Helvi Leiviskäs symfonier utgick från en helhetsvision, ur erfarenheter av hur något visuellt öppnar upp sig. ”I själva verket går det inte att separera mina musikaliska strävanden från min sökan efter eviga värden.” Sinfonia brevis fullbordades år 1962. Leiviskä ansåg att verket var hennes fjärde symfoni.
”En virtuos som andas flammor!” (Gramophone) ”Liszt reinkarnerad!” (Fanfare) ”Pianots unga tsar” (Classica). Musikmagasin jorden runt har använt sig av fantastiska epitet för att beskriva hur det låter då kvällens pianosolist uppträder.
Dalia Stasevska
Under de senaste åren har Dalia Stasevska (f. 1984) blivit en av de internationellt mest synliga finländska dirigenterna. Under enbart denna säsong gästar hon för första gången bland annat Cincinnati, Los Angeles, Chicago, San Fransisco, Philadelphia, Washington och Minnesota. Dessutom fortsätter hon i sin tjänst som BBC Symphony Orchestras första gästdirigent samt dirigerar bland annat Benjamin Brittens En midsommarnattsdröm på operafestspelen i Glyndebourne. Helsingfors stadsorkester har hon dirigerat flera gånger. Från och med hösten 2021 är hon Sinfonia Lahtis chefdirigent.
Stasevska är född i Kiev. Fem år gammal flyttade hon till Finland. Hon började sin musikerbana som violinist och eftersträvade tidigt ett professionellt kunnande. Hon spelade i flera finländska orkestrar tills allt förändrades i och med Jorma Panulas dirigentkurs. Det var med en dirigentpinne i handen men verkligen kände att man kunde skapa musik.
Som såväl chefdirigent som gästdirigent är Stasevska känd för sin äventyrliga och okonventionella programplanering. Olika tidsperioder och olika konstformer möter varandra på ett sätt som skall väcka tankar. Som privatperson är Stasevska intresserad av både klassisk musik och lätt musik och laddar batterierna genom att lyssna på både opera och pop. Till hennes passioner hör även modern konst, arkitektur och design. Hon berättar att hennes nyfikenhet väcks av till exempel italiensk 60-talsarkitektur och designade köksredskap.
Alexandre Kantorow
Under de senaste åren har Alexandre Kantorow (f. 1997) gjort en kometkarriär. Han uppträdde redan i tonåren på de stora konsertestraderna i Frankrike som solist med bland annat Paris orkester. Det stora genombrottet skedde i den legendariska Tjajkovskij-tävlingen i Moskva år 2019 där Kantorow var den första franska pianist som tilldelades inte endast första pris utan även tävlingens Grand Prix. Detta var första - och sannolikt sista - gången Kantorow deltog i en musiktävling.
Kantorow började spela piano då han var fem. Ännu då han 11 år gammal spelade privat för Pierre-Alain Volondat såg han inte musiken som sin framtid. Han minns inte att han som ung ens skulle ha lyssnat på musik, detta trots att hans föräldrar är violinister: fadern är den som även dirigent välkända Jean-Jacques Kantorow. Då Kantorow började studera vid Schola Cantorum i Paris kom han i kontakt med ett kollektivt musicerande. Även studierna under Igor Lazkos ledning drev honom i en allt mera professionell riktning. Kantorow tog snabbt igen all förlorad tid och resten är historia.
Kantorow framför ofta välkända tonsättares mindre kända verk. I tävlingen i Moskva var han den enda finalist som spelade Tjajkovskijs andra pianokonsert, ett verk han fortfarande har i sin repertoar. Han har spelat in Camille Saint-Saëns alla fem pianokonserter. Under denna säsong framför han Rachmaninovs första pianokonsert tillsammans med även bland annat Belgiens nationalorkester.
Trots sina unga år har Kantorow redan uppträtt med flertalet av de mest kända orkestrarna, inkluderande Bostons symfoniorkester, Philharmonia Orchestra i London och Münchens kammarorkester. Han har tilldelats två Diapason d’Or-skivpris. I Finland har Kantorow uppträtt flera gånger tillsammans med Tapiola Sinfonietta samt på musikfestspelen i S:t Michel. Ikväll debuterar han med Helsingfors stadsorkester.
Helvi Leiviskä: Sinfonia brevis
Enligt rosenkreuzarna var det endast en s.k. invigd person som i musik kunde åstadkomma något som hade stor betydelse för även omvärlden. En dylikt gestalt var enligt Helvi Leiviskä (1902-1982) Väinämöinen. Rosenkreuzarna såg Kalevala som en helig bok som allegoriskt uttrycker andelivets hemligheter. Ockultism och teosofi framträder inte i Leiviskäs musik på ett direkt sätt. Hennes konstuppfattning är dock präglad av dem, liksom av tanken att konst kommer från Gud.
Leiviskä utbildades till tonsättare år 1927 som Erkki Melartins elev. Hon idkade fortsättningsstudier i Berlin samt privat under ledning av Leevi Madetoja. Hon utförde huvuddelen av sitt livsverk som Sibelius-Akademins bibliotekarie 1933-1968. Leiviskäs mest vägande kompositioner är tre symfonier, en pianokonsert och Sinfonia brevis. Produktionens tyngdpunkt är på verk i stor skala.
