Eva Ollikainen
Eva Ollikainen är sedan år 2020 Islands symfoniorkesters konstnärliga ledare och chefdirigent. Under de senaste åren har hon dirigerat bland annat Staatskapelle Dresden, Wiens symfoniker, BBC:s symfoniorkester, Royal Scottish National Orchestra, Det Kongelige Kapel och Kennedy Center Opera House Orchestra. 2018-2021 var hon Nordiska kammarorkesterns chefdirigent.
Ollikainens konsertsäsong 2022-2023 startade med en framgångsrik debut på BBC Proms-festivalen där hon ledde BBC:s filharmoniker i uruppförandet av Anna Thorvaldsdóttirs verk Archora. I maj 2023 får verket sin amerikapremiär på Los Angeles filharmonikers konsert under Ollikainens ledning.
Under vårsäsongen 2023 dirigerar Ollikainen förutom HSO bland annat BBC:s symfoniorkester på Festival Printemps des Arts-festivalen i Monte Carlo samt gästar Baltimores symfoniker, National Arts Centre Orchestra i Ottawa samt Belgiens nationalorkester. I april gör Islands symfoniorkester och Ollikainen en omfattande konsertturné i England.
Ollikainen besöker regelbundet Konstuniversitetets Sibelius-Akademi för att där undervisa dirigering. Under sitt första år som chefdirigent för Islands symfoniorkester grundade hon en Orkesterdirigeringsakademi för unga isländska musiker. Under denna konsertsäsong har Ollikainen inviterats att hålla en mästarkurs på John Hopkins-universitetets Peabody-institut.
https://evaollikainen.com/
Alina Ibragimova
Violinist Alina Ibragimova är känd för att etablera en direkt och ärlig kontakt med såväl musiken som publiken. ”I en konsert har jag en känsla av att alla närvarande bidrar. Det jag gör på estraden återspeglar publiken.” Ibragimova trivs med att framföra såväl barockmusik som samtida beställningsverk. Hon spelar såväl moderna instrument som periodinstrument.
Under konsertsäsongen 2022–2023 spelar Ibragimova Jörg Widmanns, Bartóks, Prokofjevs och Mendelssohns konserter tillsammans med Budapests festivalorkester, Pittsburghs symfoniker, San Franciscos symfoniker, Londons filharmoniker, Dresdens filharmoniker och Gürzenich-orkestern i Köln. Hon inleder också en tvåårig Mozart-cykel tillsammans med Basels kammarorkester och Kristian Bezuidenhout.
Av den förra säsongens höjdpunkter kan nämnas solistuppträdanden med bland annat Concertgebouw-orkestern, Londons symfoniorkester, Philharmonia Orchestra, Skottlands kammarorkester och Mahler-kammarorkestern. På sistone har Ibragimova uppträtt med även Bayerns radios symfoniorkester och Europeiska kammarorkestern.
Ibragimova ger regelbundet recitaler i bland annat Wigmore Hall och Southbank Centre i London, Concertgebouw i Amsterdam, Mozarteum i Salzburg och Elbphilharmonie i Hamburg. I Royal Albert Hall har hon i samband med BBC Proms-festivalen framfört Bachs alla sonater och partitor för soloviolin. Ibragimova har varit med om att bilda Chiaroscuro-stråkkvartetten som är specialiserad på autentiska framföranden på periodinstrument,
https://www.alinaibragimova.com/
Witold Lutosławski: Symfoni nr 4
Witold Lutosławskis (1913–1994) produktion kan grovt fördelas i fyra perioder. Den första, nyklassiska perioden avslutades med den första symfonin (1948) som blev censurerad. Under de följande tio åren skapade Lutosławski ett uttryck som var baserat på såväl 12-tonsteknik som folkmusik. Den tredje perioden startade ca 1960 och varade i tjugo år. Nu var fokus på experimentella kompositioner. Den sista perioden täckte tonsättarens sista femton år.
