Fantastiska syner

Laura Netzel: Fantasi

Fantaisie (adaptation symphonique) för recitatör och orkester (op. 77) är ett av de verk som tonsättaren och pianisten Laura Netzel var speciellt stolt över att ha skrivit. Verket är från sekelskiftet 1800-1900. Texten består av två dikter – Fantasi-stycke öfver harpotoner och Drömmen – av Sveriges kung Oscar II. Netzel kände kungen personligen, tillägnade denne sitt verk, och konsulterade honom gällande bland annat översättningen.

Netzel tillbringade långa tider i Paris där hon även studerade komposition under ledning av

Charles-Marie Widor. Hennes frankofili framträder i fantasins tillkomst- och framförandehistoria: verket uruppfördes i Stockholm 27.2.1902 på en konsert arrangerad av Netzel och lutsångaren Sven Scholander till förmån för föreningen Alliance française. Närvarande var poeten och andra medlemmar av kungafamiljen. I uruppförandet leddes orkestern av tonsättaren själv.

Kort efter uruppförandet inleddes ett arbete för att framföra Fantaisie även Paris. Detta skedde den 3.5.1903 i Salle Humbert. Den svenska originaltextens fria franska översättning gjordes av poeten och kritikern Pierre Elzéar. Orkestern leddes av Frédéric Le Rey. Recitationen gjordes av den internationella skådespelarstjärnan Jean Mounet-Sully. Den för verket centrala harpstämman spelades av tonsättaren själv, troligen på en s.k. klaverharpa. Enligt tidningsuppgifter var närmare tusen lyssnare på plats. För den entusiastiska Parispubliken representerade verkets stämningar Nordens disiga, mystiska exotism och ett skandinaviskt svårmod (mélancolie). I kritiken jämfördes också Netzels tonspråk med Edvard Griegs.

Melodramen rör sig i gränstrakterna mellan dröm och vaka, det sanna och det påhittade, liv och död. Dikttexten med sina översättningar innehåller gott om symbolistiska element men även nordisk naturromantik i form av klara sommardagar, nattliga sjölandskap, barrskogar och älvor som dansar i månskenet. Orkestern trollar fram delikata klangbilder som motsvarar berättarens visioner av bland annat trädens sus och en klocka som slår vid midnatt. Verket är, precis som titeln säger, en ”symfonisk adaption” (adaptation symphonique).

Benjamin Britten: Les Illuminations 

Benjamin Britten (1913–1976) torde alltjämt vara den kändaste och mest framförda brittiska 1900-talstonsättaren. Det beror på hans personliga tonspråk som visserligen tänjer ut på, men inte helt överger den traditionella tonalitetens och melodikens gränser, och en omfattande produktion som innehåller något för alla. Britten skapade sitt rykte som en tonsättare av framförallt vokalmusik. Han skrev flera operor av vilka de kändaste är Peter Grimes, Billy Budd och Skruvens vridning. Han skrev också femton sångcykler, flera av dem åt sin livspartner, tenoren Peter Pears. Eftersom tonsättaren var en bokmal är de poeter han tonsatte i sina sångcykler mycket olika sinsemellan. Av dem kan nämnas till exempel W. H. Auden, Michelangelo, Hölderlin, Bai Juyi och John Donne.

Då han avled var han en i Etiopien etablerad, framgångsrik handelsman.

Britten komponerade sin sångcykel Les Illuminations (Illuminationer, 1939) medan han bodde i Förenta staterna. Verket skrevs åt sopran Sophie Wyss som uruppförde det i London i januari år 1940. Mottagandet var mycket positivt. Senare rekommenderade Britten att verket framförs av en tenorsolist. 

Sångcykelns prosadikter är hämtade ur Artur Rimbauds (1854–1891) samling med samma namn. Rimbaud var ett brådmoget geni som på kort tid revolutionerade den franska poesin. Sedan övergav han oväntat litteraturen och gjorde ströjobb i bland annat Sverige och Tyskland och på Cypern. Då han avled var han en i Etiopien etablerad, framgångsrik handelsman. Hans produktion är inte stor och den blev känd först på 1900-talet. Han har influerat otaliga diktare. Enligt Rimbauds finska översättare Einari Aaltonen kan en illumination uppfattas som ”något som  uppenbaras, utgör en abrupt insikt, är det ögonblick då sanningen framstår i en klar dager bara för att sedan lika snabbt försvinna ur sikte”. De surrealistiska, färgstarka och sensuella dikterna har inspirerat Britten att skriva en fantasifull musik. 

Ellen Reid: Body Cosmic 

I sitt hemland har amerikanen Ellen Reid (f. 1983) blivit känd och uppskattad för en musik som har karaktäriserats som innovativ och magisk. Reid har skrivit såväl pop och körverk som filmmusik och ljudinstallationer. Operan p r i s m handlar om sexuellt trakasseri och tilldelades år 2019 Pulitzer-priset. Samma år skapade Reid med hjälp av GPS-systemet Ellen Reid SOUNDWALK som skapar ljud i urbana landskap. Hennes musik har framförts av flera amerikanska orkestrar och ensembler. Tillsammans med Mizzy Mazzoli har hon grundat Luna Composition Lab, ett kompositionsprogram som är riktat kvinnor, ickebinära personer och gender nonconforming people.

Våren 2024 utgav hon albumet Big Majestic som hon har gjort i samarbete med bland annat Kronos-kvartetten och organist James McVinnie. Reid är Amsterdams Concertgebouw-sals och orkesters hustonsättare. 

