Schuberts tonspråk var före sin tid. De sökande, vandrande, irrande och samtidigt målmedvetet framåt riktade melodierna har inspirerat Jörg Widmann. Hans verk Lied tar över där Schuberts av okänd anledning ofullbordade symfoni avslutas.
Sergej Rachmaninovs musik var lika djupt och fast rotad i 1800-talets Ryssland som hans hjärta. Melodierna i tonsättarens tredje symfoni är sprängfyllda av hemlängtan.
Dima Slobodeniouk
Dima Slobodeniouk (f. 1975) föddes i Moskva men flyttade år 1992 till Finland. Under de senaste tio åren har han blivit en av de internationellt mest framgångsrika finländska dirigenterna. Han har likt flera andra dirigentfenomen studerat vid Sibelius-Akademin under ledning av Jorma Panula, Leif Segerstam och Atso Almila. Till skillnad från många andra kolleger har Slobodeniouk dock klättar uppåt på karriärstegen i en mera maklig takt. Det var som violinelev Slobodeniouk först bekantade sig med musik. År 1994 sadlade han om i och med att han på Jyväskylä konservatorium deltog i sitt livs första dirigentkurs.
År 2013 inledde Slobodeniouk sitt arbete som chefdirigent för Galiciens symfoniorkester. Ifjol avslutade han sin femårsperiod som Sinfonia Lahtis chefdirigent. Under de senaste åren har Slobodeniouk gästat flera av världens bästa orkestrar, bland annat Londons, Berlins och New Yorks filharmoniker, Leipzig Gewandhaus, Bayerns radions symfoniorkester samt Bostons, Chicagos och Houstons symfoniker. Med HSO debuterade Slobodeniuk år 2001 då han dirigerade en barnkonsert. Numera är han en av stadsorkesterns återkommande gästdirigenter. Verken i kvällens konsertprogram är välbekanta för Slobodeniouk.
”Schuberts Ofullbordade är i praktiken den första romantiska symfonin i orkesterlitteraturen”, beskriver Slobodeniouk. ”Rachmaninovs tredje symfoni tänjer på romantikens gränser och utgör slutstationen för en stilperiod. Widmanns Lied respekterar Schuberts geniala förmåga att skriva en musik som alltid ’sjunger’. Här finns en direkt länk till Den ofullbordade symfonin. Det finns också likheter mellan hur Lied och Rachmaninovs tredje symfoni börjar. Publiken kan lägga märke till den bro som går från programmets början till dess slut.”
Franz Schubert: Symfoni nr 7 h-moll ”Den ofullbordade”
Ett av musikhistoriens största mysterier fick sin början i Graz år 1865. I dirigent Anselm Hüttenbrenners skrivbordslåda fann man partitursidor som utan minsta tvivel var skrivna med Franz Schuberts (1797-1828) handstil. Fyndet gav upphov till mängder av frågor. Varför hade Schubert aldrig skrivit verket färdigt? Varför hittades noterna i Graz, och dessutom nästan 40 år efter tonsättarens död?
Den officiella förklaringen är att Schubert år 1822 hade valts till hedersmedlem i Grazs Musikförening och att han av tacksamhet hade komponerat en symfoni åt Hüttenbrenner som var en av föreningens aktiva medlemmar. Teorin är underlig. Det var redan fyra år sedan Schubert skrivit en symfoni, och i mellantiden hade han lämnat flera symfonier på hälft. Knappast hade han tagit itu med ett så här stort verk för att tacka för ett rätt obetydligt hedersmedlemskap. Och varför skulle han ha sänt föreningen en ofullbordad symfoni?
Då man hittade partituret innehöll det åtminstone hälften av en tredje sats, men av finalen fanns inte ett spår. Det är möjligt att Schubert blivit så förlamad av sin syfilisdiagnos att han satt verket åt sidan medan han vilade upp sig. Å andra sidan levde han i ytterligare sex år till och fullbordade bland annat sin Stora C-dursymfoni. Romantiker tänker att Schubert gav upp. De menar att de två första satserna var så fulländade att tonsättaren inte visste hur han skulle göra de två återstående satserna lika bra.
Men Schubert hade inget giltigt skäl att lämna symfonin på hälft. Det är alltså troligt att verket blev färdigt men att notsidor har försvunnit. Alternativt föredrog Schubert att använda symfonins musik i ett verk han fick ersättning för, exempelvis i den samtidigt skrivna musiken till pjäsen Rosamunde. Pjäsmusiken innehåller ett mellanspel i h-moll som ibland brukar framföras som h-mollsymfonins final.