I sina senare symfonier ifrågasatte Lutosławski det brahmska symfoniidealet. Han tilltalades inte av en formlösning i vilken den första satsen och finalen var de satser som hade mest tyngd. Han menade att verket måste gå mot en enda genuin höjdpunkt. ”Mitt koncept bygger på att den första satsen förbereder den egentliga huvudsatsen”, förklarade han. ”Lösningens avsikt är att väcka lyssnarens intresse: den bör inte göra lyssnaren helt nöjd utan leda till att hen blir hungrig och otålig. Det är det rätta ögonblicket för att introducera huvudsatsen.” Det är talande att den andra symfonin (1967), komponerad mitt i den experimentella perioden, har satstitlarna Hésitant (tveksamt) och Direct (direkt) medan periodens kulmen, den tredje symfonin (1979), är ett extremt uttryck för en formstruktur som utgår från principen om löfte och belöning.
Den fjärde symfonin (1992) blev Lutosławskis sista stora verk. Den är å ena sidan ett klassiskt exempel på en struktur i två satser, men å andra sidan gestaltar den sig som en enda till det extrema uttänjd dramatisk båge. Starten är som en introduktion till en thriller: vi får vissa ledtrådar. Den första satsen domineras av en mörk klangmatta, irrande melodier och porlande utbrott. Precis som tonsättaren eftersträvat ter sig den oundvikliga höjdpunkten inte helt tillfredsställande. Den andra satsen består av tre partier. Det första partiet domineras av strömmande stråkar, det andra glider ner från himlarna och landar i basunfanfarer, det tredje arbetar med det första partiets motiv och eftersträvar ett stort unisono. Ännu ingen tillfredställelse. Slutcodan hotar att fragmenteras till reminiscenser. Men nu startar ett brus, och verket drivs till en avslutning som lämnar lyssnaren nöjd.
Béla Bartók: Violinkonsert nr 1 Op. Posth.
I maj 1907 flyttade Budapests musikakademi till nya utrymmen. Detta firades i form av ceremonier som pågick i flera dagar. Mitt i den rådande festyran stötte Bartók på en gammal bekant, violinisten Stefi Geyer - och blev förälskad upp över öronen. Bartók reste runt för att samla in traditionell musik och använde det som ett alibi för att kunna vara i närheten av Geyer. Han skrev åt henne kärlekskranka brev och började skissera på en violinkonsert. I ett brev sade han rent ut: ”Utan dig skulle jag inte ens komponera den.”
Konserten skulle få tre satser, och varje sats skulle presentera olika sidor av den underbara Geyer. Hon skulle framställas som intim, som roande klyftig och som kallt tigande. Bartók kasserade dock den sista satsen eftersom han fann den för ful. Han skrev till Geyer och bad henne kommentera konserten men fick ett avskedsbrev istället för en analys. Geyer var katolik och Bartók ateist och deras livsåskådningar hade redan länge varit på kontrakurs. Det var endast Bartóks envishet som hållit förhållandet vid liv så här länge.
Bartók drabbades av en chock. Han finslipade verket medan han grubblade på självmord. I det manuskript han sände åt Geyer förmedlade han konsertens idé med raderna: ”Min bekännelse - åt Stefi - om de tider som ännu var lyckliga, om än endast halvt lyckliga”.
Det är svårt att separera det klingande slutresultatet från verkets bakgrund. Den första satsen Andante sostenuto tycks sannerligen skildra en idealiserad Geyer. Orkestern väver in solisten i en kokong och duetten blir allt mer och mer intim i uttryck. Den andra satsen Allegro giocoso presenterar i sin tur Geyers lekfullhet, spontana utbrott, hennes pendling mellan blidkat lugn och ursinne.
Violinkonserten blev liggande i Geyers skrivbordslåda fram till år 1958 då Hans-Heinz Schneeberger uruppförde den i Basel under ledning av Paul Sacher. Bartók fick alltså aldrig själv höra detta verk. Under sin livstid avslöjade han aldrig att det existerade.
