Titan

Karl Amadeus Hartmann: Concerto funebre

Münchenbon Karl Amadeus Hartmann (1905–1963) bevittnade sitt hemlands ödesår – kejsardömets fall, nazistregimen, Tysklands delning – på nära håll och var en av de få tonsättare som kom igenom dem utan att få sitt rykte besudlat. Hans produktion är dock genomsyrad av tidens hemskheter. 

Hans produktion är dock genomsyrad av tidens hemskheter.

Hartmann var öppet antifascistisk och blev tidigt en nagel i ögat på nazisterna då han tillägnade sitt orkesterstycke Miserae (1934) offren i Dachau, koncentrationslägret som tagits i bruk ett år tidigare. Under krigsåren vägrade Hartmann att samarbeta med nazisterna. Trots konstnärliga och politiska meningsskiljaktigheter reste han till Wien för att studera för Anton Webern. Också efter kriget vägrade Hartmann att bli en spelknapp: han var känd för att vara socialist men var emot Sovjetunionens aktioner och accepterade inga arbetsanbud från Östtyskland. Däremot färdigställde och reviderade han flera av sina tidigare verk. Han främjade modernismen bland annat genom att grunda den alltjämt livskraftiga Musica Viva-konsertserien i München. Tack vare sina  åtta symfonier kan han räknas till en av 1900-talets viktigaste tyska symfoniker.

Hartmanns mest kända verk är utan tvivel Concerto funebre (1939/1959), hans enda violinkonsert. Verket skrevs anmärkningsvärt snabbt sommaren 1939 och uruppfördes året därpå i Schweiz. Titeln var då Musik der Trauer (Sorgemusik) – sannolikt var detta inspirerat av Paul Hindemiths altviolinkonsert Trauermusik (1936). Verket fick sin nuvarande titel i samband med revideringar år 1959. ”Jag ville skriva ner allt jag kände”, berättade Hartmann, ”och ur det föddes verkets form och melodi."

Concerto funebre utgör ett koncentrat av sin födelsetids hemskheter. Verket har fyra satser som spelas utan paus. Den första satsen sörjer Tjeckoslovakiens tvångsannektering sommaren 1938: musiken viskar fram Ni som är Guds soldater, en koral från husitkrigen. Detta fungerar som ens slags introduktion till den andra satsen Adagio. Den tredje satsen är ett häftigt scherzo vars virtuosa dödsdans kulminerar i solots kadens. Den sista satsen är en en gång en tyst koral, denna gång sorgmarschen Ni stupade som offer som sjöngs till minne av dem som dog i Blodiga söndagen i Sankt Petersburg år 1905. Dmitrij Sjostakovitj använder samma melodi i sin symfoni nr 11 ”År 1905”.

Gustav Mahler: Symfoni nr 1 D-dur ”Titan”

Numera är Gustav Mahlers position som en av musikhistoriens absolut mest betydande tonsättare en självklarhet. Under Mahlers livstid var situationen en annan. Han var uppskattad som kapellmästare, men som tonsättare bemöttes han ofta med glåpord. Han uppfattade världen som kaotisk, och tonsättarens uppgift var att framställa detta på ett möjligast direkt sätt. I Mahlers musik klingar grällt motsatta element: en högtidlig koral följs av en stampande  marsch, banal cafémusik bryts av att ett melodiskt adagio. Mahlers ohämmade estetik fick gensvar först efter andra världskriget, och idag intresserar den fortsättningvis nya tonsättargenerationer, forskare och lyssnare. 

Mahler började komponera sin första symfoni på 1880-talet. Han var dock inte på det klara med om verket var en symfoni, och vid uruppförandet i Budapest år 1889 kallade Mahler verket för ”Symfonisk dikt”. Härefter blev titeln Der Titan, efter Jean Pauls roman med samma namn. Först 1896 döpte tonsättaren verket till Symfoni 1. Kompositionen hade från början fem satser, men Mahler tog senare bort den andra satsen Blumine.