Även i sitt ofullbordade skick är symfonin Schuberts mest kända verk. Den första satsen Allegro moderato inleds olycksbådande. De låga stråkarnas åtta takter långa tema spökar i hela satsen, även i det stormiga genomföringspartiet. Huvudtemat framförs av klarinett och oboe, det rofyllda sidotemat av cellon. Den andra satsen Andante con moto ersätter den tragiska första satsens tragik med E-dur - men endast för en stund. Under ytan bubblar allt mörkare landskap.
Jörg Widmann: Lied
Tysken Jörg Widmann (f. 1973) är en mycket känd gestalt i vår tids musik. Han uppträder jorden runt som inte endast dirigent utan även klarinettist. Han torde vara ännu mera känd som tonsättare: exempelvis år 2018 var han enligt statistiska uppgifter den tredje mest framförda moderna tonsättaren efter John Williams och Arvo Pärt.
Widmanns musik är lätt att känna igen och man hör nästan alltid dess starka anknytning till det förflutna. Ödmjuka hänvisningar till tidigare generationers musik kommer till uttryck i eleganta allusioner. Historiens gestalter framträder dock inte som grälla effekter på helhetens bekostnad, tvärtom. Widmanns lån av Beethoven, Berg, Brahms, Haydn, Mahler, Mozart och Schumann utgör en naturlig del av musikens textur. Å andra sidan är han samtidigt trogen sina lärares Helmut Lachenmanns och Wolfgang Rihms stiluttryck.
Historiemedvetenheten är närvarande i också trilogin Lied–Chor-Messe (2002-2005) i vilken Widmann presenterar olika vokalstilar med rent instrumentala medel. Trilogins första verk Lied (2003) skrevs till Bambergs symfonikers och dirigent Jonathans Notts beställningsserie i vilken nya verk av nio samtida tonsättare framfördes i samma konserter som symfonier av Franz Schubert. Lied har som utgångspunkt Schuberts 600 lieder med sina flödande melodier och intima stämningsbilder. Widmann alluderar också till Schuberts kammarmusik med tongångar som kan uppfattas som rentav mahlerska. Sex år efter uruppförandet reviderade tonsättaren partituret, bland annat gjorde han verket kortare. Den nya versionen uruppfördes på BBC:s symfonikers konsert i London under ledning av Lawrence Renes.
Sergej Rachmaninov: Symfoni nr 3 op. 44
Sergej Rachmaninov (1873–1943) anses, och inte utan orsak, vara den mest ryska av de ryska tonsättarna. Revolutionen och flykten till väst påverkade djupt hans liv och karriär. En epok tog slut, ärren kom för att stanna. Rachmaninov konstaterade: ”Bakom mig lämnade jag lusten att komponera. Då jag förlorade mitt hemland förlorade jag mig själv.” Till skillnad från sina ålderskamrater Sergej Prokofjev och Igor Stravinsky förtjänade Rachmaninov pengar enbart som pianist. Han mer eller mindre slutade komponera. På grund av sin hemlängtan förmådde han inte skriva mer än en handfull verk för piano samt ett par orkesterstycken av vilka de mesta betydande är Symfoniska danser (1940) och Paganini-rapsodi (1934).
Den tredje symfonin (1936) skrevs medan Rachmaninov vistades i sin semestervilla i Schweiz och upplevde en kreativ period då även Paganini-rapsodin såg dagens ljus. Symfonin uruppfördes i september 1936 på Philadelphias orkesters konsert under ledning av Leopold Stokowski. Därefter var symfonin länge ospelad. Den ansågs vara misslyckad och svagare än de verk tonsättaren skrivit vid sekelskiftet, framförallt pianokonserterna två och tre. Rachmaninov förstod inte kritiken eftersom han menade att symfonin tvärtom var lyckad. Den åtnjuter inte en lika stor popularitet som de berömda pianokonserterna eller den andra symfonin. Numera stöter man dock allt oftare på den i konsertprogrammen.
Verket har rätt förståeligt jämförts med den nästan 30 år tidigare skrivna andra symfonin som tidsmässigt hör till den romantiska epoken. Den tredje symfonin skrevs mitt i en period av tidig musikalisk modernism som Rachmaninov medvetet tog avstånd till. I jämförelse med sin föregångare är den 40 minuter långa trean kompaktare, emotionellt mera distanserad, rentav mera amerikansk, och luftigare orkestrerad. Höjdpunkterna ter sig medvetet återhållsamma. Det är som om tonsättaren än en gång försökte hitta en gnista han redan trodde hade slocknat. Han är beredd att möta den moderna tidens krav men utan att förneka sina romantiska rötter.
