I februari 2026 fyller György Kurtág 100 år. Tonsättaren studerar flitigt partitur: ”Jag hör numera musik endast i mitt inre, genom att läsa noter.”
I …quasi una fantasia… splittrar Kurtág orkestern genom att placera ut musikerna i formationer som är långt borta från varandra. ”Jag ville inte att musikerna under repetitionerna skulle kunna diskutera hur dålig min musik är”, skojade Kurtág. Verkets titel hänvisar till Beethoven, en tonsättare som är viktig för Kurtág.
Beethoven har ett rykte att vara en amper man, men kvällens pianosolist Kirill Gerstein finner gott om humor i hans musik: ”Människor ser framför sig hur Beethoven hötter med näven mot himlen, och det stämmer, men där finns också mängder av trick och skämt.”
György Kurtág: …quasi una fantasia… op. 27:1
Ungraren György Kurtág (f. 1926) är en av 1900-talets största tonsättare. Han har blivit känd som även pianist och pedagog. År 2012 tilldelades han Jenny och Antti Wihuris stiftelses Sibelius-pris.
Kurtágs musik är kompakt och mycket avskalad: allt som måste sägas, sägs med endast ett par toner och gester. Av denna anledning är flera av Kurtágs verk antingen fragment eller består av sådana. Den som nu tror att Kurtág är en torr intellektuell har fel. Hans musik är uttrycksfull och ibland försåtligt humoristisk.
…quasi una fantasia… op 27:1 beställdes av Berlins festivalvecka och uruppfördes i oktober 1988. Pianosolist var Zoltán Kocsis och orkestern leddes av Péter Eötvös. Titeln är en hänvisning till Beethovens pianosonat op 27:1. Verket som sådant är som en med endast stor möda återkallad minnesbild av en traditionell pianokonsert.
Kompositionens särdrag är kammarorkestern som splittrats i grupper som placeras ut i konsertsalen. Spännande klangbilder skapas med hjälp av bl.a. cimbalom, blockflöjt, munspel och bongotrummor. Introduzione smakar på tystnaden, Presto minaccioso e lamentoso (Wie ein Traumeswirren) är ett vilt scherzo. Recitativo är en dramatisk sorgmarsch. Aria är som en serie drömlika ekon av det förflutna.
Ludwig van Beethoven: Pianokonsert 5 Ess-dur ”Kejsarkonserten”
Pianot är starkt framträdande i Ludwig van Beethovens (1770–1827) produktion ända från 1780-talet fram till de sista åren. I produktionen för solopiano utgörs hörnstenen av de 32 sonaterna. Dessutom skrev Beethoven 20 variationsverk, tre rondon och otaliga småstycken. Pianokonserter skrev han sex stycken. Av dem lät han bli att publicera den första, en Ess-durkonsert från år 1784.
Beethoven skrev sin sista pianokonsert våren 1809. Det första framförandet ägde rum i prins Lobkowitzs palats i Wien i januari samma år. Solist var Beethovens elev, ärkehertig Rudolf, som verket även är tillägnat. Det offentliga uruppförandet ägde rum i Leipzig år 1811 med Friedrich Schneider som solist. Verket hyllades för sin originalitet och effektivitet.
Då konserten år 1812 framfördes i Wien för första gången var Carl Czerny solist. Denna gång blev mottagandet artigt men håglöst. En kritiker skrev: ”Beethoven är så fylld av självförtroende att han inte skriver musik för massorna. Han kräver av sin publik en förståelse som endast en liten krets av sakkunniga kunde ge honom.”
Titeln Kejsarkonserten är uppenbarligen uppfunnen av den brittiska förläggaren Johann Baptist Cramer. Den är träffande eftersom verket är präglat av stora och ädla gester. Pianokonserten har en längre speltid - ca 40 minuter - än vad man vid denna tid var van vid. Nytt var även vad som sker i den första satsens kadens. Enligt tidens sed skulle solisten här få improvisera. Beethoven har dock skrivit ut en kadens och anmärker i partituret: ”Spela inte en (egen) kadens utan spela detta”.
Den omfattande första satsen (Allegro) öppnar med en introduktion i vilken solisten tycks värma upp fingrarna inför vad som komma skall. Huvudtemat är självsäkert, sidotemat sjungande. Pianot presenterar ytterligare ett tredje, energiskt tema. Genom hela satsen belyser Beethoven sedan dessa tre teman på olika sätt. Den stämningsfulla andra satsen (Adagio un poco moto) förebådar den romantiska epokens nocturner. Utan paus följer en ljus rondo-final (Allegro ma non troppo).
