Orgelns natt

Samy Moussa: A Globe Itself Infolding för orgel och orkester (2014)

Den kanadensiska, i Berlin bosatta Samy Moussa (f. 1984) är en de mest spelade unga tonsättarna. Han har arbetat som bl.a. Torontos symfoniorkesters residenstonsättare och har ett nära samarbete med även Montreals symfoniorkester. Han har skrivit verk på beställning av bl.a. Royal Concertgebouw-orkestern, Londons symfoniorkester och Los Angeles filharmoniker. Säsongen 2024–2025 är Moussa Helsingfors stadsorkesters residenstonsättare.

Moussas tonspråk har inget gemensamt med 1900-talets sluts postmodernism. Moussa håller sig tvärtom till tonala, nyromantiska och om minimalism påminnande klanger. Det storvulna greppet och det episka berättandet för tankarna till även filmmusik. Alla dessa element framträder i bland annat symfonin Concordia (2019), violinkonserten Adrano (2019) och trombonkonserten Yericho (2024), samt i kvällens verk A Globe Itself Infolding (2014). A Globe Itself Infolding uruppfördes av organist Jean-Willy Kunz på Montreals symfoniorkesters konsert under ledning av Kent Nagano. Titeln hänvisar till en dikt av William Blake, The Nature of Infinity (Oändlighetens natur). Dikten skildrar en färd in i en virvel i vars öga allt blir ett.

Moussa säger att han har närmat sig verket som om det var en sats i en pianokonsert. Under den tio minuter långa resan knyter orgeln och orkestern en så stark kontakt till varandra att det ibland är omöjligt att urskilja vilkendera som är vilken. Till en början klingar orgeln helt självständigt, separerad från orkesterns kall. Efter ett kort solo blir orgel en naturlig del av orkestern och den dramatiskt jäsande klangmassan. Ur detta växer fram just de omvälvningar som titeln hänvisar till.

Dmitrij Sjostakovitj: Cellokonsert nr 1 Ess-dur op. 107

Åtminstone två faktorer möjliggjorde att Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975) skrev sin första cellokonsert. Den första faktorn är mästarcellisten Mstislav Rostropovitj. Han slog igenom i Moskvas musikkretsar på 1940-talet genom att framföra Sergej Prokofjevs cellokonsert, ett verk som hade ansetts helt omöjligt att spela. Prokofjev blev såpass entusiastisk att han åt Rostropovitj skrev ett nytt, ännu svårare verk. Sinfonia concertante (1952) blev stamrepertoarens möjligen mest utmanande cellokonsert. Prokofjevs verk är Sjostakovitjs första cellokonserts uppenbara förebild. 

För det andra hade Josef Stalin avlett år 1953. Ledarna fokuserade på att slåss om makten och ägnade inte konstnärerna någon stor uppmärksamhet. För första gången på nästan 30 år kunde Sjostakovitj skriva en musik utan att vara tvingad att göra den ideologiskt korrekt. Prokofjev kunde inte öppet kritisera Stalin i Sinfonia Concertante. Sjostakovitj behövde inte tänka på den saken, han fick förverkliga sina vildaste drömmar helt fritt. Dessutom hade Rostropovitj inga som helst begränsningar vad gällde vare sig spelteknik eller emotionellt uttryck. 

Den första cellokonserten i Ess-dur op. 107 (1959) anses vara ett av de svåraste verken i cellorepertoaren vid sidan om Sinfonia concertante. Verket är stort men orkestreringen är genomskinlig. Blecken lyser med sin frånvaro med undantag för ett valthorn som följer solisten likt en skugga man skymtar i ögonvrån. 

”Konserten är fördelad i två stora satser”, skrev Sjostakovitj, ”den första satsen, och de tre följande satserna som framförs utan paus. Satserna formar en helhet med homogena teman och bilder.” Den tredje satsen är en nästan sex minuter lång solokadens. Den första satsen Allegretto signalerar omedelbart vem som är tonsättaren. Cellon presenterar två gånger ett lätt identifierbart motiv med fyra noter, och medan verket fortskrider får motivet formen D-Ess-C-H- Detta är Dmitrij Sjostakovitjs musikaliska monogram som dyker upp i även andra av hans kompositioner. 

