Bacchus och Ariadne

Wilhelm Stenhammar: Excelsior! op. 13

Likt nästan alla nordiska romantiker sökte svensken Wilhelm Stenhammar (1871–1927) sitt stilistiska hem i Centraleuropa, och i framförallt Richard Wagners och Anton Bruckners musik. Han använde en tysk stil i bland annat den första symfonin, pianokonserten, fem pianosonater och en hel del kammarmusik. Det var först då Stenhammar i Stockholm hörde Sibelius andra symfoni som han fann ett eget, ur nordiska källor framsprunget tonspråk. Den nya stilen var mera avskalad än den tidigare. Stenhammars mest kända verk är bland annat de tre pianofantasierna op. 11. Serenaden i F-dur op. 31 och den andra symfonin op. 34.

Stenhammar var en av sin tids bästa pianister. Medan han studerade i Berlin etablerade han sig som recitalmusiker, konsertsolist och tonsättare, och år 1896 uppträdde han med Berlins filharmoniker som solist i sin egen pianokonsert. Då orkestern två år senare gästade Köpenhamn uruppförde den under ledning av Arthur Nikisch Stenhammars uvertyr Excelsior! (1896).

Tonsättaren kallade Excelsior! ”en symfonisk uvertyr”. I praktiken rör det sig om en absolut musik utan ett program, men Stenhammars anteckningar avslöjar att verket bygger på Goethes version av legenden om Faust. Titeln är en uppmaning att sikta högt, vilket kanske hänvisar till Faust och hans samvetsbrottning mellan köttsliga frestelser och ädla mål. Musiken i sig är ytterst passionerad och ödesmättad. Under Stenhammars livstid framfördes verket endast tre gånger. Det hittades på nytt på 1980-talet.

Samy Moussa: Antigone, oratorium för damkör och orkester

Oratoriet Antigone (2020) är Helsingfors stadsorkesters residenstonsättare, kanadensaren Samy Moussas (f. 1984) första stora vokalverk. Oratoriet uruppfördes i mars 2024 på Nederländernas nationalopera under ledning av Erik Nielsen. I samma konsert framfördes också Igor Stravinskys Oedipus Rex. Kronologiskt skildrar Antigone det som sker efter händelserna i Stravinskys verk, men Moussas oratorium står på sina egna ben och utgör inte som så en fortsättning.

Antigone är dotter till den åsidosatte kung Oidipus. Hennes bröder Eteokles och Polyneikes kämpar sinsemellan om vilkendera som skall styra Thebe. Ett blodigt envig slutar med att bröderna dör och deras farbror Kreon utropar sig till kung. Kreon ger Eteokles en ceremoniell begravning men gör Polyneike till ett varnande exempel: den som begraver Polyneike straffas med döden. Liket ruttnar på slagfältet och har ingen möjlighet att komma till livet efter detta.

Antigone trotsar Kreon och låter sin bror begravas. Kreon får kännedom om Antigones brott och dömer henne till döden. Siaren Teiresias varnar Kreon om beslutets följder. Kreon bestämmer sig för att släppa Antigone fri, men hon har redan hunnit hänga sig. Antigones trolovade Haimon, Kreons son, tar sitt liv. Det leder till att Haimons mor Eurydike tar sitt liv.

Den mest berömda versionen av Antigone är Sofokles (ca 497–405 f.Kr.) tragedi med samma namn (ca 441 f.Kr.). Gestalten förekommer dock i även andra texter från antiken. Librettot, skapat av Niall Potter och Moussa, innehåller förutom Sofokles texter av också Aischylos, Apollodoros, Empedokles, Euripides och Filostratos den äldre. Med källornas mångfald eftersträvar Moussa objektivitet. I hans version finns inga enskilda sjungande personer: handlingen förs framåt av en damkör.

Verket sjungs på forngrekiska. ””Idén om en kulturell kontinuitet är för mig fundamental såväl estetiskt som etiskt”, säger Moussa. ”Genom att använda forngrekiska kan jag understryka sambandet mellan antiken och vår egen tid. Vi är ett och samma.”

Albert Roussel: Bacchus et Ariane op. 43

Det är inte många betydande tonsättare som inte redan tidigt uppvisat tecken på intresse för tonkonstens värld. Ett undantag är fransmannen Albert Roussel (1869‒1937). 7 år gammal blev han föräldralös och omhändertogs av först sin farfar, sedan sin tant. 15 år gammal sökte han sig till kadettskolan med sikte på en tjänst i flottan. En lovande karriär som underofficer tog slut då Roussel fick en kommendering till Cherbourg. 23 år gammal komponerade han en bröllopsmarsch som fick en dirigent att uppmana honom att lämna flottan för att satsa på musik. 

Roussel var således inget underbarn. Ännu i 40 års ålder var han rätt okänd, och vissa kritiserade honom för att inte ha funnit en egen tonsättarröst. I hans produktion finns flera experiment som stannade vid ett enda verk: en stråktrio, en kvartett, en sonatin för piano, en pianokonsert, en kantat för kör och orkester. Roussel var en kameleont som ständigt gäckade kritikernas förväntningar. 

