Romeo och Julia, Maria och Tony – dödsdömd kärlek i renässansens Verona och på 1950-talets Manhattan.
Romeo och Julia, Maria och Tony – dödsdömd kärlek i renässansens Verona och på 1950-talets Manhattan. Både Pjotr Tjajkovskij och Leonard Bernstein visste hur man skall skildra världens kändaste kärlekshistoria med en hjärtskärande vacker musik. Heidi Sundblad-Halme var tonsättare och en av Finlands första professionella dirigerande kvinnor. Baletten Det förtrollade bältet är ett av fynden i samband med HUOM-projektet som lyfter fram bortglömd orkestermusik.
Pjotr Tjajkovskij: Romeo och Julia
År 1868 tillägnade Pjotr Tjajkovskij (1840–1893) tonsättarkollegan Milij Balakirev (1837–1910) sin symfoniska dikt Fatum. Balakirev tyckte inte om verket. Trots detta inleddes en korrespondens i vilken han tog sig an rollen som den yngre tonsättarens mentor och ateljékritiker. Tjajkovskij accepterade arrangemanget men anmärkte en gång till sin bror Modest: ”Jag tycker inte om vare sig hans inskränkta musikaliska åsikter eller hans bestämda tonfall”.
År 1869 föreslog Balakirev att Tjajkovskij skulle skriva ett verk som bygger på Shakespeares berömda tragedi Romeo och Julia. Han gav mycket detaljerade instruktioner gällande struktur, tonarter och motivens karaktärer. Efter en trög början fann Tjajkovskij inspirationen. I november 1869 meddelade han sin mentor: ”Uvertyren avancerar väl. Det mesta av kompositionen är skisserat, och bara allt blir färdigt kommer ni att se att jag har följt nästan alla instruktioner.
Romeo och Julia uruppfördes i Moskva den 16.3.1870. Balakirev, som även detta partitur var tillägnat, var inte helt nöjd. Men det var inte heller Tjajkovskij som skrev om verket två gånger. Den slutliga versionen uruppfördes i Tbilisi den 1.5.1886.
I början fick verket ett dåligt internationellt mottagande: då det spelades för första gången i Wien
och Paris visslade publiken demonstrativt. Idag är Romeo och Julia ett av Tjajkovskijs mest kända och populära verk. Berättelsen är lätt att följa. Introduktionen skildrar broder Lorenzo, munken vars välmenande intrig leder till att de unga älskande dör. Ett hetsigt allegro skildrar hatet mellan släkterna Montague och Capulet. Sedan kommer den berömda kärleksscenen. Berättelsen går mot sin tragiska kulmen. I slutet spelas kärlekstemat ännu en gång, som ett avlägset minne av något vackert som är förlorat för alltid.
Heidi Sundblad-Halme: Det förtrollade bältet
Efter en paus på flera årtionden har tonsättare och dirigent Heidi Sundblad-Halmes (1903–1973) färggranna och magiska musik återvänt till konsertprogrammen. Hon profilerade sig som en tonsättare av uttryckligen orkestermusik trots att hon på grund av sitt kön hade svårt att få sina verk framförda.
I mars 1939 hade dock Sundblad-Halmes en halvtimme långa ”koreografiska sagopjäs” Det förtrollade bältet premiär på Finska Operan. Librettot skrevs troligen av tonsättaren själv. Tematiskt är verket typiskt för Sundblad-Halmes dragning till fantasivärldar befolkade av troll, älvor och skogens djur. Sagoskogen i Det förtrollade bältet styrs av Pan, guden som förknippas med musikens födelse. Sundblad-Halme hänvisar till Pans musicerande i även flera andra av sina verk i form av böljande flöjtsolon. Handlingen i Det förtrollade bältet börjar då tre personer – Nito, Carita, som det förtrollade bältet gör oemotståndligt lockande, och Jägaren – går vilse i skogen. Svartsjukedramat dem emellan leder till en duell med tragisk utgång. Verkets grundbudskap talar till även vår tid: skogen och naturen har ett eget liv och är oberoende av människan.
Balettmusiken har gemensamma drag med satserna två och tre i Sundblad-Halmes orkestersvit opus 11 (1937). Tonsättaren torde alltså ha arbetat på verket i flera års tid. Som tonsättare var Sundblad-Halme överlag en perfektionist som kunde fila på sina kompositioner i det oändliga.
