Fri men lycklig

Dmitrij Sjostakovitj: Violinkonsert nr 1 a-moll op. 99

Från det ögonblick Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975) år 1936 blev bannlyst blev varje nytt verk noggrant skärskådat. Slumpen avgjorde vad som godkändes och vad som fördömdes. Den sjunde symfonin ”Leningrad” (1941) gjorde Sjostakovitj till ett hyllat internationellt fenomen, men de följande symfonierna misstänktes för att håna staten. Violinkonserten (1948) var nära sin fullbordan då snaran drogs åt: kultursekreterare Andrej Zjdanov gav order att Sjostakovitj skall placeras på samma svarta lista som Aram Chatjaturjan, Sergej Prokofjev och andra ”formalister”. Förutom konserter förlorade Sjostakovitj sin tjänst vid konservatorierna i Moskva och Leningrad.

I fem års tid kom Sjostakovitj emot den socialistiska realismens krav i form av patriotisk musik och partitur till propagandafilmer. Samtidigt skrev han en mera intim musik som hamnade i skrivbordslådan i väntan på bättre tider. Under den här perioden gjorde han tillsammans med violinist David Ojstrach korrigeringar i violinkonserten. Vi vet inte på vilket sätt tidsandan och pressen utifrån påverkade konserten. Men åtminstone den tredje satsen Passacaglia blev ovanligt tung och personlig i ton, och finalen är demonstrativt glad i karaktär. Då violinkonserten uruppfördes år 1955 på Leningrads filharmonikers konsert med Ojstrach som solist var både Zjdanov och Stalin redan döda. Två månader senare tog Ojstrach verket med sig på en turné i Förenta Staterna. Verket blev en enorm succé.

Med den socialistiska realismens mått mätt var violinkonserten brandfarlig. Verket är melankoliskt och är fokuserat på de långsamma satserna. Den första satsen är en mörk och allvarlig nocturne, en klagosång i tomheten. Det vilt dansande scherzot påminner ibland om judisk klezmer-musik, något den antisemitiska sovjetledningen knappast hade tolererat. Passacaglian släpar sig fram som en sorgmarsch och kulminerar i solistens kadens. Kadensen accelererar allt mera och går över i en final fylld av cirkustricks. I originalversionen är det violinen som i finalens början spelar satsens huvudtema, men det berättas att Ojstrach bad Sjostakovitj att ge solisten en paus för att ens hinna torka bort svetten från pannan.

Johannes Brahms: Symfoni nr 3

Medan Johannes Brahms (1833–1897) arbetade på sin tredje symfoni drog kampen mellan musikens jättar sina sista andetag. Men ännu var kretsarna splittrade. De modernistiska tondiktarna sysslade i Liszts och Wagners anda med en kromatisk, ställvis dissonant programmusik medan de konservativa tydde sig till traditionella harmonier och den absoluta musikens estetik. Brahms hörde till den senare gruppen. 

Det bråk som har kallats för romantikernas krig kan för oss te sig som ett poänglöst konstfilosofiskt käbbel. Men ännu efter att Wagner hade avlidit var hans anhängare beredda att komma till uruppförandet av Brahms tredje symfoni (1884, F-dur op. 90) för att få inleda slagsmål. Med sina symfonier ville Brahms vara Beethovens ideals mantelbärare. Han brydde sig inte om att tiderna hade förändrats, och i sin nostalgiska strävan hade han hjälp av Robert Schumanns uppmuntrande kritik. De på Brahms högt ställda förväntningarna ledde dock till en olidlig självkritik: ”Ni kan inte föreställa er hur det är att höra en jättes steg bakom sig.” Det tog över 20 år för den första symfonin, som sedan kallades för Beethovens tia, att bli till. Dirigent Hans Richter kallade den tredje symfonin för Brahms Eroica trots att ett tematiskt samband till Beethovens trea saknas. 

Oavsett sitt rykte lyckades Brahms göra något helt nytt i sin trea. Symfonin är anmärkningsvärt avklarnad i karaktär. Den är tät och kompakt, till sitt temamaterial homogen. Vare sig tempo eller dynamik rör sig någonsin nära det extremas gränser. Varje sats avslutas bortdöende, vilket var något högst ovanligt. Varje sats pendlar dessutom konsekvent mellan dur och moll, något som präglar redan de första takterna med sin moll-ters som stiger upp till huvudtemats sjunkande förkunnelse. I detta huvudtema finner man ett av de få programmatiska inslagen i Brahms musik: motivet F-Ass-F är hans ungkarlsmotto ”frei aber froh” (fri men lycklig”). De båda mellansatserna är lyriska och återhållsamma; ett för symfonier typiskt raskt scherzo saknas. I finalen förs än en gång en kamp mellan dur och moll. Mot slutet tar ljuset dock över, och den första satsens huvudtema blir klingande som ett eko från det förflutna. 

Leonidas Kavakos

Leonidas Kavakos (f. 1967 i Grekland) är en stjärnviolinist som är känd för sin anmärkningsvärda tekniska skicklighet och musikalitet. I en recension i tidningen Gramophone år 2016 hyllades Kavakos för sitt exceptionella kunnande. I recensionen undrades om han inte rentav överträffar den legendariske Niccolò Paganini, violinisten som hade en nästan övernaturlig teknik och skrev några av världens svåraste verk för sitt instrument.

Under konsertsäsongen 2024–2025 uppträder Kavakos med Helsingfors stadsorkester samt bland annat Bayerns radios symfoniorkester, Bilbaos filharmoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Clevelands orkester, NDR Elbphilharmonie-orkestern, Los Angeles filharmoniker, UNAM-orkestern i Mexico, Milanos La Scalas filharmoniska orkester, Philadelphias orkester, Philharmonia Orchestra i London, Sveriges radios symfoniorkester, Danmarks nationella symfoniorkester och National Symphony Orchestra i Washington. Kavakos ger dessutom solouppträdanden i Kanada och Förenta staterna. Tillsammans med pianist Daniil Trifonov gör han en Amerika-turné. Som dirigent uppträder Kavakos med Frankrikes radios filharmoniker och Israels filharmoniker, och som violinist-dirigent med New World-symfoniorkestern i Miami Beach. I oktober 2024 gjorde Kavakos och hans kammargrupp ApollΩn Ensemble sin första konsertturné i Asien.

Leonidas Kavakos studerade i sin födelsestad Aten under ledning av Stelios Kafantaris och i Förenta staterna under ledning av Josef Gingold. Hösten 2025 inleder Kavakos sitt arbete som professor vid Basels musikakademi i Schweiz.

Den finländska publiken lärde känna Kavakos då han år 1985 vann första pris i den internationella Jean Sibelius-violintävlingen.

Jukka-Pekka Saraste

Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.

Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”

Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.