Lauri Kankkunen

Man har ibland humoristiskt kallat mig för Lempääläs gåva till orkestern, men själv ser jag mig som Tammerforsare. Jag bodde i Tammerfors tills jag var 10, och också efter det gick jag till Tammerfors konservatorium för att få cellolektioner. Mitt fotbollslag var dock Lempäälän Kisa. Jag hade väl inte vad som behövs för att bli en professionell fotbollsspelare men fotbollen som sport står fortfarande mitt hjärta nära. Det sägs ofta att fotboll är bäst på plats och samma gäller för också konserter.

Jag har haft fyra viktiga cellolärare, var och en av dem har bidragit till att jag blev cellist. Jag började spela cello i Tammerfors då jag var 5 och ett år senare fick jag Kaarle Husgafvel till lärare. Det var alltid roligt att gå till lektionerna, vi var många elever och brukade sporra varandra. 13 år gammal började jag studera för Pauli Heikkinen. Tillsammans skapade vi en teknisk grund för att jag kan spela. Nästa år började jag studera på Sibelius-Akademin för Martti Rousi. På hans lektioner lärde jag mig att lita på mig själv som musiker. Den fjärde viktiga läraren i mitt liv är norrmannen Truls Mørk, en av sin generations viktigaste cellister. Då jag på hans lektioner såg hur han arbetar med sitt instrument och med musiken fick jag ännu en gång tänka om mina standarder. 

Jag spelade för första gången i HSO år 2013, då som tutti-spelare. Jag fick en plats efter den första provspelningen men var ännu ung så jag fortsatte snart mina studier. I början av 2018 var jag igen i orkestern, nu som andra solocellist. Ett år senare provspelade jag för platsen som första solocellist och blev vald. Jag har alltså hunnit inneha orkestercellistens alla positioner. 

Jag hoppas att mina erfarenheter har varit till nytta i det att jag förstår vad som sker bakom ryggen på mig  bland tutti-musikerna. Det är ju samma musik vi gör i alla pulter, men som stämledare är det lättare för mig att spela då jag hör samma klang som dirigenterna. 

År 2019 fick jag spela på Apocalypticas världsturné för så stora publikskaror att man inte alltid kunde räkna hur många lyssnare där fanns. Håret hann inte växa under turnén, skägget däremot blev litet längre. Turnén gav mig väldigt fina minnen och jag fick besöka orter jag annars aldrig rest till. Men då jag återvände till Helsingfors stadsorkester var det klart för mig att jag har kommit hem. I musik längtar jag efter skönhet, färger, nyanser och ljus och skuggor, och dylikt finner jag endast i att spela orkester- och kammarmusik. Jag har sällan varit så rörd i Paavo-repetitionssalen som då jag på de första repetitionerna efter turnén spelade ackompanjemanget i Bartóks pianokonsert. 

Helsingfors stadsorkester var den första professionella orkester i vilken jag hade ett gig. De låga stråkarnas prisade klang är en av anledningarna till att orkestern känns som mitt musikaliska hem. Forna och nuvarande kolleger har lärt mig det mesta av vad det innebär att spela i en orkester. Jag har en sektion fylld av fina kolleger man i många meningar kan se upp till och beundra. 

Jag kommer gärna hit för att arbeta, men en betydande del av mitt musikerskap består av att också spela exempelvis kvartetter och solocellomusik och av att undervisa. Jag behöver dylikt för att skapa balans. För tillfället går HSO i en ytterst intressant riktning och jag hoppas vi kan behålla kursen vad gäller att som individer tillsammans spela allt modigare, balanserande på stolkanten. Det är fint att få vara en del av denna utveckling.