Spartacus

Aram Chatjaturjan: Adagio, Aeginas variationer och Bacchanalia ur baletten Spartacus

I likhet med nästan alla andra sovjettonsättare var också armeniern Aram Chatjaturjan (1903–1978) tvingad att finna en balans mellan en autentisk röst och partiledningens krav. Eftersom hans tonspråk var folkligt och traditionellt och inte utmanade lyssnaren med dissonanser och pessimism kom han dock lättare undan än sina kolleger. Exempelvis Dmitrij Sjostakovitj, Gavriil Popov och Aleksandr Mosolov blev hårt attackerade från och med redan år 1936. Chatjaturjan däremot stämplades som formalist först år 1948 – och redan samma år släpptes han musik fri från censur. Kanske det hjälpte att han år 1943 blivit partimedlem samt skrivit musik till patriotiska filmer.

Internationellt slog Chatjaturian igenom med först sin pianokonsert (1936) och sedan konserterna för violin (1940) och cello (1946). Numera är han bäst känd tack vare vissa orkesterstycken, bland annat valsen ur musiken till pjäsen Maskerad (1941) och sabeldansen ur baletten Gajane (1942). Chatjaturians sista stora verk och internationella succé blev baletten Spartacus (1954). Efter den fokuserade han på att arbeta som lärare, dirigent och organisationsledare.

Spartacus berättar om det tredje slavkriget 73–71 f. Kr. och om gladiatorn som ledde tiotusentals slavar i ett uppror mot Romerska riket. I kvällens konsert framförs tre satser ur baletten. Det brett böljande Adagiot, som blivit känt som titelmusiken i BBC:s dramaserie Onedinlinjen, skildrar kärleken mellan Spartacus och hans hustru Phrygia. Den blida Phrygias motsats är Aegina, konsul Crassus liderliga och makthungriga älskarinna som köper Phrygia till sitt eget harem. I satsen Bacchanalia är vi på en dekadent fest med Aegina som värdinna.

Alexander Arutjunjan: Trumpetkonsert Ass-dur

Alexander Arutjunjan (1920–2012) är ett av de stora namnen i Armeniens musik. Han studerade i Moskva under åren efter andra världskriget men återvände till sin hemstad Yerevan för att bygga upp landets musikliv. Han komponerade musik som byggde på armeniska melodier och arbetade som Yerevans filharmonikers chefdirigent och stadens konservatoriums professor. Han fick flera höga utmärkelser, bland annat Stalinpriset år 1949. År 1962 tilldelades han hederstiteln Folkets artist i Armenien och år 1970 hederstiteln Folkets artist i Sovjetunionen.

Arutjunjan skrev flera verk för blåsinstrument, bland annat konserter för blåskvintett (1964), flöjt (1980), basun (1991) och tuba (1992) samt mängder av kammarmusik för bleckinstrument. Hans överlägset populäraste verk är trumpetkonserten (1950) som än idag har en central plats i instrumentets repertoar. Dessutom används verket för att testa trumpetare då de provspelar för en orkester.

Arutjunjan började skriva konserten från och med år 1943. Den var avsedd för trumpetare Zolak Vartasarian som dock stupade i andra världskriget. Verket uruppfördes av Aykaz Messlayan. Konserten blev populär främst tack vare Timofej Dokschitzer. Han gjorde Arutjunjans verk känt jorden runt och bevisade samtidigt att trumpeten är ett soloinstrument fullt i klass med andra instrument.

Konserten är cirka femton minuter lång och består av fyra satser som spelas utan paus. Sin vana trogen kombinerar tonsättaren ashik-trubadurers sånger med virtuosa och slående löpningar. Introduktionen är ett kort, improvisatoriskt Andante. Det leder till ett raskt, omfattande Allegro energico som i sin tur leder till ett melankoliskt Meno mosso. Den sista satsen Allegro återvänder till stämningen i verkets början. Trumpeten har en kadens och kastar sig sedan tillsammans med orkestern över mållinjen.