Camille Saint-Saëns: Symfoni nr 3 ”Orgelsymfonin”

Camille Saint-Saëns (1835–1921) inledde sin karriär som ett underbarn jämförbart med Mozart. Fem år gammal debuterade han med att spela en violinsonat av Beethoven och endast 10 år gammal kunde han spela alla Beethovens pianosonater utantill. Då han 13 år gammal började studera vid konservatoriet i Paris valde han dock orgeln, inte pianot, till sitt huvudinstrument eftersom det behövdes organister. Efter att Saint-Saëns utexaminerats blev han anställd vid La Madeleine, en av Paris huvudkyrkor, och arbetade där i 20 års tid. Han kom att skriva en hel del orgelmusik.

Som tonsättare var Saint-Saëns ett historiskt undantag. Han levde i praktiken igenom hela den romantiska perioden: han kunde ha hört uruppföranden av verk av såväl Frédéric Chopin som Igor Stravinsky. Han var en pionjär då han år 1908 skrev musiken till filmen Mordet på hertigen av Guise, och han spelade in sitt musicerande på film och grammofonskiva. Trots detta hånade samtiden honom för att vara konservativ, ytlig, populär och – värst av allt – stilistiskt tysk, ”Frankrikes Mendelssohn”. Till exempel Claude Debussy yttrade: ”Jag avskyr sentimentalitet och kommer inte över att dess namn är Saint-Saëns”.

Den tredje symfonin avec orgue (1886) kan vara ett biografiskt verk. Flera år tidigare hade Saint-Saëns inom loppet av endast sex veckor förlorat sina två barn, vilket lett till att hans äktenskap havererat. Med sin symfoni ville Saint-Saëns kanske blicka bakåt av såväl allmängiltiga som personliga skäl. I Frankrike var symfonin en i praktiken död genre, och Saint-Saëns själv hade undvikit den i snart nästan 30 år. Det finns ett element av personlig närvaro i de såväl virtuosa som andaktsfulla piano- och orgelpartierna.

Symfonin var beställd av Royal Philharmonic Society och uruppfördes i St. James Hall i London i maj 1886 med tonsättaren som dirigent. Ett halvår senare spelades symfonin i Paris och hade då tillägnats minnet av den nyss avlidne Franz Liszt. ”I detta verk gav jag mitt allt”, sade Saint-Saëns. ”Det jag har åstadkommit i det kan jag aldrig upprepa.” Symfonin blev förvisso hans sista. Men den beredde väg för flera franska tonsättare som utan hans exempel knappast hade vågat skriva en symfoni.

Pétur Sakari

Pétur Sakari (f. 1992) är en av de mest prominenta finländska organisterna i sin generation. Han kom i kontakt med orgeln då han var tre år gammal och började snart själv spela instrumentet. Sakari var 13 år gammal då han gav sin debutkonsert. På inbjudan av orgelvirtuos Olivier Latry debuterade han år 2017 i Notre Dame i Paris. Året därpå uppträdde han för första gången i Mariinskij-teaterns konsertsal i Petersburg och har sedan dess varit aktiv som konsertorganist jorden runt. I Finland har flera internationella orgelfestivaler valt honom till Årets unga artist.

Sakari har uppträtt som orkestersolist och recitalmusiker på orgel- och musikfestivaler i bland annat Spanien, Frankrike, Sverige, Tyskland, Estland och på Island. Till hans nyaste projekt hör ett samarbete med VOCES8, en Grammy-belönad brittisk vokalensemble som är en av vår tids mest betydande.

Sakari har studerat vid Helsingfors konservatorium, Sibelius-Akademin och École Normale de Musique de Paris-konservatoriet. I Finland var hans orgellärare Pekka Suikkanen, Tuomas Karjalainen och Kalevi Kiviniemi. Från och med år 2010 har hans lärare i Paris varit Thierry Escaich, Vincent Warnier och Daniel Roth. Sakari har deltagit i internationella mästarkurser ledda av bland annat Frédéric Blanc, Gunnar Idenstam, Pierre Pincemaille och Wolfgang Rübsam.

