Den finländska musikens dag

Einojuhani Rautavaara: A Requiem in Our Time 

År 1948 inledde Einojuhani Rautavaara (1928–2016) sina studier vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. Under ledning av Aarre Merikanto föddes flera verk. Av dem har två fått en etablerad plats i repertoaren: sviten Spelmännen (1952) som existerar i versioner för såväl piano som stråkorkester, och A Requiem In Our Time (1953) för bleck och slaginstrument. Med det senare verket deltog Rautavaara år 1954 i den amerikanska Thor Johnson -bleckkompositionstävlingen. Verket framfördes i finalkonserten i Connecticut och vann första pris. Rautavaara utförde samtidigt sin värnplikt i Niinisalo. Han fick veta att han vunnit tack vare en batteriradio som någon slagit på under en paus i en fältövning. Tävlingsresultatet väckte uppmärksamhet såväl i Finland som utomlands. Med hjälp av en rekommendation av Jean Sibelius fick Rautavaara chansen att studera i Förenta Staterna. Resten är, som det heter, historia. 

Resten är, som det heter, historia. 

Rautavaara var 16 år gammal då han förlorade sin mor. A Requiem in Our Time är tillägnad hennes minne. I sina memoarer anmärker Rautavaara om kompositionens titel: ”Den har ibland felaktigt översatts till ’En själamässa för vår tid’. Så ambitiöst är verket dock inte, det är ingen apokalyptisk själamässa för en hel epok. En exaktare översättning vore ’En (viss) själamässa i vår tid’, till exempel och uttryckligen min mors själamässa – vad det nu sedan skall betyda.”

Den första satsen är en beslutsamt stegande Hymnus. Credo et Dubito pendlar mellan en andaktsfull koral och en närapå hånfull musik. Satsen är ett arrangemang av Spelmännen-svitens sats Jacob Könni. Dies Irae är ett brutalt, vredgat scherzo. Finalen Lacrymosa pekar framåt mot Rautavaaras senare musiks karaktäristiskt sävliga vandringar i skönhetens landskap. 

Sebastian Fagerlund: Beneath

Sebastian Fagerlund (f. 1972) gjorde sitt genombrott med sin klarinettkonsert år 2006. Efter det har han i jämn takt komponerat orkesterverk, solokonserter, kammarmusik och sångmusik. Av hans två operor har framförallt Höstsonaten (2015–2017), baserad på Ingmar Bergmans film med samma namn, varit en stor framgång. Just nu arbetar han på sin tredje opera. Den är beställd av Finlands nationalopera och är baserad på Karl Ove Knausgårds roman Morgenstjernen.

Fagerlunds musik framförs jorden runt. Succéns hemlighet torde vara ett lätt tillgängligt uttryck som innehåller såväl energisk aktivitet som en mörkt lyrisk stämning. Allusionerna till såväl modernism som metall- och filmmusik är naturliga för en tonsättare som hör till Fagerlunds generation. 

Stråkorkesterstycket Beneath skrevs på beställning av Mellersta Österbottens kammarorkester och den svenska O/Modernt-festivalen. Stycket uruppfördes den 3.2.2023 på Mellersta Österbottens kammarorkesters konsert i Kaustby. Dirigent var Malin Broman. 

Tonsättaren har karaktäriserat sitt stycke som en stämningsfull musik i ett rätt långsamt tempo. ”I verkets början uppenbarar sig en soloviolin som med sina musikaliska gester så småningom väcker orkesterns uppmärksamhet”, fortsätter Fagerlund. ”Soloviolinens första gest innehåller mer eller mindre den musikaliska DNA som verket bygger på. Styckets titel hänvisar till en långsam, upprepad ackordserie som stiger fram ur djupen och fungerar som verkets strukturella ryggrad. Under styckets gång stiger även andra, mera aktiva musikaliska material fram för att försöka ta över, men de misslyckas. I styckets slut återvänder stillheten och ackordserien glider ut i tystnad."

Jean Sibelius: Orkestersånger

Jean Sibelius (1865–1957) sångmusikproduktion täcker hela hans aktiva tonsättarliv. Majoriteten av sångerna är skrivna för sångröst och piano. Av vissa existerar även versioner för sångröst och orkester som är gjorda av antingen Sibelius själv eller någon annan. 