Hans uttryck vandrade efter hand allt längre bort från Debussys och Ravels impressionism och kom allt närmare andan i musiken mellan krigen och nyklassicismen. Samtidigt hittade han sin styrka i musik för scenen. I opera, pjäsmusik och framförallt balett kunde han använda sitt tonspråks rytmiska tendenser till fullo. Man kan anse att hans mest lyckade verk är Bacchus et Ariane (1930), en balett i två akter. Av orkestersviterna som bygger på dess musik har framförallt nummer 2 blivit ett av flera dirigenter omhuldat bravurnummer. 

Bacchus et Ariane är Roussels andra balett med motiv från antiken - den andra är Aeneas (1935). Bacchus et Ariane skildrar den mytiska berättelsen om Bacchus, Theseus och Ariadne. Verket inleds med en uvertyr i A-dur. Under berättelsens gång får lyssnaren höra andra, allt mer främmande tonarter, samt mycket varierande stämningar. 

Efter att ha dödat Minotaurus återvänder Theseus och Ariadne till den grekiska ön Naxos. Ungdomen tar jublande emot dem med en labyrintdans. Plötsligt inträder en hotfull gestalt som med sin mantels mörker gör Ariadne medvetslös. Theseus och de andra rusar fram, men inser att gestalten är guden Bacchus. Theseus kan inte annat än dra sig tillbaka. Bacchus dansar en passionerad ringdans medan Ariadne drömmer att hon deltar i den. Den första akten avslutas i en drömlik atmosfär i Ess-dur, alltså möjligast långt borta från A-dur. 

I den andra aktens början vaknar Ariadne ensam på en klippa. Theseus seglar bort. Ariadne försöker hoppa i havet men landar i Bacchus famn: en ny drömdans inleds. Bacchus kyss väcker hela ön till liv. Ur klipporna stiger gestalter som ger Ariadne en dryck som får henne att ge efter för Bacchus oemotståndliga lockelse. I en vildsint dans blir Ariadne krönt med en krona flätad av stjärnor. Baletten avslutas med allt kraftfullare orkesterutbrott och kulminerar i A-dur. 

Roussels orkestermusiks expressiva kraft framträder i Bacchus et Ariane på en skala som går från ömsint drömmeri till burlesk bakkanal. Denna musik kräver inte scenen till hjälp utan fungerar som sådan.

Helsingfors kammarkör

Helsingfors kammarkör är en professionell ensemble som inledde sin verksamhet år 1962 med namnet Radions kammarkör. Kören började använda sitt nuvarande namn år 2005.

Helsingfors kammarkör framför stamrepertoar och främjar den finländska körmusiken genom att beställa verk av vår tids finländska tonsättare. Sedan år 2005 har kören uruppfört över 80 verk och gett över 30 Finlandspremiärer.

Helsingfors kammarkör samarbetar med inhemska och utländska festivaler, orkestrar och ensembler. Till körens samarbetspartners hör bland annat Helsingfors festspel, Musica Nova Helsinki, Musikens tid-festivalen och konsertserien Klang. Kören samarbetar regelbundet med även Finlands rundradio. Kören har två gånger uppträtt på den internationella kulturkanalen ARTE.

Under de senaste åren har Helsingfors kammarkör turnerat i Förenta staterna, Storbritannien, Italien, Belgien, Polen och Skandinavien.

Från och med år 2007 har professor Nils Schweckendiek arbetat som körens konstnärliga ledare.

Samy Moussa

Tonsättare och dirigent Samy Moussa (f. 1984) är Helsingfors stadsorkesters hustonsättare säsongen 2024–25. Moussa har skrivit beställningsverk som regelbundet lyfts fram av respekterade orkestrar och dirigenter jorden runt. Moussa är född i Montreal i Kanada och numera bosatt i Berlin. Han har varit Torontos symfoniorkesters hustonsättare och samarbetar frekvent med Montreals symfoniorkester.

Moussas verk har framförts av bland annat Amsterdams Concertgebouw-orkester, Bayerns radios symfoniker, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Dallas symfoniker, Hollands nationalopera, Londons symfoniorkester, Los Angeles filharmoniker och Wiens filharmoniker. Kända dirigenter med Moussas musik i sin repertoar är Kevin John Edusei, Gustavo Gimeno, Christoph Eschenbach, Manfred Honeck, Hannu Lintu, Kent Nagano och Christian Thielemann. Under säsongen 2024–2025 framförs Moussas musik av bland annat Staatskapelle Berlin, BBC:s symfoniker, Los Angeles filharmoniker och New Yorks filharmoniker.

Jämsides med sitt komponerande arbetar Moussa som dirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Bayerisches Staatsorchester, MDR-Sinfonieorchester i Leipzig, Staatskapelle Halle, Torontos och Vancouvers symfoniker, Wiens radios symfoniorkester och Zürichs kammarorkester. De mångsidiga konsertprogrammen har innefattat såväl klassisk repertoar som vår tids musik.

Moussa studerade komposition vid Montreals universitet under ledning av José Evangelista. Han idkade fortsättningsstudier vid Münchens högskola för musik och teater under ledning av Matthias Pintscher och Pascal Dusapin. Finland gästade han första gången för ett tiotal år sedan då han fick undervisning av Magnus Lindberg.