Tonsättare Hector Berlioz sa att man inte får kombinera orgel och symfoniorkester. Ikväll ignorerar vi den moderna symfoniorkesterns faders råd – två gånger!
”Orgeln och orkestern är båda konungar. Eller rättare sagt: den ena är kejsaren och den andra påven.” Tonsättare Hector Berlioz menade att orgel och symfoniorkester på inga villkor bör kombineras. Ikväll ignorerar vi den moderna symfoniorkesterns faderns råd – och det hela två gånger! Orgelsymfonin är ett av Camille Saint-Saëns mest populära verk. Samy Moussas A Globe Itself Infolding har skördat lagrar på världens mest betydande konsertestrader.
Dmitrij Sjostakovitj: Cellokonsert nr 1 Ess-dur op. 107
Åtminstone två faktorer möjliggjorde att Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975) skrev sin första cellokonsert. Den första faktorn är mästarcellisten Mstislav Rostropovitj. Han slog igenom i Moskvas musikkretsar på 1940-talet genom att framföra Sergej Prokofjevs cellokonsert, ett verk som hade ansetts helt omöjligt att spela. Prokofjev blev såpass entusiastisk att han åt Rostropovitj skrev ett nytt, ännu svårare verk. Sinfonia concertante (1952) blev stamrepertoarens möjligen mest utmanande cellokonsert. Prokofjevs verk är Sjostakovitjs första cellokonserts uppenbara förebild.
För det andra hade Josef Stalin avlett år 1953. Ledarna fokuserade på att slåss om makten och ägnade inte konstnärerna någon stor uppmärksamhet. För första gången på nästan 30 år kunde Sjostakovitj skriva en musik utan att vara tvingad att göra den ideologiskt korrekt. Prokofjev kunde inte öppet kritisera Stalin i Sinfonia Concertante. Sjostakovitj behövde inte tänka på den saken, han fick förverkliga sina vildaste drömmar helt fritt. Dessutom hade Rostropovitj inga som helst begränsningar vad gällde vare sig spelteknik eller emotionellt uttryck.
Den första cellokonserten i Ess-dur op. 107 (1959) anses vara ett av de svåraste verken i cellorepertoaren vid sidan om Sinfonia concertante. Verket är stort men orkestreringen är genomskinlig. Blecken lyser med sin frånvaro med undantag för ett valthorn som följer solisten likt en skugga man skymtar i ögonvrån.
”Konserten är fördelad i två stora satser”, skrev Sjostakovitj, ”den första satsen, och de tre följande satserna som framförs utan paus. Satserna formar en helhet med homogena teman och bilder.” Den tredje satsen är en nästan sex minuter lång solokadens. Den första satsen Allegretto signalerar omedelbart vem som är tonsättaren. Cellon presenterar två gånger ett lätt identifierbart motiv med fyra noter, och medan verket fortskrider får motivet formen D-Ess-C-H- Detta är Dmitrij Sjostakovitjs musikaliska monogram som dyker upp i även andra av hans kompositioner.
