Vespers IV

Missy Mazzoli: Vespers
Missy Mazzoli (f. 1980) har blivit karaktäriserad som en av sin generations mest fascinerande amerikanska tonsättare. Mazzoli studerade i Boston, vid Yales universitet samt i Haag under ledning av bland annat Louis Andriessen och John Harbison. Hon har grundat den elektroakustiska ensemblen Victoire i vilken hon själv spelar keyboards. Ensemblens album har varit kritikerframgångar. Mazzoli har varit verksam som även pedagog och föreläsare. 2007-2010 var hon med om att leda MATA, en festival i New York som lyfter fram unga tonsättare. År 2018 valdes hon till Chicagos symfonikers composer-in-residence. Hon har tilldelats flera betydande musikpris.  
I produktionen finner man främst kammarmusik och orkesterverk. Mazzoli har dessutom skrivit fyra operor av vilka den andra, Breaking the Waves (2016), bygger på Lars von Triers film med samma namn. År 2018 var Mazzoli en av de två första kvinnor - den andra var Jeanine Tesori (s. 1961) - som Metropolitan någonsin har beställt en opera av. På grund av Corona-situationen väntar Lincoln in the Bardo ännu på sin premiär. Internationellt är Mazzoli välkänd för många tack vare TV-dramaserien Mozart in the Jungle som hon har skrivit musik till. 
Vespers (2014) är en kort, stämningsfull komposition för en elektroniskt förstärkt violin och ett soundtrack. Vespers uruppfördes den 11.10. 2014 i Groningen, Nederländerna, i samband med Sounds of Music-festivalen. Musikerna var Monica Germino och Frank van der Weij. 

Anna Thorvaldsdottir: Hrím
Isländska Anna Thorvaldsdottir (f. 1977) har etablerat sig som en av de internationellt mest uppskattade moderna tonsättarna. År 2011 tilldelades hon Nordiska rådets musikpris och tre år senare New Yorks filharmonikers stora Kravis Emerging Composer-pris. År 2018 fick hon såväl New Yorks Lincoln Centers tonsättarpris som The Martin E. Segal Award. 
Thorvaldsdottir är lslands symfoniorkesters hustonsättare. Orkestern har uruppfört och spelat in hennes musik. Thorvaldsdottir har skrivit verk åt även till exempel Ensemble Intercontemporain, ICE Ensemble och kammarkören The Crossing. Hennes kompositioner har framförts av även bland annat Berlins filharmoniker och New Yorks filharmoniker. I produktionen finner man framförallt kammarmusik och vokalverk, men även orkestermusik. År 2015 hade Thorvaldsdottirs kammaropera UR_ , vars libretto hon själv skrivit, premiär i Tyskland. År 2019 fick orkesterverket Metacosmos sin Finlandspremiär på Helsingfors stadsorkesters konsert i samband med Musica Nova-Festivalen.   
Hrím (”Rimfrost”) är ett åren 2009-2010 komponerat verk för kammarorkester. Det skrevs på beställning av UCSD New Music Ensemble och uruppfördes i Islands nationalgalleri i Reykjavík den 5.5.2010. Thorvaldsdottir berättar: ”Stycket, som är i en enda kort sats, är inspirerat av idén om en diffusion som här presenteras i form av en utbrytning och de ekon som hörs efteråt. Det är som om musikens partiklar frigjorde sig från varandra och på olika sätt började spridas runt omkring i ensemblen.”  