Före uruppförandet hade Mahler till en vän anmärkt att verket innehöll ett och annat som säkert skulle göra lyssnarna förvirrade. I verket klingar redan Mahlers ”maximala” estetik i all sin brokighet. Vid sidan om ekon av Beethoven och Schubert innehåller musiken drag som snarare hänvisar till 1900-talets modernism än senromantiken. Verket innehåller även teman ur Mahlers sångcykel En vandrande gesälls sånger. Symfonin präglas av en ungdomlig optimism och en panteistisk naturkänsla. 

Mahler beskrev den första satsen som naturens uppvaknande. I musiken hörs fågelsång och militärkårens fanfarer. Den andra satsen är ett raskt scherzo med drag av folkdans. Trion är idyllisk. 

Den tredje satsen är en sorgmarsch vars huvudtema är en mollversion av den kända Broder Jakob-melodin.

Den tredje satsen är en sorgmarsch vars huvudtema är en mollversion av den kända Broder Jakob-melodin. Satsen har inspirerats av en karikatyr i vilken skogens djur för jägarens lik till sin grav. Huvudtemat spelas vanligen av en solokontrabas, men enligt tradition skulle den från början ha framförts av hela kontrabasgruppen. Finalen är lidelsefull och passionerad och kulminerat till sist i en festlig D-dur.

Veronika Eberle

Veronika Eberle var endast 16 år gammal då hon år 2006 uppträdde på Salzburgs musikfestspel tillsammans med Berlins filharmoniker och Sir Simon Rattle och inför en fullsatt sal spelade Beethovens violinkonsert. Detta utgjorde startskottet för ett samarbete med flera andra av världens ledande dirigenter och orkestrar, bland annat Londons och Montreals symfoniorkestrar, Münchens och Rotterdams filharmoniker, Berlins och Hessens radios symfoniorkestrar och Kent Nagano, Heinz Holliger, Alan Gilbert och Paavo Järvi. 

Under den förra konsertsäsongen debuterade Eberle med Bostons symfoniorkester och Nathalie Stutzmann samt New Yorks filharmoniker och Karina Canellakis. Till denna säsongs program hör bland annat samarbetet med Europeiska kammarorkestern på dess Amerika-turné. Eberle spelar då  Brahms dubbelkonsert tillsammans med cellist Jean-Guihen Queyras och dirigent Yannick Nézet-Séguin. Till säsongen hör också Dvořaks violinkonsert med Kölns filharmoniker och Anja Bihlmaier som dirigent. 

Häromåret publicerade Eberle sin första violinkonsertinspelning. På den återvänder hon till sitt genombrott– Beethovens violinkonsert – som hon nu spelar tillsammans med Sir Simon Rattle och Londons symfoniorkester. Konsertens nya kadenser är skrivna enkom för Eberle av den tyska tonsättaren Jörg Widmann. Eberles violin är en Antonio Stradivari ”Ries” från år 1693 som är utlånad av Reinhold Würths musikstiftelse (gGmbH).

Anja Bihlmaier

Den tyska dirigenten Anja Bihlmaier (f. 1978) är förste gästdirigent för BBC Philharmonic från och med september 2024. Hon har varit nederländska Residentie Orkests chefdirigent och arbetade från hösten 2020 till våren 2023 som Sinfonia Lahtis första gästdirigent. I båda fallen, i Haag respektive Lahti, krossade Bihlmaier glastak genom att vara den första kvinnan som innehade dessa tjänster.

Under konsertsäsongen 2025–2026 uppträder Bihlmaier med bland annat London Symphony Orchestra, Dresdens filharmoniker och Montreals symfoniorkester. Hon återvänder även till Helsingfors stadsorkester efter sin debut där säsongen 2022–2023. Bihlmaier är en stor operavän och har dirigerat opera i redan 15 års tid. På våren kommer hon att leda Strauss’ Elektra på Staatsoper Hamburg.

Bihlmaiers musikstudier inleddes vid konservatoriet i Freiburg och fortsatte vid Mozarteum i Salzburg.