Koreografin till Det förtrollade bältet skapades av Finska Operans Alexander Saxelin. I huvudrollerna dansade Irja Koskinen, Olavi Kuorikoski och Alf Salin. Martti Tuukka stod för den stiliserade scenografin. I premiären gav publiken ovationer men bland kritikerna var mottagandet mera blandat. I samband med premiären visades också två miniatyrbaletter, Armidas lusthus med musik av Nikolaj Tjerepnin och Scheherazade med musik av Nikolaj Rimskij-Korsakov.
Efter vårsäsongen 1939 sjönk Det förtrollade bältet i glömska. Verket har inte framförts på nytt i offentligheten, och i likhet med Sundblad-Halmes andra orkesterverk har noterna inte tryckts eller publicerats. Baletten antogs vara försvunnen. Tack vare det av Helsingfors stadsorkester inledda HUOM-projektet (Orkestermusik som historien glömt) blir den nu åter en del av vårt klingande kulturarv. Dirigenten Emilia Hoving har sammanställt sviten ur balettens musik.
Leonard Bernstein: Symfoniska danser
Shakespeares tragedi om Romeo och Julia har inspirerat otaliga konstnärer. Den mest berömda musikversionen är av Tjajkovskij. Av musikteaterversionerna är den bästa och mest kända West Side Story som hade premiär på Broadway i New York hösten 1957. West Side Storys snilledrag var att flytta Shakespeares handling till det moderna Manhattan där två gatugäng slåss sinsemellan med katastrofala följder.
Jerome Robbins regi och koreografi, Alfred Laurens manus, Stephen Sondheims sångtexter och Leonard Bernsteins musik skapade en så verkningsfull helhet att musikalen framfördes 732 gånger för en slutsåld sal. Till Finland kom West Side Story första gången år 1962 i samband med brittiska His Majesty´s Theatres gästspel. Året därpå sattes den första finskspråkiga produktionen upp i Tammerfors.
År 1960 sammanställde Bernstein orkestersviten Symfoniska danser som består av nio musikalens scener. Verket uruppfördes på New Yorks filharmonikers konsert den 13.12.1961. Dirigent var Lukas Foss.
Bernsteins assistent Jack Gottlieb har konstaterat om verket: ”Vad gör dessa danser symfoniska? Helt enkelt det att dansmusiken, sådan den redan från början är skriven, är symfoniskt tänkt. För att skapa dramatisk variation behövs inte mer än att de rätt fåtaliga tematiska idéerna kombineras och omformas på ett nytt sätt. Detta är musik på sina egna villkor, en musik som inte är beroende av att man vet vad som sker på scenen.”
Det är alldeles sant att det går att uppfatta verkets dramatiska båge utan kännedom om berättelsen i West Side Story. I den första satsen finns en stämning av hotande konflikt, men i fortsättningen dominerar romantiska stämningar och muntra danser som för tankarna annorstädes. Den näst sista satsen (Rumble) har en dramatisk höjdpunkt som sätter lyssnarens fötter tillbaka på jorden. Den sista satsen (Final) är en drömlik vision av en värld utan våld och hat.
Emilia Hoving
Dirigent Emilia Hoving (f. 1994) har etablerat sig på internationella konsertestrader. Under säsongen 2024–2025 uppträder hon med Helsingfors stadsorkester och dirigerar på nytt Adelaides symfoniorkester i Australien, BBC National Orchestra of Wales, Philharmonia-orkestern i London, Malmös symfoniker, Norges radios symfoniorkester och Stockholms kungliga filharmoniker. Dessutom debuterar hon i Amsterdams legendariska konserthus Concertgebouw där hon dirigerar Nederländska radions filharmoniker. Under säsongen dirigerar Hoving för första gången också Belgiens nationalorkester, Orquesta Sinfónica de Castilla y León i Spanien, Royal Scottish National Orchestra, Stavangers och Trondheims symfoniker, Strasbourgs filharmoniker och Tasmaniens symfoniorkester i Australien.
Hovings egna instrument är piano, klarinett och cello. Vid Sibelius-Akademin studerade hon från början musikfostran. År 2015 inledde hon dirigentstudier under ledning av Jorma Panula och ett år senare började hon studera orkesterdirigering som sitt huvudämne. I dirigentklassen hade hon som lärare bland annat Atso Almila och Sakari Oramo.
Hovings dirigentkarriär startade då hon år 2019 arbetade som Hannu Lintus assistent vid Radions symfoniorkester och 2020–2022 som Mikko Francks assistent vid Franska radions symfoniorkester. År 2021 tilldelades Hoving Finlands kritikerförbunds Kritikens sporrar-pris för årets bästa konstnärliga genombrott.