Leiviskä hörde till Madetojas skola men började snart favorisera kontrapunktiska former. Hon övergav det nationalromantiska elementet till förmån för ett tonalt allt friare och allt mera polyfont tonspråk som till sist stod nära expressionismen. I hennes sena verk saknas nästan fullständigt en tonartskänsla. Leiviskäs produktion kulminerar i den avslutande trippelfugan i Sinfonia brevis (1962/1972).
Leiviskäs tre kompositionskonserter fick för det mesta en positiv kritik. Sulho Ranta kunde dock inte låta bli att anmärka att Leiviskä ”ställer musiken så högt att den inte får stå i ens ett glädjefyllt musicerandes tjänst”. Det relativt korta verket Sinfonia brevis torde vara det mest framförda av Leiviskäs orkesterkompositioner.
Sergei Rahmaninov: Pianokonsert nr 1 fiss-moll op. 1
”Jag är en rysk tonsättare och det land jag fötts i har oundvikligen påverkat min karaktär. Min musik är således rysk, men jag har aldrig medvetet försökt skrivit en nationell musik eller en musik i någon annan stil heller.” Oavsett sin ryskhet tog Rachmaninov avstånd till sitt lands nationella tendenser. Likt Tjajkovskij stod han alltid nära den europeiska romantiken.
Under åren före det första världskriget befann sig musiken i ett kraftigt brytningsskede. År 1900 var Rachmaninov endast 27 år gammal och kunde för ålderns del ha börjat testa tidens nyaste strömningar, impressionismen och expressionismen. Men han höll sig borta från modetrender och förblev genom hela sin produktion trogen 1800-talsromantiken.
Den första pianokonserten vittnar om tonsättarens tidiga mognad. Den första satsen skrevs år 1890 då Rachmaninov var endast sjutton år gammal. De två återstående satserna skrev han då han var aderton. Rachmaninov återvände till konserten år 1917. Han skrev om den och berättade i ett brev till en vän: ”All ungdomlig fräschör finns kvar, trots det klingar konserten nu mycket bättre. Då jag säger åt amerikaner att jag skall spela den första konserten protesterar de inte men jag ser på deras miner att de hade föredragit att jag spelar den andra eller tredje konserten.”
I revideringen år 1917 användes rödpennan för framförallt de passager i vilka Rachmaninov upplevde att musiken stod i alltför tydlig skuld till Edvard Griegs populära pianokonsert. Han gjorde om den första satsens orkestermellanspel och kadensens början. Även finalen genomgick drastiska förändringar.
Konserten öppnar med valthornens dramatiska förkunnelse och en serie ackord i pianot. Det egentliga huvudtemat är lyriskt och melankoliskt. Sidotemat är livfullt. En omfattande kadens utgör hela verkets kärna. Andantet fungerar som en andningspaus före den virtuosa finalen. Strukturens mästerskap bygger, som så ofta hos Rachmaninov, på snarare en osviklig fantasi än i förväg uttänkta lösningar.
Jean Sibelius: Symfoni nr 6 d-moll op. 104
Jean Sibelius kom i kontakt med runosång först via Larin Paraske som han mötte i Borgå år 1891 och sedan genom runosångare han hörde på sin bröllopsresa i Karelen sommaren 1892. Sibelius samlade och publicerade runomelodier. Då han 1896 gav sin provföreläsning i samband med att han ansökte om tjänsten som musiklärare vid Helsingfors universitet presenterade han sin syn på hur folkmusiken påverkade tonkonsten. Sibelius menade att man kan använda den levande folkmusiken som en utgångspunkt för en nytt tonalt system. Samma syn delades av Bartók, som dock hade närmat sig ämnet från ett annat perspektiv och med andra slutresultat.
Sibelius tog intryck av Kalevalas värld tämligen sofistikerat och indirekt. Han ville leva sig in i runosångens atmosfär istället för att närma sig den teoretiskt. Ytligt betraktat framträder runosången i Sibelius produktion närmast i form av modala drag. Hans symfoniers kontinuerliga tematiska processer har dock mycket gemensamt med runosångarnas metod att variera sina melodier.
Skisser från år 1914 för den femte symfonin avslöjar att en del av materialet senare kom till användning i symfonierna sex och sju. Arbetet på den sjätte symfonin inleddes på allvar först år 1922. Verket blev snabbt färdigt. Litet är känt om symfonins tillkomstprocess och man finner inga spår av de slitsamma kamper som präglade omarbetningarna av den femte symfonin. Uruppförandet i Helsingfors 19.2.1923 fick ett motstridigt mottagande. Symfonins betydelse noterades dock i åtminstone ett par recensioner.
Den sjätte symfonin representerar Sibelius suveräna sena stil. I sin dagbok karaktäriserade tonsättaren verkets atmosfär med formuleringen ”Skuggorna blir längre”. Symfonin pendlar mellan ljus och skugga. Verket är rikt polyfont, klassiskt balanserat. Vissa utländska kritiker har menat att Sibelius är som mest sig själv i just detta verk.