Reid berättar: ”Body Cosmic är en meditation om människokroppen som skapar liv och föder liv. I den första satsen Awe | she forms herself (Vördnadsfull fruktan | hon formar sig själv) rullas en melodi upp emot ett ostinato. Detta återspeglar den surrealism som hör till att skapa nytt liv. Den andra satsen Dissonance | her light and its shadow (Dissonans | hennes ljus och dess skugga) undersöker problematiken i att hämta nytt liv till en värld som är såväl vacker som på branten av att gå i bitar. Verket skrevs som en reaktion på min egen erfarenhet av att vara gravid och föda.”

Orkesterverket Body Cosmic är skrivet på beställning av Concertgebouw-orkestern och salen, Paris orkester, Los Angeles filharmoniker och Helsingfors stadsorkester. Verket uruppfördes i Amsterdam 13.11.2024 under ledning av Klaus Mäkelä. 

Anders Hillborg: Eleven Gates

Den svenska tonsättaren Anders Hillborg (f. 1954) har sedan unga år varit intresserad av såväl vår tids konstmusik som pop och rock. Han är kritisk till det han kallar för ”sado-modernism”, alltså en ideologi som menar att dogmatiska regler väger mera än det klingande slutresultatet. I denna mening är det naturligt att Hillborgs tonspråk, även om den alldeles hörbart är vår tids musik, utan hämningar använder sig av mycket olika slag av uttryck. I produktionen finner man framförallt orkesterstycken och solokonserter men även kammarmusik och sånger. År 1995 skapade han i samarbete med Eva Dahlgren, Sveriges radios symfoniorkester och Esa-Pekka Salonen det framgångsrika albumet Jag vill se min älskade komma från det vilda. 

Orkesterverket Eleven Gates (Elva portar, 2005–2006) skrevs på beställning av Los Angeles filharmonikers förening och uruppfördes i Los Angeles 4.5.2006. Framförandet leddes av Esa-Pekka Salonen som är den första dirigent som aktivt började lyfta fram Hillborgs musik. Verket är tillägnat Salonen.

Eleven Gates är en färggrann och spännande dykning djupt ner i såväl musikens historia som symfoniorkesterns klangs möjligheter. Partituret innehåller hänvisningar till bland annat Beethovens sista pianosonat, Weberns Pianovariationer op. 27 och tecknade filmer med Kalle Anka. Hillborg har berättat: ”Jag roade mig själv med att förse varje klangvärld som portarna leder in i med namn som har mer eller mindre surrealistisk anstrykning”. Av dessa namn kan vi lyfta fram exempelvis följande: Stilleben i D-dur, Förvirrade dialoger med en hackspett, Äng av sorgesånger, Leksakspianon på havets yta, En stråkkvartett sjunker i spiraler ner till havets botten, samt Vågor, puls och elastiska sjöfåglar.

Aphrodite Patoulidou

Den i Thessaloniki födda sopranen Aphrodite Patoulidou är en av vår tids stigande stjärnor. Hon inledde sin sångarkarriär genom att delta i Barbara Hannigans mentorprogram och har sedermera arbetat med Frankrikes och Danmarks radios orkestrar, Göteborgs och Münchens symfoniorkestrar och SWR- och Concertgebouw-orkestrarna. Tillsammans med Clevelands orkester, LSO och Deutsches Kammerorkester Berlin har Patoulidou framfört Mahlers symfoni 4, Claude Viviers Lonely Child och Brittens Les Illuminations. Till operarollerna hör Anne Trulove (Rucklarens väg) Elle (La Voix Humaine), Belinda (Dido & Aeneas) och Sophie Scholl (Weiße Rose). Patoulidou har gästat bland annat Staatsoper Berlin, La Monnaie, Teatro Real i Madrid samt Greklands nationalopera.

Under säsongen 2025/26 uppträder Patoulidou med Dalia Stasevska och Rotterdams filharmoniker (Berio: Folk Songs & Sibelius: Luonnotar). Hon sjunger rollen som Belinda i Purcells Dido och Aenas på Staatsoper Unter den Linden i Berlin.

Patoulidou är en mångsidig artist som uttrycker sig med hjälp av även fotografier och målningar. Hennes bildkonst har använts i samband med framföranden av bland annat Brittens Les Illuminations och Sibelius Luonnotar. Som musiker är Patoulidou fascinerad av dialoger mellan folkmusik och klassiska traditioner. Ibland uppträder hon till ackompanjemang av bland annat nyckelharpa. Hon har också själv skrivit musik i olika genrer.

Pekka Kuusisto

Violinist, dirigent och tonsättare Pekka Kuusisto är känd för sin konstnärliga frihet och sitt fräscha sätt att närma sig repertoaren. Han är Norges kammarorkesters konstnärliga ledare, Helsingfors stadsorkesters första gästdirigent och andra konstnärliga ledare och  Göteborgs symfoniorkesters första gästartist. I april 2028 inleder han sitt arbete som chefdirigent för Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra. Kuusisto samarbetar regelbundet med bl.a. Los Angeles filharmoniker, Bostons symfoniorkester, Chicagos symfoniorkester, NDR Elbphilharmonie-orkestern och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin.

Kuusisto är en entusiastisk förespråkare för ny musik och improvisation. Han samarbetar med konstnärer med olika bakgrund och deltar i projekt som suddar ut traditionella  genregränser. 

Kuusistos violin är en Antonio Stradivarius, ”ex-Sandars”, tillverkad i Cremona år 1695. Instrumentet är utlånat av Anders Sveaas' Charitable Foundation (ASAF). 

www.harrisonparrott.com