Wolfgang Amadeus Mozart: Symfoni nr 41 C-dur ”Jupiter”
Den i augusti 1788 fullbordade C-dursymfonin KV 551 blev Mozarts (1756–1791) sista symfoni. I detta skede av sin tonsättarbana skrev han inte ambitiös orkestermusik för skojs skull. Han var visserligen kejsar Leopold II:s kammartonsättare men hovet beställde endast lättsamma danser. Med stor sannolikhet är denna symfoni, liksom de två tidigare (Ess-dur KV 543 och g-moll KV 550), alltså skriven för en viss konsert eller ett visst tillfälle. Musikforskare är dock oense om Mozart hann höra sin C-dursymfoni spelad före sin död eller ej. Kanske verket framfördes i Wien kort efter att det blivit färdigt, eller i Leipzig år 1789. Vi vet inte.
Av Mozarts symfonier är denna den största och mäktigaste. Titeln Jupiter är antagligen uppfunnen av den engelska impressarion J.P. Salomon. Verket är ljust och livsbejakande. I jämförelse med Mozarts samtida är det kompositionstekniska mästerskapet i en klass för sig.
I första satsen (Allegro vivace) kan man notera den ceremoniella öppningsgesten och en humoristisk hänvisning till konsertarian Un bacio di mano (En kyss på handen) KV 541. I den långsamma satsen (Andante cantabile) finns mörka nyanser, men de uttrycker inget tragiskt utan är ett sätt att betona satsens i övrigt ljusa ton. Menuetten (Allegretto) är ett lättsamt mellanspel. Finalen (Molto allegro) innehåller en av den europeiska konstmusikens mest storslagna kontrapunktiska passager då rentav fem olika teman klingar på varandra.
Pekka Kuusisto
Violinist, dirigent och tonsättare Pekka Kuusisto är känd för sin konstnärliga frihet och sitt fräscha sätt att närma sig repertoaren. Han är Norges kammarorkesters konstnärliga ledare, Helsingfors stadsorkesters första gästdirigent och andra konstnärliga ledare och Göteborgs symfoniorkesters första gästartist. I april 2028 inleder han sitt arbete som chefdirigent för Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra. Kuusisto samarbetar regelbundet med bl.a. Los Angeles filharmoniker, Bostons symfoniorkester, Chicagos symfoniorkester, NDR Elbphilharmonie-orkestern och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin.
Kuusisto är en entusiastisk förespråkare för ny musik och improvisation. Han samarbetar med konstnärer med olika bakgrund och deltar i projekt som suddar ut traditionella genregränser.
Kuusistos violin är en Antonio Stradivarius, ”ex-Sandars”, tillverkad i Cremona år 1695. Instrumentet är utlånat av Anders Sveaas' Charitable Foundation (ASAF).
www.harrisonparrott.com
Kirill Gerstein
Kirill Gerstein (f. 1979) är en av de starkast lysande pianiststjärnorna. Han behärskar suveränt såväl barocksviter och pianokonserter som vår tids musik, jazz och kabaré.
Då Gerstein var 14 år gammal började han studera på jazzlinjen vid Bostons Berklee College of Music. Han var den yngsta elev någonsin som beviljats en studieplats. Klassisk musik studerade han i bl.a. New York, Madrid och Budapest. Gerstein gjorde sitt internationella genombrott år 2001 då han var solist i Brahms första pianokonsert på den ryktbara Tonhalle-orkesterns konsert i Zürich. Året därpå tilldelades han första pris i den internationella Arthur Rubinstein -pianotävlingen.
Gersteins arbete för att lyfta fram samtida musik saknar motstycke. Han har beställt och uruppfört verk av bl.a. Timo Andres, Chick Corea, Alexander Goehr, Oliver Knussen och Brad Mehldau. 2019 uruppförde han Thomas Adés pianokonsert och har efter det framfört verket över 60 gånger. I mars 2026 uruppför han Francisco Colls pianokonsert tillsammans med Bayerns radios symfoniorkester och Sir Simon Rattle.
Gerstein arbetar som professor vid Hanns Eisler-musikhögskolan i Berlin och Kronbergs akademi. Gersten är välbekant för Helsingforspubliken: han uppträdde som Helsingfors stadsorkesters solist förra gången år 2022.
