Igor Stravinsky: Näktergalens sång, symfonisk dikt
Igor Stravinsky (1882–1971) blev en världsstjärna med de tre baletter han skrev för Ryska baletten i Paris: Eldfågeln (1910), Petrusjka (1911) och Våroffer (1913). Baletterna skrevs vid en vändpunkt i tonsättarens liv. Som nyss utbildad tonsättare förnyade han sig med varje nytt verk, och inom bara ett par år gick han från en välbalanserad, romantisk kolorism till en modern brutalism med grälsjuka harmonier och bankande rytmer.
Efter Våroffer kom Näktergalen (1914). Den var Stravinskys första opera och bygger på en saga av H.C. Andersen. Av operan formade Stravinsky en symfonisk dikt i fyra satser, Näktergalens sång (1917). Eftersom Stravinsky hade börjat arbeta på verket medan han ännu studerade för Nikolaj Rimskij-Korsakov står musiken stilistiskt närmare Eldfågeln än Våroffer. Sagotonen och de exotiska referenserna påminner förvisso om Rimski, men musikaliskt påminner de teatraliska signalerna, instrumentsolona och pianopartiet om Petrusjka. Berättelsen har tolkats som en kritik av det artificiella och en hyllning av den fria konsten.
Kinas kejsares hov spritter av glitter och liv. En liten fågel uppmanas underhålla kejsaren. Fågelns sång hörs i form av en kadens i en flöjt, beledsagad av violin, piano, harpa och celesta. Snart flyger en tävlande fågel på plats: en gyllene, mekanisk näktergal som är en gåva av kejsaren av Japan. Den kan endast om och om igen upprepa samma tråkiga och monotona pip, men hovet är sålt. Den riktiga näktergalen ledsnar och flyger ut till skogen, till en fiskare. Kejsaren utnämner den mekaniska fågeln till hovsångare. Döden kommer för att hämta kejsaren (en gravsång i låga stråkar och blåsare). Den riktiga fågeln återvänder till hovet och väcker med sin vackra sång upp kejsaren från sin sjukdom. Kejsaren hänger en guldsko runt fågelns nacke. Men fågeln vill inte tjäna endast kejsaren utan flyga fritt för att göra alla lyssnare glada. Verket avslutas med Fiskarens vemodiga sång.
Bernhard Crusell: Klarinettkonsert nr 2
Tonsättare och klarinettist Bernhard Henrik Crusell (1775‒1838) är den mest betydande i Finland födda tonsättaren före Jean Sibelius. Crusell har en odisputabel plats i Finlands musiks historia trots att han redan 15 år gammal flyttade till Stockholm där han utförde sitt livsverk. Detta innebar dock inte att han bytte vare sig hemland eller språk.
Crusell föddes i Nystad till en bokbindarfamilj. Medan han bodde i Nurmijärvi prövade han att spela en regementsmusikers klarinett. 12 år gammal sändes Crusell till Sveaborg för att bli militärmusiker. I Stockholm blev han soloklarinettist i Hovkapellet. Crusell befann sig i de nya idéströmningarnas och hemliga sällskapens centrum och fick ett stort inflytande i Sveriges kulturliv. Han skrev musik för sitt eget instrument, klarinetten, samt för andra träblåsare. Crusell skrev även vokalmusik.
Klarinettkonserten i f-moll (1815) kan ses som Crusells magnum opus. Titeln Grand Concerto hänvisar inte till verkets längd utan är tonsättarens och förläggarens sätt att berätta att verket är något extra. De tre satserna har olika karaktär och ger solisten otaliga möjligheter att njuta och visa vad hen kan. Huvudtonarten är ovanlig: f-moll. Spelad på en B-klarinett blir tonarten g-moll och solisten har tillgång till ett omfång på tre oktaver. Redan i de första takterna måste solisten omedelbart vara på alerten på grund av registerbyten. Den andra satsen Andante pastorale är en bildskön idyll i vilken man kan höra ett vårregn och ekon av något bortom detta. I slutet av rondo-finalen kämpar orkestern och solisten om val av tonart. Det blir solisten som för verket till en heroisk avslutning i dur.