Orkesterversionerna av Jubal och Bollspelet vid Trianon gjordes av tonsättaren Ernest Pingoud (1887–1942) som föddes i Petersburg och 1918 flyttade till Finland. Från och med 1924 arbetade Pingoud som HSO:s intendent. Texten i Jubal (op. 35:1, 1908) är av svensken Ernst Josephson (1851–1906). Han var en bildkonstnär och författare som led av mentala problem. Dikten kan tolkas som en symbolisk skildring av hur en konstnär försöker fånga visioner. 

Bollspelet vid Trianon (op. 36:3, 1899) är i sin tur en stämningsbild av ett ögonblick före den franska revolutionen förintar de lättsinniga aristokraterna. Dikten skrevs av den geniale svensken Gustaf Fröding (1860–1911) som under sin livstid var flera tonsättares favorit därför att hans texter är så melodiska och rytmiska. 

Kaiutar (op. 72:4, 1915) är tonsatt till en dikt av Larin-Kyösti (ursprungligen Karl Gustaf Larson, 1873–1948). Sibelius kombinerar Kalevala-stämning med impressionistiska färger och slutresultatet är effektivt. Orkesterversionen är av dirigent Jussi Jalas (1908–1985) som gifte sig med Sibelius dotter Margareta. 

Arioso har fått det låga opusnumret 3 trots att sången är komponerad år 1911, samma år den fjärde symfonin blev färdig. Sibelius gjorde själv versionen för sångröst och stråkar som uruppfördes i Åbo 1914. Partituret trycktes först så sent som 1951. Dikten är av Finlands nationalskald J. L. Runeberg (1804–1877). 

Även den populära, mustigt romantiska sången Den första kyssen (op. 37:1, 1900) är tonsatt till en dikt av Runeberg. Orkesterversionen gjordes av dirigent Nils-Eric Fougstedt (1910–1961).

Uuno Klami: Kalevala-svit

Uuno Klami (1900–1961) föddes i byn Klamila i Virolahti. Han studerade komposition i Helsingfors, Paris och Wien. Klami blev starkt påverkad av bl.a. Ravels och Stravinskys musik. Hans koloristiska, rytmiska och nyklassiska tonspråk skiljde sig på ett markant sätt från exempelvis Sibelius senromantiska uttryck. Han var med om att grunda Finlands tonsättarförening och blev ett par år före sin död medlem av Finlands Akademi. 

Som människa har Klami förblivit en gåta. Trots all offentlighet var han en man som trivdes bäst för sig själv och inte avslöjade särdeles mycket om sig själv, sina verk eller sitt liv. Av denna anledning vet vi exempelvis inte alls hur det kom sig att han blev intresserad av konstmusik; han växte trots allt upp i en relativt isolerad miljö. 

Klami var fascinerad av nationella motiv och framförallt Kalevala. Ett stort upplagt Kalevala-oratorium blev dock på hälft, liksom baletten Virvlar. Kalevala-sviten är Klamis viktigaste av Finlands nationalepos inspirerade verk. Sviten skrevs på uppmaning av Robert Kajanus. Den uruppfördes år 1933 i en version med fyra satser - den nuvarande svitens satser 1, 2, 4 och 5 - som Klami dock var missnöjd med. Han upplevde att verket behöver en snabb sats och komponerade därför Lemminkäinens äventyr på ön (1934). Satsen blev dock så omfattande att Klami publicerade den som ett självständigt orkesterverk. Ett nytt scherzo, Terhenniemi, komponerades år 1943. Den slutliga versionen med fem satser uruppfördes i oktober samma år i Helsingfors under ledning av Toivo Haapanen. 

Om svitens utgångspunkt konstaterade Klami en gång: ”Här liksom i andra av mina verk försökte jag så gott det gick att undvika det tungsinne och den djupa melankoli som den finska musiken framförallt utomlands ibland blivit så hårt kritiserad för.” Musiken är sannerligen allt annat än depressivt mörk. I öppningssatsen Jordens skapelse råder först en mystisk, sedan explosiv stämning. Utan paus följer den lugnt melodiska satsen Vårgrodd. Efter den muntra satsen Terhenniemi kommer den nostalgiska Vaggvisa för Lemminkäinen. Sampo smides utgör svitens mastiga final.