”Jag kan inte spela Rachmaninov utan att känna häpnad och tacksamhet över att det kan finnas musik med sådan skönhet”, berättar solisten Boris Giltburg.
Boris Giltburg, känd för sina tolkningar av Sergej Rachmaninovs musik, menar att ingenting saknas i tonsättarens första pianokonsert. ”Där finns en hjärtskärande längtan och nostalgi, lyxen i en lättjefull sommardag, en enastående ömhet och kärlek.”
Musik för stränginstrument, slagverk och celesta är en av Béla Bartóks mest kända kompositioner. Det år 1946 skrivna verket fascinerar med sina kontraster som gör musiken samtidigt vild och behärskad, rofylld och skrämmande.
Sergei Rahmaninov: Pianokonsert nr 1 fiss-moll op. 1
”Jag är en rysk tonsättare och det land jag fötts i har oundvikligen påverkat min karaktär. Min musik är således rysk, men jag har aldrig medvetet försökt skrivit en nationell musik eller en musik i någon annan stil heller.” Oavsett sin ryskhet tog Rachmaninov avstånd till sitt lands nationella tendenser. Likt Tjajkovskij stod han alltid nära den europeiska romantiken.
Under åren före det första världskriget befann sig musiken i ett kraftigt brytningsskede. År 1900 var Rachmaninov endast 27 år gammal och kunde för ålderns del ha börjat testa tidens nyaste strömningar, impressionismen och expressionismen. Men han höll sig borta från modetrender och förblev genom hela sin produktion trogen 1800-talsromantiken.
Den första pianokonserten vittnar om tonsättarens tidiga mognad. Den första satsen skrevs år 1890 då Rachmaninov var endast sjutton år gammal. De två återstående satserna skrev han då han var aderton. Rachmaninov återvände till konserten år 1917. Han skrev om den och berättade i ett brev till en vän: ”All ungdomlig fräschör finns kvar, trots det klingar konserten nu mycket bättre. Då jag säger åt amerikaner att jag skall spela den första konserten protesterar de inte men jag ser på deras miner att de hade föredragit att jag spelar den andra eller tredje konserten.”
I revideringen år 1917 användes rödpennan för framförallt de passager i vilka Rachmaninov upplevde att musiken stod i alltför tydlig skuld till Edvard Griegs populära pianokonsert. Han gjorde om den första satsens orkestermellanspel och kadensens början. Även finalen genomgick drastiska förändringar.
Konserten öppnar med valthornens dramatiska förkunnelse och en serie ackord i pianot. Det egentliga huvudtemat är lyriskt och melankoliskt. Sidotemat är livfullt. En omfattande kadens utgör hela verkets kärna. Andantet fungerar som en andningspaus före den virtuosa finalen. Strukturens mästerskap bygger, som så ofta hos Rachmaninov, på snarare en osviklig fantasi än i förväg uttänkta lösningar.
Béla Bartók: Musik för stränginstrument, slagverk och celesta
År 1929 hörde den schweiziska dirigenten och mecenaten Paul Sacher Béla Bartók (1881–1945) framföra sina egna verk. Sacher blev förtjust i vad han fick höra. Då den av honom ledda Basels kammarorkester skulle ha sin 10-årsfestkonsert beställde han ett verk av Bartók. Musik för stränginstrument, slagverk och celesta (1936) uruppfördes i Basel den 21.1.1937. Publiken reagerade med entusiasm och finalen måste ges da capo. Senare skrev Bartók på Sachers beställning även sonaten för två pianon och slagverk (1937) och Divertimento för stråkar (1939).
Musik för stränginstrument, slagverk och celesta är en av klassikerna i Bartóks produktion, och anses av många vara ett av 1900-talets mest betydande musikverk. Det är skrivet för två stråkgrupper som är utplacerade på estraden mittemot varandra, samt harpa, slagverk, piano och celesta. Musiken innehåller melodiska gester och rytmer som tydligt hänvisar till ungersk folkmusik men samtidigt är helt oberoende av utgångspunkten. Sacher hade separat önskat att verket inte skulle bli för svårt för orkestern. Tonsättaren hade meddelat att han självfallet inte eftersträvar att skriva en musik som inte går att spela. Trots detta kräver verket förvisso att musikerna är totalt fokuserade.
Då man talar om verket betonar man ofta dess intellektuella drag. Partituret innehåller det gyllene snittets princip, symmetriska harmonilösningar, och andra finesser. Också Bartók själv talade vanligen om detta verk i analytiska termer. Men en gång då han hörde det på konsert vände han sig mitt i den tredje satsen till violinist André Gertler och viskade: ”Hör ni? Där är havet och dess vågor!”
Den långsamma tredje satsen (Adagio) präglas av elegiska och mystiska stämningar; många kommer ihåg den från Stanley Kubricks skräckfilm The Shining (1980).
Den första satsen (Andante tranquillo) är en långsam fuga som stiger till en höjdpunkt och sedan sjunker tillbaka till tystnad. Den andra satsen (Allegro) är ett rytmiskt scherzo. Den långsamma tredje satsen (Adagio) präglas av elegiska och mystiska stämningar; många kommer ihåg den från Stanley Kubricks skräckfilm The Shining (1980). Verket avslutas med en energisk final (Allegro molto).
