Den finländska musikens dag

Einojuhani Rautavaara: A Requiem in Our Time 

År 1948 inledde Einojuhani Rautavaara (1928–2016) sina studier vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. Under ledning av Aarre Merikanto föddes flera verk. Av dem har två fått en etablerad plats i repertoaren: sviten Spelmännen (1952) som existerar i versioner för såväl piano som stråkorkester, och A Requiem In Our Time (1953) för bleck och slaginstrument. Med det senare verket deltog Rautavaara år 1954 i den amerikanska Thor Johnson -bleckkompositionstävlingen. Verket framfördes i finalkonserten i Connecticut och vann första pris. Rautavaara utförde samtidigt sin värnplikt i Niinisalo. Han fick veta att han vunnit tack vare en batteriradio som någon slagit på under en paus i en fältövning. Tävlingsresultatet väckte uppmärksamhet såväl i Finland som utomlands. Med hjälp av en rekommendation av Jean Sibelius fick Rautavaara chansen att studera i Förenta Staterna. Resten är, som det heter, historia. 

Resten är, som det heter, historia. 

Rautavaara var 16 år gammal då han förlorade sin mor. A Requiem in Our Time är tillägnad hennes minne. I sina memoarer anmärker Rautavaara om kompositionens titel: ”Den har ibland felaktigt översatts till ’En själamässa för vår tid’. Så ambitiöst är verket dock inte, det är ingen apokalyptisk själamässa för en hel epok. En exaktare översättning vore ’En (viss) själamässa i vår tid’, till exempel och uttryckligen min mors själamässa – vad det nu sedan skall betyda.”

Den första satsen är en beslutsamt stegande Hymnus. Credo et Dubito pendlar mellan en andaktsfull koral och en närapå hånfull musik. Satsen är ett arrangemang av Spelmännen-svitens sats Jacob Könni. Dies Irae är ett brutalt, vredgat scherzo. Finalen Lacrymosa pekar framåt mot Rautavaaras senare musiks karaktäristiskt sävliga vandringar i skönhetens landskap. 

Uuno Klami: Kalevala-svit

Uuno Klami (1900–1961) föddes i byn Klamila i Virolahti. Han studerade komposition i Helsingfors, Paris och Wien. Klami blev starkt påverkad av bl.a. Ravels och Stravinskys musik. Hans koloristiska, rytmiska och nyklassiska tonspråk skiljde sig på ett markant sätt från exempelvis Sibelius senromantiska uttryck. Han var med om att grunda Finlands tonsättarförening och blev ett par år före sin död medlem av Finlands Akademi. 

Som människa har Klami förblivit en gåta. Trots all offentlighet var han en man som trivdes bäst för sig själv och inte avslöjade särdeles mycket om sig själv, sina verk eller sitt liv. Av denna anledning vet vi exempelvis inte alls hur det kom sig att han blev intresserad av konstmusik; han växte trots allt upp i en relativt isolerad miljö. 

Klami var fascinerad av nationella motiv och framförallt Kalevala. Ett stort upplagt Kalevala-oratorium blev dock på hälft, liksom baletten Virvlar. Kalevala-sviten är Klamis viktigaste av Finlands nationalepos inspirerade verk. Sviten skrevs på uppmaning av Robert Kajanus. Den uruppfördes år 1933 i en version med fyra satser - den nuvarande svitens satser 1, 2, 4 och 5 - som Klami dock var missnöjd med. Han upplevde att verket behöver en snabb sats och komponerade därför Lemminkäinens äventyr på ön (1934). Satsen blev dock så omfattande att Klami publicerade den som ett självständigt orkesterverk. Ett nytt scherzo, Terhenniemi, komponerades år 1943. Den slutliga versionen med fem satser uruppfördes i oktober samma år i Helsingfors under ledning av Toivo Haapanen. 

Om svitens utgångspunkt konstaterade Klami en gång: ”Här liksom i andra av mina verk försökte jag så gott det gick att undvika det tungsinne och den djupa melankoli som den finska musiken framförallt utomlands ibland blivit så hårt kritiserad för.” Musiken är sannerligen allt annat än depressivt mörk. I öppningssatsen Jordens skapelse råder först en mystisk, sedan explosiv stämning. Utan paus följer den lugnt melodiska satsen Vårgrodd. Efter den muntra satsen Terhenniemi kommer den nostalgiska Vaggvisa för Lemminkäinen. Sampo smides utgör svitens mastiga final.