Wolfgang Amadeus Mozart: Divertimento D-dur KV 136
År 1769 reste Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791) tillsammans med sin far Leopold till Italien. Faderns dröm var att få en tjänst åt både sig och sin son vid ett italienskt hov så att man kunde lämna Salzburg. Sonen gav konserter i bland annat Verona och Rom och söp samtidigt med entusiasm in nya musikaliska intryck. I och med resan fick hans tonspråk ett melodiskt, ”italienskt” drag som senare fick en stor betydelse för framförallt hans operamusik. År 1771 gjorde Mozart en ny resa till Italien, och året därpå var han i Milano där man framförde den av Teatro Regio Ducal beställda operan Lucio Silla.
Vid samma tidpunkt – mot slutet av år 1772 – komponerade Mozart tre sviter för stråkar (KV136-138). De omges av vissa frågor, det är till exempel oklart om de var avsedda Salzburgs ärkebiskops hovs orkester eller Italiens musikkretsar. Även stråkensemblens storlek är ospecificerad. Sviterna framföras ofta av en stråkkvartett, men de fungerar utmärkt även då de framförs av en liten stråkorkester. Till råga på allt är det inte Mozart själv som har gett sviterna namnet Divertimento, det är någon annan som senare har lagt till det i manuskriptet. Namnet är dock väl valt. Musiktermen divertimento är härledd ur det italienska ordet divertire (underhålla) och denna musik är skriven för att uttryckligen underhålla publiken. Trilogin brukar ibland också kallas för ”Salzburg-symfonierna”. Det första divertimentot (D-dur KV 136) består av tre satser som är Allegro, Andante och Presto.  

Sándor Veress: Danser från Transsylvanien 
Sándor Veress (1907–1992) föddes i Transsylvanien och studerade i Budapest. På Franz Liszt-akademin hade han bland annat Béla Bartók och Zoltán Kodály som lärare. Han studerade folkmusik under ledning av László Lajtha. År 1944 började Veress själv undervisa komposition vid  Liszt-akademin; hans mest kända elever är György Ligeti och György Kurtág. År 1949 flyttade Veress till Schweiz. Han undervisade i ett par årtionden vid Berns konservatorium och gav gästföreläsningar i Amerika och Australien.
Veress var en aktiv tonsättare fram till andra världskrigets år. Senare komponerade han mera sällan. I produktionen finner man orkester- och kammarmusik och flera körverk, samt två baletter och barnoperan Noternas revolt. Veress går att uppfatta som en slags felande länk mellan Bartóks folkmusikinspirerade och Ligetis modernistiska tonspråk.
Danser från Transsylvanien är ett verk för stråkorkester i fyra satser. Danserna nummer 1, 2 och 4 skrevs år 1944 och uruppfördes på Basels kammarorkesters konsert under ledning av Paul Sacher. Denne föreslog senare att Veress komponerar ytterligare en sats. En fjärde dans, som fick ordningsnumret 3, skrevs år 1949. Svitens slutliga version är tillägnad Sacher. Danserna är inte baserade på äkta folkmelodier. Veress underströk att det rör sig om hans egen, helt fritt formade version av de ungerska byarnas traditionella musik. Satserna är Lassu (”långsamt”), Ugrós (”skuttande”), Lejtos (”spänstigt”), och Dobbantós (”stampande”). 

Magnus Lindberg: Violinkonsert nr 1
Magnus Lindberg (f. 1958) är en av de internationellt mest spelade finländska moderna tonsättarna, mest känd för sina orkesterverk. Han har även skrivit ett antal solokonserter, bland annat två pianokonserter, två cellokonserter och hornkonserten Campana in aria. Lindberg har skrivit två violinkonserter, den första år 2006 och den andra år 2015. Den första violinkonserten skrevs på sambeställning av New Yorks Lincoln Center, Londons Barbican Center, Svenska kammarorkestern och Casa da Música-Porto-konsertsalen i Portugal. Uruppförandet ägde rum i Avery Fisher Hall i New York den 22.8.2006. Solist var Lisa Batiashvili och Mostly Mozart-festivalens orkester dirigerades av Louis Langrée. Verket fick ett utmärkt mottagande. Många kritiker ansåg att det rörde sig om en de finaste nya violinkonserterna. 
Verket skrevs för att uppmärksamma att det år 2006 hade förflutit 250 år sedan Wolfgang Amadeus Mozart föddes. Den lilla orkestern – två oboer, två fagotter, två horn och stråkar ¬– motsvarar de ensembler som användes på Mozarts tid. I tonspråket finner man däremot knappast något som kunde föra tankarna till Mozart. Å andra sidan kan man notera att Lindberg här skriver en musik som har en mera öppet melodisk ton än den man finner i många av hans tidigare kompositioner.
Den första violinkonserten består av tre satser som framförs attacca. Den första innehåller olika former av dialoger mellan solo och orkester. Den andra satsen är långsam och startar med en koral och avslutas med solistens kadens. Finalen är energisk och rörlig.