamt och noggrant ner i händerna. Medan mörkret tilltar väntar man på ett ljud. En tidlös, kärvt brutal melankoli. Kanske den alltid existerat. Men det har också mänsklighet, mjukhet. Orörlighet. Människans kropp som väntar, i bävan.”
Bára Gísladóttir: ÓS
Som barn spelade isländska Bára Gísladóttir (f. 1989) violin, men i tonåret bytte hon ut instrumentet till en kontrabas. Hon studerade musik vid Islands musikakademi, Milanos konservatorium och Danmarks kungliga musikakademi i Köpenhamn. Hennes kompositionslärare har varit Thurídur Jónsdóttir, Hróðmar Ingi Sigurbjörnsson, Gabriele Manca, Niels Rosing-Schow och Jeppe Just Christensen.
Gísladóttir har gett ut studioalbum som kombinerar kontrabas med sång och elektronik. Hon har uppträtt som solist i sin egen kontrabaskonsert Hringla och har även spelat in verket år 2023. Hon spelar i kammarorkestern Elja Ensemble.
Gísladóttirs produktion består av verk för olika slag av ensembler samt orkesterstycken och körmusik. Hon har också skrivit musik till dans-, teater- och radioproduktioner. År 2021 skrev hon musiken till Wolfgang Lehmanns film The Breathing Forest. Hennes musik har framförts av bland annat Danmarks radios symfoniorkester, Köpenhamns filharmoniker, Frankfurts radiosymfoniker och Ensemble InterContemporain. Hon har tilldelats bland annat Carl Nielsen och Anne Marie Carl-Nielsen-stiftelsens pris och Léonie Sonning-priset. År 2024 tilldelades hon Ernst von Siemens-tonsättarpriset.
Orkesterverket ÓS (2018) skrevs på beställning av Reykjaviks stad och Islands symfoniorkester för att fira Islands hundraåriga självständighet. Verket uruppfördes i Reykjavik 1.12.2018. Året därpå gjorde tonsättaren en ny version av partituret.
Typiskt för Gísladóttirs musik är en fokusering på ljud och deras dramaturgiska möjligheter. ÓS utgör inget undantag. Suggestiva färger och larm trollas fram ur orkestern med hjälp av till exempel bleckplåtar och fingerborgar. Titeln är ett isländskt ord som kan betyda såväl floddelta som mun.
Piyawat Louilarpprasert: Ptera
I tonåren spelade den i Bangkok födda Piyawat Louilarpprasert (f. 1993) trombon i skolans musikkår. Han ville själv skriva musik och studerade komposition, först vid Royal Academy of Music i London och sedan vid Cornells universitet i New York. Numera framförs Louilarppraserts musik jorden runt på framförallt konserter och festivaler specialiserade på ny musik. År 2014 grundade han Tacet(i), en ensemble som framför experimentell musik. Louilarpprasert arbetar som assisterande professor i komposition vid Bowling Green State University i Ohio.
Louilarpprasert har skrivit beställningsverk för bland annat Thailands filharmoniker, Royal College of Music Wind Ensemble, Omnibus Ensemble och Princess Galyani Vadhana-musikinstitutets ungdomsorkester.
Bland annat Olga Neuwirth och Claude Debussy är viktiga förebilder. Enligt Louilarpprasert är klang nyckelordet i hans musik. ”Det finns vibrationer i allt, allt kan skapa ljud, varje kropp klingar. Jag överväger om jag skall skriva ett verk för glas, eller för en violin som kunde klinga som glas. Sedan börjar jag undersöka. Jag tar reda på vad som är möjligt och vad som inte är möjligt… och sedan utreder hur jag kunde göra det omöjliga möjligt”. Som detta uttalande av Louilarpprasert avslöjar, tvekar han inte att använda ovanliga spelsätt. Han utvidgar också gärna ensemblerna med vardagsföremål eller till exempel delar av hushållsmaskiner. Vissa verk kombinerar musik och multimedia. Louilarpprasert har även skrivit verk för traditionella asiatiska instrument.
Ptera är skrivet år 2023 på beställning av Dresdner Tage der zeitgenössischen Musik-festivalen. Verket uruppfördes samma år på Elbland Philharmonie Sachsen-orkesterns konsert. Dirigent var Ekkehard Klemm. Verket är skrivet för orkester och föremål som framkallar ljud. Titeln är en ordändelse som används då man formar ord som har att göra med vingar.
Olli Virtaperko: Aarre
"Det var utmanande men givande att skriva Aarre för symfoniorkester och Musikhusets orgel. Det finns inte många förebilder för ett verk som kombinerar en för vår tids musik anpassad orgel med en symfoniorkester, och under kompositionsprocessen upplevde jag att jag arbetar med möjligheter som är antingen nya eller mycket litet outforskade. Jag gjorde det till min uppgift att smälta samman orgeln med symfoniorkestern, berika instrumentets klangvärld med nya färger och utvidga harmonin med mikrotonala, från tempererad intonation avvikande element som är enkla att förverkliga på denna orgel. Dessa utgångspunkter såväl styrde kompositionsarbetet som definierade hurdant verket skulle bli.
Orgelstämman är utarbetad i nära samarbete med organist Susanne Kujala. I orgelstämman använder jag frekvent ett ackord som består av orgelns övertonsregisters naturliga ters och septima samt nona. Detta s.k. 379-ackord används för att berika kvicka melodiska figurer men också som en statisk harmonisk hållpunkt och som en komplettering av övertonsregistrens grundton och kvint. Ackordet utgör också en del av självständiga mikrotonala harmonier. I verket undersöker jag även de möjligheter som står till förfogande då övertonsserier placeras på varandra för att skapa dissonanser som kombineras med mikrotoner i 1/4-tonregistret.
Dessutom utnyttjar jag orgelns Flexible Wind-egenskap som innebär att man med hjälp av en smidig ändring i lufttrycket kan höja eller sänka orgelns klangmassa. Orgelns övertonsregister får harmoniskt stöd av stråkarnas flageoletter, klarinetternas multifoner och bleckens naturtoner. Vid sidan om orgeln har jag skrivit viktiga solistiska partier för bland annat fagott, engelskt horn, klarinett, valthorn och harpa.
Verkets titel (det finska ordet för skatt) hänvisar till å ena sidan Musikhusets orgel - en skatt i Finlands musikliv – och å andra sidan tonsättare Aarre Merikanto och hans verk Konzertstück (1926) för cello och kammarorkester. Dess huvudtema, med sin tendens att använda heltoner, glimtar ibland fram i Aarres orgelstämma."
Olli Virtaperko