Anna Thorvaldsdottir: Archora
Anna Thorvaldsdottir (f. 1977) är en av de för tillfället mest intressanta europeiska tonsättarna. I likhet med Daníel Bjarnason har hon bidragit till att skapa en skandinavisk och isländsk ljudvärld som satsar på ett filmatiskt uttryck och en nordisk mystik istället för det typiskt centraleuropeiska. År 2012 tilldelades Thorvaldsdottir Nordiska musikrådets musikpris för verket Dreymi.
Archora (2022) är beställt av Los Angeles och Münchens fliharmoniker, Paris orkester, Islands symfoniorkester och Klangspuren Schwaz-festivalen. Verket uruppfördes förra augusti på BBC Proms av BBC:s filharmoniker under ledning av Eva Ollikainen. Archora går i tonsättarens tidigare verks fotspår: stora massor i rymden stöter långsamt ihop med varandra. ”Inspirationen kommer från mörk energi och idén om parallella världar”, berättar Thorvaldsdottir, ”världar som är både bekanta och annorlunda, statiska och föränderliga, på en och samma gång ingenstans och överallt.”
I likhet med Metacosmos (2017) och Catamorphosis (2021) innehåller Archora en stabil basmatta. På den konstrueras vacklande klangpelare och effekter som påminner om filmmusik. De utvidgas och drar sig samman i tid och rum likt en levande organism som söker sin plats i världsalltet. Det ca 20 minuter långa verket består av tre partier: Worlds within Worlds, Divergence och Primordia. ”Liksom i min musik överlag har jag inte heller nu varit ute efter att som så beskriva något specifikt - verkets utgångspunkt har varit ett sätt att intuitivt närma sig och arbeta med materialets inre energi, struktur och atmosfär.”
Jean Sibelius: Pohjolas dotter
Jean Sibelius (1865–1957) sätt att komponera var utslitande och grundligt. Kanske något annat i hans fall var otänkbart. Han började ofta komponera med stora ambitioner, bara för att snabbt råka i svårigheter - och i slutändan, efter en hel del slit, ändå skapa ett mästerverk. Violinkonsertens originalversion var ett misslyckande; Kullervo-symfonin skämdes Sibelius för så mycket att han vägrade låta den framföras; den femte symfonin blev färdig först i sin tredje version; efter att i flera år ha arbetat på operan Båtens skapelse lade Sibelius projektet åt sidan. Det har tagit årtionden för forskare att lyckas reda ut hur Pohjolas dotter (1906) blev till.
Kring år 1905 sysslade Sibelius med åtminstone Nattlig ritt och soluppgång, In memoriam och den tredje symfonin. Samtidigt berättade han att han planerade att skriva ett verk med titeln Luonnotar. Det rörde sig egentligen om oratoriet Marjatta, till ett libretto av Jalmari Finne. Verket blev aldrig färdigt. Marjatta-stoffet byttes ut till Pohjolas dotter, som skulle bli en symfonisk dikt istället för ett oratorium. Alla ovannämnda kompositioners skisser har ibland gått från ett verk över till ett annat, sedan tillbaka igen, och så vidare. Ett verk med titeln Luonnotar fullbordades år 1913, men det har inget att göra med oratoriet Marjatta.
Trots att Sibelius format Pohjolas dotter av till synes helt disparata bitar är helheten homogen, och orkestreringen är anmärkningsvärt nyskapande. Inledningen skildrar Väinämöinen som liksom från djupet sträcker sig ut efter Pohjolas dotter i himlarna. Stämningen slår plötsligt om: träblåsares solon presenterar skönheten som uppe i skyarna spinner sin guldtråd. Pohjolas dotter sätter Väinämöinen att utföra omöjliga hjältedåd, han skall bland annat besöka dödsriket och bygga en magisk båt. Väinämöinen misslyckas med allt och går vidare som en djupt besviken man. Men samtidigt har han vuxit till en bättre och mera uthållig hjälte.
