Vinterskyn

Kaija Saariaho: Ciel d'Hiver (2013)

Finlands internationellt mest kända tonsättare efter Jean Sibelius är troligen Kaija Saariaho (1952–2023). Hon fann sin egen klang redan i början av 1980-talet efter att ha flyttat till Frankrike. Förutom klangidealet började även verkens titlar allt oftare söka sig till naturfenomen, poesi och sinnesintryck. Dem skildrar Saariaho eteriskt och med sensitiva klangfärger. Även stora framförandeapparater används luftigt. Verkförteckningen omfattade till sist 119 verk. Påfallande många av Saariahos kompositioner, till exempel Lichtbogen (1986), Aer (1991), Solar (1993), Ciel étoilé (1999), flöjtkonserten Aile du Songe (2001), Asteroid 4179: Toutatis (2005) och Cloud Trio (2009) har att göra med luft och skyar.

Ciel d'Hiver (Vinterhimmel, 2013) är ett arrangemang av den andra satsen i det tredelade verket Orion (2002). Orion är Saariahos mest omfattande symfoniska verk. Det handlar om den mytiska jägaren, havsguden Neptunus son, som dör och blir en stjärnbild på himlavalvet. Arrangemanget av Ciel d’Hiver beställdes av föreningen Musique Nouvelle en Liberté och uruppfördes år 2014 av Orchestre Lamoureux i Paris under ledning av dirigent Fayçal Karoui.

Saariaho skildrar vinterhimmeln och den bitande kölden stiltroget, med medel som snuddar vid det konkreta. Ovanpå stråkarnas matta skapar harpa, perkussion och piccolo en stjärnklar, iskall och vindpinad klang. Orkestern kommer med i allt tätare formationer. I mellanpartiet uttrycks en batalj mellan stratosfären och en klyfta i form av en batalj mellan låga och höga register. Det sista som blir klingande, likt stjärnor tindrande på en glittrande himmel, är pianots pärlande figurer och cellons vibrering.

Sergej Rachmaninov: Pianokonsert nr 2 c-moll op. 18

År 1900 hade Sergej Rachmaninov (1873–1943) haft det svår i redan ett par års tid. Han hade förlorat lusten att komponera. Han kunde fly från sin depression endast genom att arbeta som pianist och dirigent, men då sommarsäsongen inleddes blev allt igen tröstlöst. Det hela hade börjat med uruppförandet av den första symfonin (1897), ett verk som Rachmaninov hade arbetat på i många år. Symfonin hade blivit till med stor möda och in i det sista krävt ständiga omarbetningar. Repetitionstiden blev för kort, dirigent Aleksander Glazunov viftade med pinnen uppenbart berusad, och redan före den katastrofala premiären hade kritikerna skällt ut tonsättaren. Rachmaninov började misstro sin talang. Han gjorde det inte helt utan orsak, men med en överdriven fatalism.

I januari år 1900 tog Rachmaninov sig själv i kragen och gick till hypnotisten Nikolaj Dahl. Dahl började arbeta på att förstärka tonsättarens intuition och självtillit och ta bort hans

skrivblockering; i det här skedet hade Rachmaninov inte komponerat något på flera år. ”Du börjar skriva din konsert… du arbetar utan möda… konserten blir förstklassig…” I ett par månaders tid lyssnade Rachmaninov dagligen på Dahls suggestioner. De hade effekt, redan under samma år fullbordade Rachmaninov sin andra pianokonsert. Han uppträdde snart med den runtom Europa och Förenta staterna, och även hans kolleger tog den nästan omedelbart till sin repertoar. Verket blev till sist Rachmaninovs mest populära. Han tillägnade det Dahl.

Konserten går att höra som en symbol för sin tillkomsthistoria. I de första takterna söker pianot desperat en väg ut ur en återvändsgränd. Fantasin spränger upp en spricka och musiken kan flöda fram i fri extas. Den andra satsen är ett känsligt och drömmande Adagio. Dess melodi används i också powerballaden All by myself som är mest känd sjungen av Celine Dion. Finalen skakar slutgiltigt av sig alla fjättrande kedjor: detta är rachmaninovsk pianism som mest tilltalande. Före slutstegringen kommer en långsam, kromatisk och repetitiv passage. Skildrar den hur det är att sjunka ner i hypnos?

Antonín Dvořák: Symfoni nr 8

Antonín Dvořáks (1841–1903) nio symfonier anses stå i stor skuld till musikhistoriens andra stora namn. Detta är helt sant, men bilden är dock litet mera komplicerad än så. Dvořáks kollegiala beundran för Wagner, Beethoven, Schubert, Brahms och Tjajkovskij är förvisso ingen hemlighet. Men hans sätt att använda betonat nationella motiv i symfonier i tysk stil avviker från vad alla andra hade gjort tidigare. Trots att hans musik alltid pendlade mellan det inhemska och det internationella lyckades han skapa ett symbiotiskt tonspråk. Att haka upp sig på vem han står i skuld till är därmed onödigt. 

I den mycket tragiskt färgade sjunde symfonin (1885) hade Dvořák tagit avstånd till böhmiska teman och lokalhjältens gloria. Pressad av sin förläggare Fritz Simrock hade han gått med på att i tyska nottryck låta presentera sig med det mera säljbara, tyska namnet ”Anton”. Den sjunde symfonins dramatiska desperation ersattes i den fyra år senare skrivna åttonde symfonin (1889) av folkliga melodier och naturläten. Åttan är ett för tonsättaren mycket typiskt verk: orkestermassan må vara hur pompös, men de slaviska melodierna klingar endast positivt och obekymrat. Till och med mollen är glad. Då Dvořák skrev verket sa han: ”Melodierna bara flödar in i huvudet!” Detta är lätt att tro, motiven mer eller mindre tumlar runt med varandra. 

Första satsen Allegro con brio inleds i moll, med en slags introduktion med fågelsångsmotiv. Snart går musiken i dur men uttrycket varieras satsen igenom. I det pastorala Adagiot svetsas dur och moll ihop ännu starkare. Scherzots melankoliska vals är en av tonsättarens allra vackraste. Om finalen har den tjeckiska dirigenten Rafal Kubelik konstaterat: ”I Böhmen kallar trumpeterna aldrig till strid - utan alltid till dans.” I den frasen finns komprimerat allt väsentligt om även Dvořák.