Då HSO år 1911 för första gången spelade Rachmaninovs andra pianokonsert var tonsättaren själv solist. Nu är pianist den unga virtuosen Roman Borisov.
”Hans tekniskt bländande och musikaliskt oerhört verkningsfulla spel försatte lyssnarna i extas. Bravo-ropen ekade då artisten gång på gång kallades fram.” (Uusi Suometar, 28.2.1911) Då HSO första gången spelade Rachmaninovs andra pianokonsert var tonsättaren själv solist. Nu är det Roman Borisov som är pianist. Han har redan mängder av välförtjänta tävlingsframgångar i sin CV.
Antonín Dvořák: Symfoni nr 8
Antonín Dvořáks (1841–1903) nio symfonier anses stå i stor skuld till musikhistoriens andra stora namn. Detta är helt sant, men bilden är dock litet mera komplicerad än så. Dvořáks kollegiala beundran för Wagner, Beethoven, Schubert, Brahms och Tjajkovskij är förvisso ingen hemlighet. Men hans sätt att använda betonat nationella motiv i symfonier i tysk stil avviker från vad alla andra hade gjort tidigare. Trots att hans musik alltid pendlade mellan det inhemska och det internationella lyckades han skapa ett symbiotiskt tonspråk. Att haka upp sig på vem han står i skuld till är därmed onödigt.
I den mycket tragiskt färgade sjunde symfonin (1885) hade Dvořák tagit avstånd till böhmiska teman och lokalhjältens gloria. Pressad av sin förläggare Fritz Simrock hade han gått med på att i tyska nottryck låta presentera sig med det mera säljbara, tyska namnet ”Anton”. Den sjunde symfonins dramatiska desperation ersattes i den fyra år senare skrivna åttonde symfonin (1889) av folkliga melodier och naturläten. Åttan är ett för tonsättaren mycket typiskt verk: orkestermassan må vara hur pompös, men de slaviska melodierna klingar endast positivt och obekymrat. Till och med mollen är glad. Då Dvořák skrev verket sa han: ”Melodierna bara flödar in i huvudet!” Detta är lätt att tro, motiven mer eller mindre tumlar runt med varandra.
Första satsen Allegro con brio inleds i moll, med en slags introduktion med fågelsångsmotiv. Snart går musiken i dur men uttrycket varieras satsen igenom. I det pastorala Adagiot svetsas dur och moll ihop ännu starkare. Scherzots melankoliska vals är en av tonsättarens allra vackraste. Om finalen har den tjeckiska dirigenten Rafal Kubelik konstaterat: ”I Böhmen kallar trumpeterna aldrig till strid - utan alltid till dans.” I den frasen finns komprimerat allt väsentligt om även Dvořák.