Jean Sibelius: Pan och Echo, dans-intermezzo nr 3 op. 53a

Jean Sibelius (1865–1957) är känd för sina symfonier och tondikter. Som tonsättare var han dock också något av en modern content creator: varje verk behövde inte vara ett odödligt nationellt monument, det räckte att det fungerade som musik skriven för ett visst tillfälle. Alla tonsättare genom tiderna har skrivit bruksmusik för att hålla uppe såväl hantverk som levnadsstandard i väntan på att stora beställningar dyker upp.

Bland annat Musik zu einer Szene (1904) som omarbetades till Dans-intermezzo nr 2 och Pan och Echo (1906) som fick undertiteln Dans-intermezzo nr 3 hör till dylika mellanverk. Det första orkesterstycket framfördes på en av Helsingfors filharmoniska sällskaps (nuv. Helsingfors stadsorkester) välgörenhetskonserter. Med det senare verket samlade man i sin tur in pengar för att bygga ett nytt konserthus. Ett konserthus fick man dock först år 1930 i samband med Helsingfors konservatorium, nuvarande Sibelius-Akademin.

Skogens gud Pan och nymfen Echo är gestalter i den grekiska mytologin. Författaren Longus skildrar paret i sin pjäs Dafnis och Chloe: Echo låter inte Pan komma nära, och till sist blir Pan så förargad att han beordrar herdar att slita Echo i stycken. Jordens mor Gaia gravsätter Echos lemmar. Men hennes sång överlever.

Det är oklart vilken scen ur myten Sibelius komposition skildrar, men enligt uruppförandets kritiker ackompanjerade musiken en dansscen i vilken Pan och Echo står högst upp på en kulle och beundrar nymfer som dansar nere i dalen. Dans-intermezzot består grovt taget av två partier. Det första har stämningsfulla, sensitiva klanger medan det andra är dansant och hetsas till stora utbrott.

Claude Debussy: La Mer

Mer eller mindre hela det centraleuropeiska konstfältet trodde ännu årtionden efter Richard Wagners död att dennes teorier och tonspråk skulle förbli höjdpunkten i musikens evolution. Trots Wagners utpräglat germanska profil idealiserade även de franska tonsättarna med Claude Debussy (1862–1918) i spetsen hans romantiska bombasm.

Debussys Wagnerdyrkan slutade i ett slag då han på världsutställningen i Paris år 1899 för första gången hörde musik från Fjärran Östern. Redan på världsutställningen år 1878 hade Debussy lyssnat på nordafrikanska café-ensembler, och då han vistats i Ryssland hade han lagt märke till landets tonsättares intresse för melodier från Mellanöstern. Men inget hade gjort samma intryck som det han hörde spelas av musiker från Vietnam, Indonesien och Kambodja. Debussy hörde ”havets musik, löv som rasslar i vinden och tusentals andra småljud”.

Debussy började utveckla ett tonspråk som mot hans vilja kallades för impressionism, en term lånad från bildkonsten. Men även bildkonst hade betydelse för Debussys musik, och detta gäller inte minst La Mer (Havet, 1905) vars partiturs pärm pryds av japanen Hokusais träsnitt Under vågen utanför Kanagawa. Debussy var inspirerad av även Joseph Turners målningar med havsmotiv.

Debussy kallade satserna i La Mer ”symfoniska skisser” men verket kan uppfattas som en äkta symfoni. Den första satsen ”Från morgon till middag på havet” speglar en horisont vars regnmoln försvinner då gryningen inleds. Den andra satsen ”Vågornas lek” är ett mellanspel som i en symfoni skulle kallas för ett scherzo. Den stormiga finalen ”Dialog mellan vinden och havet” har tolkats som även en skildring av Debussys kaotiska kärleksliv.

Uruppförandet i Paris gick inte hem hos vare sig publik eller kritiker eftersom man var van vid att musik om havet skulle präglas av ett enormt orkesterbrus. Inte heller de följande framförandena gjorde något bättre, till exempel kritikern Henry Krehbiel kallade Debussys ocean för en groddamm. Det var först i och med det första framförandet i London år 1908 som La Mer fick sin ställning som ett av musikhistoriens mästerverk.