Bruckner 200

Ludwig van Beethoven: Pianokonsert 3 c-moll opus 37

Ludwig van Beethoven (1770–1827) hade från början eftersträvat en karriär som även pianist, men den tilltagande dövheten gjorde detta till sist omöjligt. Pianot hade en framträdande plats i hans verkförteckning ända från och med 1780-talet, framförallt i form av sonater och variationsserier. Pianokonserter komponerade han dock endast sex stycken, och av dem lät han bli att publicera den allra första (Ess-dur, WoO 4, från år 1784).

Den tredje pianokonserten (c-moll opus 37) uruppfördes i Wien den 5.4.1803 på en konsert som också innehöll uruppförandet av den andra symfonin och oratoriet Kristus på Oljeberget. Verket har vanligen daterats till år 1800, men av allt att döma arbetade Beethoven med partituret ända till sista stund. Han var uruppförandets solist, och Ignaz von Seyfrid, som vände notbladen, erinrade sig senare: ”Jag såg inte så mycket mer än tomma sidor: på vissa sidor fanns i sin tur för mig fullständigt obegripliga egyptiska hieroglyfer som han hade kastat ner som stöd. Eftersom han inte hade haft tid att skriva ut hela solostämman spelade han den ur minnet.” 

Beethovens två första pianokonserter (C-dur opus 15 och B-dur opus 19) har att göra med Haydns och Mozarts klassicism. Den tredje konserten präglas däremot av en romantisk sturm-und-drang-anda. Solisten kan uppfattas som en ensam hjälte som för en egensinnig kamp mot orkesterns stora kollektiv. Redan valet av huvudtonart – en ”heroisk” c-moll - vittnar om att Beethoven velat skapa något ovanligt. Hans kompositioner i c-moll, i stil med Patetiska sonaten och Ödessymfonin, är en dramatisk musik. Den tredje pianokonserten utgör inget undantag.

Den första satsen (Allegro con brio) har en barskt målmedveten ton och kulminerar i solistens enorma kadens. Den sjungande andra satsen (Largo) utgör en stor kontrast till föregående sats atmosfär. Finalen (Allegro) är ett bistert rondo som efter flera äventyr slutar i dur.

Christian Holmqvist

Anton Bruckner: Symfoni nr 7 E-dur

Anton Bruckner (1824–1896) skapade sitt rykte med symfonier som förenar ett rikt senromantiskt uttryck med en klassisk kontrapunktik. Lyssnarna och kritikerna fann det till en början svårt att svälja dessa långa verk som präglades av brist på brådska. Pressen hånade öppet Bruckner. Hans musik var ”morbid” och ”skadlig för öronen”; han skrev som ”ett fyllo”. Men Bruckner upphörde inte att komponera. Han var katolik och konstaterade: ”Många önskar att jag komponerade musik av ett annat slag. Visst kunde jag göra det, men det är uteslutet. Gud har gett mig förmågan att komponera och det är endast Honom jag står till svars för.”

I september år 1881 fullbordade Bruckner sin sjätte symfoni. Endast ett par dagar senare inledde han arbetet på den sjunde symfonin. Den fullbordades först hösten 1883 och uruppfördes i Leipzig den 30.12.1884 under ledning av Arthur Nikisch. Anmärkningsvärt nog blev mottagandet entusiastiskt, och symfonin torde fortfarande vara tonsättarens mest populära. Det är föga märkligt. Även om verket är för Bruckner typiskt monumentalt är melodierna ovanligt vackra och stämningen varm. 

Den första satsen (Allegro moderato) öppnar med ett långt, storartat tema vars melodi tonsättaren sade sig ha hört i en dröm. Oavsett många olika inslag präglas satsen av ett balanserat lugn. Den andra satsen (Adagio. Sehr feierlich und sehr langsam) skrevs i början av år 1883 då Bruckner fick höra att den av honom stort beundrade Richard Wagner var dödssjuk. Detta är en sorgemusik i vilken två teman växlar: det första temat är allvarligt, det andra vemodigt. 

Som en motvikt till Adagiot är den tredje satsen ett scherzo (Sehr schnell) som trots sin molltonart har en ljus och uppsluppen stämning. Trion är idyllisk. Finalen (Bewegt, doch nicht schnell) innehåller tre olika teman som bearbetas. I sluttakterna exploderar den första satsens huvudtema fram i bleckinstrumenten. 

Christian Holmqvist

Yefim Bronfman

Yefim Bronfman (f. 1958) är en av vår tids mest uppskattade pianister. Han uppträder jorden runt i konsertsalar och på festivaler. Bronfmans talang har tilltalat såväl publik som kritiker, och enligt till exempel The New York Times är hans tekniska kunnande gränslöst. Genom åren har Bronfman hunnit samarbeta med dirigenter som Daniel Barenboim, Herbert Blomstedt, Semyon Bychkov, Riccardo Chailly, Christoph von Dohnányi, Gustavo Dudamel, Charles Dutoit, Daniele Gatti, Valerij Gergiev, Alan Gilbert, Vladimir Jurowski, James Levine, Zubin Mehta, Riccardo Muti, Andris Nelsons, Yannick Nézet-Séguin, Simon Rattle, Esa-Pekka Salonen, Jaap van Zweden, Franz Welser-Möst och David Zinman.

Bronfman har varit Grammy-nominerad sex gånger. Han har tilldelats ett Grammy-pris år 1997 för den Bartók-skiva han gjorde i samarbete med Esa-Pekka Salonen och Los Angeles filharmoniker. Bronfman har också spelat in Beethovens alla pianokonserter. Beethovens trippelkonsert har han spelat in tillsammans med violinist Gil Shaham, cellist Truls Mørk och Tonhalle Zürich-orkestern.  

Bronfman föddes i Tasjkent i Sovjetunionen. År 1973 flyttade han med sin familj till Israel. Bronfman har varit amerikansk medborgare sedan år 1989. Han studerade piano i Israel under ledning av Arie Vardi. I Amerika studerade han vid bland annat Juilliard och Curtis Institute of Music under ledning av Rudolf Firkušný, Leon Fleisher och Rudolf Serkin. Bronfman har tilldelats det respekterade amerikanska Avery Fisher-musikpriset. Han är hedersdoktor vid Manhattan School of Music i New York.

Jukka-Pekka Saraste

Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.

Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”

Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.

www.jukkapekkasaraste.com