Konserten är tillägnad Rysslands kejsare Aleksander I. Orsaken går att finna i Sveriges utrikespolitik på 1810-talet och Crusells önskan att behaga landets nya kronprins Bernadotte.
Arvo Pärt: Symfoni nr 3
Arvo Pärt (f. 1935) är en av vår tids mest spelade levande tonsättare. Han mest kända kompositioner är stilistiskt det som brukar kallas sakral minimalism. En illusion av tidlöshet, hänryckning och frid skapas med hjälp av traditionella treklanger och ekon av något andligt. Stilens mest kända verk är de allra första i vilka Pärt använde den, bland annat Fratres (1977), Tabula Rasa (1977), Cantus in memoriam Benjamin Britten (1977) och Spiegel im Spiegel (1978).
Före Pärt etablerade sin stil hade han sökt en egen röst genom att gå i den centraleuropeiska modernismens fotspår. Han skrev Estlands första 12-tonskomposition, Nekrolog (1960), varefter komplexa system, strikta dogmer och ett antiromantiskt tonspråk i tio års förde honom in i en återvändsgränd. Körverket Credo (1968) ledde till tur i oturen. Kompositionens konfessionella karaktär gjorde Pärt till en icke-önskad person i det Sovjetsocialistiska Estland. Han fick nästan inga beställningar och fick då tid att gå in i sig själv och sin konst. I flera års tid studerade han renässansens och medeltidens polyfoni. På basen av den utformade han sitt originella tonspråk.
Den tredje symfonin (1971) skrevs vid en korsväg i tonsättarens liv. Pärt gifte sig, omvände sig från lutheran till ortodox, och hade redan börjat syssla med en ny stil som han dock ännu inte helt hade tagit till sig. ”Jag hade en känsla av befrielse, det var som om en tyngd föll bort”, berättade han. ”Då jag skrev symfonin var jag mycket lycklig. Det var som att gå över till den andra sidan.”
Symfonin är påverkad av den sakrala musikens växelsång, och i harmonierna finns samma osmyckade karghet som i medeltida musik. Pärt har jämfört symfonins form med att bygga en stad. Små, ständigt multiplicerade centrum föds här och där – och i något skede fogas de ihop med varandra.
Béla Bartók: Den underbara mandarinen
Balettpantomimen Den underbara mandarinen bygger på en berättelse av Menyhért Lengyel från år 1917. Librettot torde ha varit avsett att användas av Sergej Djagilevs ryska balett eller i en opera av Ernö Dohnányi. Den som först grep tag i materialet var dock Béla Bartók (1881-1945). Balettpantomimens pianoversion fullbordades år 1919, orkesterversionen fem år senare.
Verket möttes genast av motstånd och för att få det framfört var Bartók tvungen att söka sympati utanför Ungern. Premiären i Köln den 27.11.1926 blev en katastrof. Tyskarna reagerade kraftigt på berättelsens sexuellt och kriminellt provokativa inslag och på den efter hand allt mer våldsamma musiken. Resultatet blev ett upplopp jämförbart med slagsmålen i samband med Stravinskys Våroffers premiär år 1913. Framförallt de kyrkliga kretsarnas moralväktare blev djupt indignerade.
Den sågande inledningsmusiken kastar omedelbart in oss i ett dekadent betonghelvete där människovärdet kan räknas i småslantar. En vacker kvinna (ett klarinettsolo) står i sutenörens fönster för att locka kunder. En äldre herreman (basunglissandi) på kvällspromenad faller för lockelsen och är nära att förlora både sina pengar och sitt liv. Men han är så harmlös att han till sist bara slängs ut på gatan. Samma drabbar en medellös ung man.
Sedan dyker en förmögen kines, en mandarin, upp. Han dras med i kvinnans förföriska vals. Den passionerade leken ersätts av misshandel, knivhuggning och kvävning. Men mandarinen vägrar dö. Man hänger honom och inget sker nu heller. Plötsligt börjar mandarinen lysa i grönt och blått (en ordlös kör). Först då mandarinen tillfredsställts av en av kvinnorna avlider han.