2019–2022 arbetade Sakari som ordförande för Organum, sällskapet för finländsk orgelmusik. Han har tillhört Musikhusets orgels planerings- och expertgrupp och arbetat som konstnärlig ledare för Helsingfors Orgelfestival.

Daniel Müller-Schott

Den tyska cellisten Daniel Müller-Schott (f. 1976) uppträder jorden runt som solist med berömda orkestrar. Han framför såväl klassiker som mindre spelade verk och utvidgar cellorepertoaren med egna arrangemang. Dessutom samarbetar han med flera av vår tids tonsättare. Müller-Schott hör till den schweiziska Vevey Spring Classic-festivalens konstnärliga ledningsgrupp. År 2025 är han Zürichs kammarorkesterfestivals residensartist.

Under konsertsäsongen 2024–2025 framför Müller-Schott Sjostakovitjs första cellokonsert med Helsingfors stadsorkester och samma tonsättares andra cellokonsert med Royal Scottish National Orchestra. Müller-Schott gästar även Concertgebouw-kammarorkestern i Nederländerna, Bruckner-orkestern i Linz, NDR Elbphilharmonie-orkestern i Tyskland, Milanos symfoniorkester och RTVE-orkestern i Spanien. Han uppträder tillsammans med St. Luke's Chamber Ensemble i Carnegie Hall i New York i en konsert i samband med FN:s generalförsamling. Tillsammans med Baskiens nationalorkester Euskadi Orkestra gör Müller-Schott en turné i Spanien. Han gör en turné i samarbete med även den kanadensiska pianisten Jan Lisieck och Academy of St. Martin in the Fields-orkestern. Till säsongens kammarmusikhöjdpunkter hör Müller-Schotts konserter med den franska pianisten David Fray.

Müller-Schott har studerat under ledning av Steven Isserlis, Walter Nothas, Mstislav Rostropovitj och Heinrich Schiff. Den tyska violinisten Anne-Sophie Mutter är en av hans mentorer. Müller-Schott slog igenom då han femton år gammal vann första pris i den internationella Tjajkovskij-tävlingen år 1992.

Miguel Harth-Bedoya

Miguel Harth-Bedoya (f. 1968) firar i år sina trettiofem år som yrkesdirigent. Den Emmy-belönade och Grammy-nominerade dirigenten har gästat orkestrar jorden runt och arbetat som chefdirigent för flera internationella orkestrar. I Texas arbetar han som ledare för Baylors universitets orkesterstudier och symfoniorkester. Han är dessutom professor I orkesterdirigering vid Rice University.

2013–2020 var Harth-Bedoya Norges radios orkesters chefdirigent. Han har lett även Aucklands filharmoniker, Limas filharmoniker, Fort Worths symfoniorkester, Eugene-kammarorkestern i Oregon samt New York Youth Symphony, en ungdomsorkester verksam i Carnegie Hall.

I Förenta staterna har Harth-Bedoya gästat symfoniorkestrarna i Atlanta, Baltimore, Boston, Chicago, Dallas, San Francisco och St. Louis, orkestrarna i Cleveland, Minnesota och Philadelphia samt Los Angeles och New Yorks filharmoniker. På andra kontinenter har han gästdirigerat orkestrar i bland annat Helsingfors samt Barcelona, Bilbao, Birmingham, Dresden, Hamburg, Köpenhamn, Leipzig, London, Madrid, Melbourne, München, Stockholm, Sydney, Tokyo och Zürich. Harth-Bedoya har dirigerat internationella operauppsättningar. I hans operarepertoar finner man såväl klassiker som nya verk.

Harth-Bedoya föddes och växte upp i Peru i en familj som hade musik som hobby. Han tog sin kandidatexamen vid Curtis Institute of Music och sin magisterexamen vid Juilliard, där han studerade orkesterdirigering under ledning av Otto-Werner Mueller. I Tanglewood studerade han för Seiji Ozawa och Gustav Meier.