Håll i hatten! Rokoko-slingor svingar oss runt i solsystemet, en värdefull italiensk violin tar oss genom århundraden, och plötsligt är vi under vulkanen Etna.
Håll i hatten! Musikaliska rokoko-slingor svingar oss runt i solsystemet, en värdefull italiensk violin tar med oss på en färd genom århundraden, och under vulkanen Etna, där en underjordisk gud vaknar till liv. I resans slut väntar Antonín Dvořáks älskade symfoni Från nya världen. I symfonins berömda vaggvisa stillar det engelska hornet själens oro.
Missy Mazzoli: Sinfonia (for Orbiting Spheres)
Missy Mazzoli (f. 1980) är en av sin generations mest framgångsrika amerikanska tonsättare. Hon har blivit känd som även musiker och som aktiv i att organisera festival och projekt. Hon har grundat den elektroakustiska ensemblen Victoire i vilken hon själv spelar keyboards. Ensemblen uppträder jorden runt och dess album har varit kritikerframgångar. 2007–2010 var Mazzoli med om att leda MATA-festivalen för unga tonsättare i New York. År 2016 var hon med att grunda kompositionsprojektet Luna Composition Lab som är riktat kvinnor, ickebinära och gender nonconforming people. År 2022 inledde Mazzoli sitt arbete som kanadensiska Mount Allison Universitys residensartist.
I Mazzolis produktion finner man orkestermusik, kammarmusik och sånger samt operor av vilka de nyaste är Lincoln in Bardo, beställd av Metropolitan i New York, och The Galloping Cure, som bygger på en novell av Franz Kafka.
Orkesterverket Sinfonia (for Orbiting Spheres) skrevs på beställning av New Yorks filharmoniker. Verket uruppfördes i Los Angeles den 14.1.2014 under ledning av John Adams. Senare utvidgade Mazzoli verket för Boulders filharmonikers konsert.
Tonsättaren berättar: ”Sinfonia (for Orbiting Spheres) är en musik som har samma form som solsystemet. Verket består av rokoko-slingor som kretsar kring varandra samtidigt som de utgör en del av ett större kretslopp. Ordet ’sinfonia’ hänvisar till barockens verk för kammarorkester men även till ett gammalt italienskt ord för vevlira. Vevliran var ett medeltida stråkinstrument med ett tangentbord. På tangenterna spelade man melodier till ackompanjemang av ett gnisslande surr. Det här är ett verk som snurrar och sjuder. Det kommer lyssnaren helt nära – bara för att sedan med häpnadsväckande hastighet studsa långt bort. I processen omvandlas ensemblen till en ut i rymden slungad surrogat-vevlira.”
Samy Moussa: Konsert för violin och orkester ”Adrano"
Helsingfors stadsorkesters residenstonsättare 2024–25, den i Kanada födda och numera i Berlin bosatta Samy Moussa (f. 1984) har komponerat ett antal verk för solo och orkester. Det första av dem är A Globe Itself Infolding för orgel och orkester (2014). Verket är betydande i det avseendet att tonsättaren här för första gången fann det uttryck som passar honom allra bäst: en romantisk melodik, ett episkt, om filmmusik påminnande grepp, en tonal grundkänsla. Moussas övriga konserter, eller konserterande verk, är Orpheus för piano och kammarorkester (2017), Konsert för stråkkvartett och orkester (2018), Ring för cello och kammarorkester (2020/2024) och trombonkonserten Yericho (2023).
Moussa skrev sin violinkonsert Adrano år 2019. Verket uruppfördes i november samma år i Montreal. Montreals symfoniorkester leddes av Kent Nagano och solist var Andrew Wan. År 2021 tilldelades violinkonserten det kanadensiska Juno-musikpriset.
Moussa hade redan börjat arbeta på violinkonserten då han reste till Sicilien. Där fann han Adrano, en stad som grundades kring år 400 f. Kr. och som fått sitt namn efter Adranus. Adranus är eldens gud som man antog bodde under vulkanen Etna. Moussa blev mycket inspirerad av detta mytologiska ämne.
Violinkonserten har fyra relativt korta satser av vilka de tre första framförs attacca. I öppningssatsen är det som om guden som bor i underjorden långsamt vaknade ur sin sömn. Den andra satsen är en kadens med en snarare inåtvänd än bländande virtuos karaktär. Den tredje satsen är ett snabbt, rytmiskt scherzo: lågorna flammar högt. Finalen är en epilog som återvänder till den första satsens stämningar. Verket får ikväll sin Finlandspremiär.