Balettpantomimen drogs genast bort från scenen. Under Bartóks livstid gavs den endast en gång till, i Prag år 1927. Att det gick så berodde inte enbart på censur eller operahusen. I de produktioner som skulle sättas upp av Budapests opera åren 1931 och 1941 ville man dämpa innehållet i så hög grad att det inte längre hade något att göra med originalet, och både Lengyel och Bartók vägrade godkänna detta. På scenen har Den underbara mandarinen förblivit sällan framförd, men i konsertsalarna har den blivit en favorit.
Osmo Linkola
Osmo Linkola (f. 1958) är Helsingfors stadsorkesters klarinettgrupps stämledare. Han är specialiserad på kammar-och orkestermusik samt solistuppträdanden. Före Crusell 250-konserten har Linkola uppträtt som HSO:s solist i verk av bland annat Debussy, Mendelssohn, Mozart, Rautavaara, Shaw, Strauss och Stravinsky. Linkola började arbeta i Helsingfors stadsorkester år 1982, då som klarinetternas vice stämledare. Han har varit sektionens stämledare från och med år 1985. Linkola spelar också bassetthorn.
Linkola har uppträtt som solist med Finlands mest betydande stadsorkestrar. Han har varit soloklarinettist i Malmös symfoniorkester i Sverige. 1984–2021 arbetade han som timlärare i klarinett vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi.
Linkola började spela klarinett år 1969 vid Åbo musikinstitut under ledning av Reino Simola och Osmo Vänskä. Han fick diplom med utmärkta vitsord från såväl Sibelius-Akademin där han studerade för Reino Simola som Wiens musikhögskola där han studerade för Alfred Prinz. Linkola har deltagit i mästarkurser ledda av bland annat Rudolf Jettel, Karl Leister och John McCaw.
Att få spela Bernhard Crusells klarinettkonsert i samband med tonsättarens 250-årsjubileum är en stor sak för Linkola. Enligt honom var Crusell en för sin tid helt exceptionell finländsk tonsättare och musiker. Man kan med goda skäl kalla honom för en förebild för inhemska klarinettister. ”Då man firade 200-årsjubileet deltog jag endast som lyssnare eftersom jag gick i skolan”, berättar Linkola. ”Jag fick vänta på det här tillfället i 50 år.”
Jan Söderblom (f.1970) är en finländsk violinist och dirigent. Solistuppgifter i tidig ålder,
kombinerade med framgångsrika turnéer som medlem av Nya Helsingforskvartetten och ett intresse för orkestermusicerande bäddade för en mångsidig karriär, präglad av mångsidighet och en lust att ständigt söka nya uttrycksmedel.
Jan Söderblom
Efter studierna på Sibelius-Akademins dirigentklass 1997–2001 inleddes ett intensivt samarbete med finländska och utländska topporkestrar. Söderblom har dirigerat bl.a. Radions symfoniorkester, Helsingfors stadsorkester, Tammerfors filharmoniker, Sinfonia Lahti, Tapiola Sinfonietta och kammarorkestern Avanti!. Utomlands har Söderblom gästat bl.a. Scottish Chamber Orchestra, Orchestre de Chambre de Lausanne, MDR-orkestern i Leipzig, Danmarks Underholdningsorkester och Norges radios symfoniorkester.
Som violinsolist har Söderblom uppträtt med flera finländska orkestrar samt bland annat Sveriges radios symfoniorkester, Norges radios symfoniorkester, Helsingborgs symfoniorkester och Japans filharmoniker. Han har arbetat som även gästande konsertmästare.
År 2021 utnämndes Söderblom till konstnärlig ledare för Finländska kammarorkestern. Han är konstnärlig ledare för även Ekenäs sommarkonserter, Grankulla musikfest och Musik vid havet i Ingå. Sedan 2014 har Jan Söderblom varit Helsingfors stadsorkesters första konsertmästare.
Jan Söderblom bor med sin familj i Fiskars bruk som ligger på den finländska sydkusten.
www.jansoderblom.fi
