Hector Berlioz’ Fantastiska symfoni skall upplevas live. Symfoniorkestern glänser och glöder och rycker lyssnaren med sig.
”Vad är denna enorma känslostorm, detta kraftiga lidande som sliter ut mig?” Då en 26 år gammal Hector Berlioz skrev sin Fantastiska symfoni var han yr av vanvettig kärlek. Det mästerligt orkestrerade verket skall upplevas live. Det är då symfoniorkestern glänser och glöder och rycker lyssnaren med sig.
”Katedraler är en symbolisk dörr som öppnar in i denna värld och bort från denna värld.” Jennifer Higdon komponerade sin blå katedral till minnet av sin avlidne bror.
Jennifer Higdon: blue cathedral
Jennifer Higdon (f. 1962) är en av sin generations mest framgångsrika amerikanska tonsättare. Hon har skrivit beställningsverk för flera amerikanska orkestrar och hennes musik har framförts av såväl Hilary Hahn och Yuja Wang som Gary Graffman och Colin Currie. Higdon har tilldelats tre Grammy-pris och år 2010 vann hennes violinkonsert Pulitzer-priset. Higdons tonspråk har karaktäriserats som neoromantiskt.
Orkesterstycket blue cathedral skrevs för att uppmärksamma Philadelphias Curtis Institute of Musics 75-årsjubileum. Verket uruppfördes på Curtis Institute of Music Symphony Orchestras konsert i januari år 2000. Dirigent var David Robertson. Blue cathedral är Higdons kanske mest framförda komposition.
I bakgrunden finns en familjetragedi. Higdons lillebror Andrew Blue Higdon hade nyss avlidit och den djupt chockade tonsättaren frågade sig hur hon skulle orka vidare. Den terapeutiska lösningen var att skriva en musik som skildrar hur själen stiger till himlen. Verkets titel har Higdon öppnat med att förklara att en katedral som byggnad är en symbolisk dörr mellan det närvarande och det som finns på andra sidan. Ordet blå hänvisar till broderns namn och till den blå himlen, till möjliga resor bortom detta.
I samband med uruppförandet berättade Higdon: ”Under kompositionsarbetet märkte jag att jag tänkte på en resa genom en katedral av glas som befinner sig i skyarna. Eftersom väggarna är genomskinliga ser man molnen och skyns blå färg. Jag föreställer mig att lyssnaren kommer in i en skyddad plats och svävar nerför en korridor med enorma kristallpelare. Lyssnaren är i ett meditativt tillstånd. Glasmålningarnas gestalter börjar röra sig. De sjunger en himmelsk musik. Lyssnaren svävar i ett sidoskepp och börjar sedan långsamt och sedan allt snabbare att stiga uppåt, mot det enorma innertaket. Bakom det öppnar sig himlen…”
Hector Berlioz: Fantastisk symfoni opus 14
Hösten 1827 gick tonsättareleven vid Paris konservatorium, Hector Berlioz (1803-1869), på teater. Han såg en föreställning av Hamlet i vilken Ofelias roll gjordes av irländskan Harriet Smithson. Berlioz sände till henne flera passionerade brev, men hon besvarade dem inte. Den olyckligt förälskade Berlioz komponerade en programsymfoni om olycklig kärlek. Fantastisk symfoni uruppfördes i Paris den 5.12.1830 och blev en sensation. Smithson hörde verket år 1832, övertygades om tonsättarens genialitet och svarade äntligen jakande på dennes frieri. Äktenskapet blev en katastrof.
Berlioz gav flera versioner av symfonins berättelse. Kärnan är dock alltid den samma: berättaren förälskar sig i en kvinna som skildras med ett monomant återkommande tema (l’idée fixe). Den deprimerade berättaren söker tröst i opium och ser en grotesk mardröm. Berättelsen torde ha påverkats av Thomas de Quinceys självbiografi Confessions of an English Opium-Eater (1821). Symfonin är ”fantastisk” även vad gäller orkestreringen: Berlioz skapar alldeles nya, tidigare ohörda effekter i framförallt finalen.
Verket har fem satser. Rêveries-Passions (Drömmar-Passioner) inleds melankoliskt. Tempot trissas upp och l’idée fixe ljuder i violinerna. Passionerna stegras, men i slutet återvänder musiken till inledningens stämning. Den andra satsen Un bal (En bal) är en vals. I den tredje satsen Scène aux champs (Scen på landsbygden) råder en pastoral stämning. Herdarna spelar på blåsinstrument.
Långt borta mullrar åskan.
I de två sista satserna tar de av opium framkallade visionerna över. Berättaren har dödat sin älskade och förs därför till giljotinen i satsen Marche au supplice (Marsch till avrättningsplatsen). I satsen Songe d'une nuit du sabbat (Dröm om häxsabbat) hittar sig den döda mannen på Blåkulla omgiven av gastar och djävlar. Den älskade dyker upp, omvandlad till en häxa. Efter en passage som parodierar kyrkans mässa inleds en vild, till sist psykedelisk dödsdans.
Christian Holmqvist
Tomas Djupsjöbacka
Tomas Djupsjöbacka är Vasa stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare 2021–24. Han har dessutom dirigerat bland annat Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester, Sinfonia Lahti, Åbo filharmoniker och Oulu Sinfonia. HSO dirigerade Djupsjöbacka senast i november 2022 på Helix-konserten
Tomas Djupsjöbacka (f. 1978) har en bakgrund som cellist. Efter en inhemsk tävlingsframgång arbetade han som solist och kammarmusiker i såväl Finland som utomlands. Han har varit med om att grunda den framgångsrika Meta4-stråkkvartetten och har redan länge spelat i Chamber Orchestra of Europe. På musikernas önskemål var han 2019–2022 Lapplands kammarorkesters första gästdirigent.
Djupsjöbacka ger sin syn på hur det var att denna gång planera Helsingfors stadsorkesters konserts program: ”Berlioz Fantastiska symfoni är ett mycket extrovert och dramatiskt orkesterverk. Det lyfter fram såväl tonsättarens vilda fantasi som ett aldrig tidigare hört sätt att använda orkestern. Jag ville ha med också ny musik. Jennifer Higdons blue cathedral (1999) hade stannat i minnet eftersom det är ett så vackert musikögonblick som ger fantasin näring.”