John Corigliano: The Red Violin: Chaconne
I sitt hemland blev amerikanen John Corigliano (f. 1938) först känd främst tack vare sin första symfoni (1989). Även den på Metropolitan framförda operan The Ghosts of Versailles (1991) blev en framgång. Sitt internationella genombrott gjorde Corigliano med musiken till François Girards film The Red Violin (Den röda fiolen, 1998). Filmen handlar om en violin tillverkad i Cremona på 1700-talet och dess resa genom århundradena. Först i slutet avslöjas en dramatisk detalj som är förknippad med instrumentet. År 2000 tilldelades Corigliano en Oscar för bästa filmmusik.
På basen av musiken skrev Corigliano konsertstycket The Red Violin: Chaconne som uruppfördes på San Fransiscos symfonikers konsert den 26.11.1997 under ledning av Roberto Spano. Solist var Joshua Bell som också spelar på filmens soundtrack. År 2003 skrev Corigiliano tre satser till varvid slutresultatet blev en fullblodig violinkonsert.
Tonsättaren berättar följande om The Red Violin: Chaconne: ”Filmen täcker tre århundraden. Under deras gång reser den magiska men hemsökta violinen i tid och rum. Eftersom berättelsen är episodisk behövdes en musikalisk idé som knyter allt samman. Jag använde mig av barockens chaconne-teknik, alltså en ständigt upprepad ackordföljd ovanpå vilken man kan bygga musikaliska händelser. Chaconne-ackorden ackompanjerar Annas tema, en lyrisk men intensiv melodi som representerar violinbyggarens till undergång dömda hustru. Av dessa element formar jag en serie virtuosa etyder som reser med violinen från land till land, från århundrade till århundrade. Eftersom skådespelarna måste agera som om de spelade min musik skrev jag dessa element redan före inspelningen hade börjat. Medan filmen spelades in gjorde jag denna komposition som utgår från Annas tema, chaconnen och etyderna. Filmmusiken är för endast solist och stråkar men detta verk är för violin och stor orkester.”
Antonín Dvořák: Symfoni nr 9 e-moll op. 95 ”Från Nya världen”
I september 1892 anlände Antonín Dvořák (1841–1904) med sin familj till Förenta staterna. Han hade tagit emot tjänsten som direktör för National Conservatory i New York. Dvořák gillade sitt arbete men led av hemlängtan och återvände till Europa våren 1895.
Perioden i Förenta staterna var produktiv och gav upphov till cellokonserten och F-durkvartetten, sonatinen och kantaten The American Flag. År 1893 fullbordades symfonin i e-moll som uruppfördes i New York i december samma år. I ett brev till sin förläggare berättade Dvořák: ”Enligt pressen har ingen annan tonsättare ännu varit med om en motsvarande succé. Bifallet var så enormt att jag måste stiga fram och ta emot applåderna som om jag varit någon kung.”
Dvořák hade bekantat sig med ursprungsbefolkningens och afroamerikanernas sånger och danser. På basen av dem, sade han entusiastisk, kunde man skapa en helt egen amerikansk konstmusik. I sin e-mollsymfoni ville Dvořák försöka fånga något av andan i ursprungsbefolkningens och afroamerikanernas musik. Han undvek direkta citat. Trots detta tror många att den långsamma satsens melodi är en äkta spiritual. I själva verket skrev Dvořáks elev William Arms Fisher en text till melodin, varefter den blev den populära sången Goin’ Home.
Man har också framkastat att vissa musikmotiv har att göra med händelser i H.W. Longfellows epos Hiawathas sång. Detta är möjligt, men det påverkar inte musikens etnografiska profil. För att citera Leonard Bernstein: symfonin om Nya världen skrevs av en tonsättare från Gamla världen som behärskade Gamla världens traditioner. Med andra ord är verket starkt rotat i den europeiska konstmusiken och i böhmiska tonlandskap. Därmed är det logiskt att då exempelvis Charles Ives och Florence Price använde verket som förebild i sina debutsymfonier (1902 och 1932) blev resultatet inte den egna amerikanska ton Dvořák talat om utan snarare Dvořák. Det var först senare båda tonsättarna kom på sina egna sätt att skriva en s.k. amerikansk orkestermusik.
