“Om jag lyckas kommer det att bli en helvetisk musik”, beskrev Bartók sitt halvfärdiga verk Den sällsamme mandarinen i ett brev till sin hustru.
Arvo Pärts symfonis arkaiska, enkla och tillförlitliga ingredienser för tankarna till tidiga kyrkliga hymner. Stämningen slår helt om med Bartóks Den sällsamma mandarinen som inte lämnar någon oberörd: premiären var en skandal och publiken ställde till med upplopp. Bernhard Crusells 250-årsjubileum uppmärksammas med att Osmo Linkola kliver fram ur orkesterns led för att vara kvällens solist.
Béla Bartók: Den underbara mandarinen
Balettpantomimen Den underbara mandarinen bygger på en berättelse av Menyhért Lengyel från år 1917. Librettot torde ha varit avsett att användas av Sergej Djagilevs ryska balett eller i en opera av Ernö Dohnányi. Den som först grep tag i materialet var dock Béla Bartók (1881-1945). Balettpantomimens pianoversion fullbordades år 1919, orkesterversionen fem år senare.
Verket möttes genast av motstånd och för att få det framfört var Bartók tvungen att söka sympati utanför Ungern. Premiären i Köln den 27.11.1926 blev en katastrof. Tyskarna reagerade kraftigt på berättelsens sexuellt och kriminellt provokativa inslag och på den efter hand allt mer våldsamma musiken. Resultatet blev ett upplopp jämförbart med slagsmålen i samband med Stravinskys Våroffers premiär år 1913. Framförallt de kyrkliga kretsarnas moralväktare blev djupt indignerade.
Den sågande inledningsmusiken kastar omedelbart in oss i ett dekadent betonghelvete där människovärdet kan räknas i småslantar. En vacker kvinna (ett klarinettsolo) står i sutenörens fönster för att locka kunder. En äldre herreman (basunglissandi) på kvällspromenad faller för lockelsen och är nära att förlora både sina pengar och sitt liv. Men han är så harmlös att han till sist bara slängs ut på gatan. Samma drabbar en medellös ung man.
Sedan dyker en förmögen kines, en mandarin, upp. Han dras med i kvinnans förföriska vals. Den passionerade leken ersätts av misshandel, knivhuggning och kvävning. Men mandarinen vägrar dö. Man hänger honom och inget sker nu heller. Plötsligt börjar mandarinen lysa i grönt och blått (en ordlös kör). Först då mandarinen tillfredsställts av en av kvinnorna avlider han.
Balettpantomimen drogs genast bort från scenen. Under Bartóks livstid gavs den endast en gång till, i Prag år 1927. Att det gick så berodde inte enbart på censur eller operahusen. I de produktioner som skulle sättas upp av Budapests opera åren 1931 och 1941 ville man dämpa innehållet i så hög grad att det inte längre hade något att göra med originalet, och både Lengyel och Bartók vägrade godkänna detta. På scenen har Den underbara mandarinen förblivit sällan framförd, men i konsertsalarna har den blivit en favorit.
